Empati

För denna diskussion kommer jag att använda de definitioner jag lärde mig på läkarlinjen. Jag har förstått att det kan finns andra definitioner av orden, varav flera kanske rent individuella.

Empati – förmågan att förstå hur en annan människa känner
Sympati – förmågan att tycka synd om en annan människa

När jag gick utbildningen var empati ett av dessa modeord/slagord som var viktiga att kunna, och något som skulle genomsyra vården. (Andra modeord inom vården är kontinuitet, kommunikation, samverkan, patienten i fokus, evidens o.s.v. De är inga fel på orden eller dess innebörd egentligen, men det får ett visst löje när de används som slagord i alla sammanhang och där ordens innebörd tycks ha gått förlorad på vägen)

Den föreläsare som, under utbildningen gav definitionerna, presenterade empati som en viktig egenskap, medan sympati inte var något man hade så stor nytta av som vårdarbetare. Som vårdarbetare är inte vårt jobb att tycka synd om patienten, vårt jobb är att hjälpa patienten att bli frisk (bota, lindra, trösta!) Eller som Dr House skulle uttrycka det: ”What would you want, a doctor who holds your hand while you die, or a doctor who ignores you while you get better?”

Som medarbetare inom psykiatrin anses det extra viktigt att ha god empati. Det rör sig ju om patienter som kan må dåligt och ha svårt att förmedla sina känslor, och då är det viktigt att behandlaren kan förstå patientens mående utan att detta ska behöva uttalas.

Empati beskrivs ofta som en fin och mänsklig egenskap. Det anses viktigt för att man ska kunna fungera tillsammans med andra människor och kunna smälta in i olika sociala nätverk. Psykopater menar man saknar empati och detta anses vara dåligt.

Empati är egentligen bara en egenskap som alla andra, intelligens, bollsinne, musikalitet o.s.v. Vi föds med olika grader av dessa egenskaper och i viss mån går de också att träna upp. Att vara född med dålig empati gör naturligtvis livet lite knepigare. Det sitter inte i ryggmärgen att förstå bakomliggande meningar när andra människor pratar. Vill man förstå andra så måste man fråga vad de egentligen menar, och sedan hoppas att inte deras nästa svar innehåller nya underliggande betydelser.

Empati är således förmågan att kunna sätta sig in i hur en annan människa mår och känner. Om en patient beskriver att den har smärta eller sorg ska behandlaren kunna förstå denna känsla och sätta sig in i hur patienten mår. Man kan till och med ibland höra behandlare förmedla sin empati med meningar som: -”Jag har själv förlorat en anhörig, så jag vet hur det känns”, -”Jag har själv varit mobbad så jag förstår precis vad du menar”.
Som behandlare ska man naturligtvis vara försiktig med att prata för mycket om sig själv. Det är inte fel att förmedla sina egna erfarenheter, att vara personlig eller att normalisera, men att prata om sina egna problem i en terapeutisk relation förvandlar relationen till en vänskapsrelation, vilket inte är professionellt.

Men den här diskussionen rör empatifrågan. Om jag nu har förlorat en anhörig, vet jag då hur min patient, som också har förlorat en anhörig, känner sig? Egentligen inte. Min sorg och patientens sorg kan se helt olika ut. Själv brukar jag, i dessa situationer, fråga patienten om det var en anhörig vars bortgång innebar sorg eller saknad. Förvånansvärt ofta är det inte det. Den känsla som jag automatiskt tror att patienten har är inte den som patienten egentligen känner. Traumatiska händelser skapar tankar och känslor hos oss alla, men det är inte säkert att det skapar samma känslor hos oss. Det finns alltså en risk att vi hoppar på det empatiska tåget innan vi vet destinationen.

Vi bör, i den professionella situationen, förutsätta att vi inte förstår patientens reaktion på en händelse. Vi kan däremot utgå från att både vi och patienten (och alla andra människor) har samma grundkänslor; rädsla är rädsla, ledsamhet är ledsamhet. Men, vi kan ändå inte vara säkra på att vi använder samma ord för att beskriva våra känslor. Orden ”ångest” och ”depression” används väldigt ofta för att beskriva all möjlig form av dåligt mående, men det är inte säkert att patienten menar de kliniska definitioner som behandlare har lärt sig. Relativt ofta blandas just de orden ihop. En patient som är uppenbart ångestfylld beskriver sig som deprimerad, eller tvärt om.

Många patienter inom psykiatrin har problem med nedsatt empati. Antingen en kroniskt nedsatt empati, p.g.a. en personlighetsstörning eller en neuropsykiatrisk störning, eller en tillfälligt nedsatt empati p.g.a. en psykiatrisk sjukdom.
Frågan är då: Kan en behandlare med god empati förstå en patient med nedsatt empati? Jag tror inte det är helt självklart. Tvärtom tror jag att det kan vara en källa till missförstånd, när behandlaren tror att patienten har tillgång till samma känslospektra och reaktionsmönster som alla andra.
Inom t.ex. DBT finns det en strategi för att komma runt problemet, nämligen ”Validering”. I stort sett innebär det att behandlaren inte bedömer om känslan är ”rätt” eller ”fel” utifrån situationen, utan godtar patientens känsla som patienten beskriver den.

Empati är faktiskt ingen särskilt viktig egenskap hos en behandlare inom psykiatrin. Oavsett om vi har god eller dålig empati kan vi missförstå vår patient. En ödmjukhet inför vår uppgift, en vetskap om att missförstånd sker och en vilja att i slutändan förstå varandra är viktigare egenskaper.
Empati är ingen medmänsklig egenskap. Man är inte en ”sämre” människa för att man saknar empati. Psykopaten är inte elak för att den saknar empati, den är elak för att den saknar sympati.
Sympati är däremot en viktig egenskap om man ska jobba inom psykiatrin.

Empati är överskattat!