Målet med behandlingen
Diskuterade för en tid sedan med en kollega.
Kollegan var frustrerad och visste inte vilken behandling en patient skulle erbjudas. Patienten var missnöjd med den behandling som hade erbjudits.
Jag frågade kollegan vad patienten hade för mål med behandlingen och svaret var nedslående: ”beroendeframkallande läkemedel och sjukskrivning”. Jag undrade vad kollegan hade för mål med behandlingen och fick svaret att patienten skulle få hjälp, och kanske bli frisk. När jag undrade vilken sjukdom patienten skulle bli frisk ifrån kom det ett resonemang som slutade med att patientens diagnos förmodligen var beroendesymtom, men i övrigt ingen psykiatrisk, behandlingsbar sjukdom.
Sammantaget var alltså patientens mål att ha möjlighet att fortsätta med ett beroende och läkarens mål att patienten skulle sluta med sitt beroende. Inte konstigt att det inte gick att hitta en fungerande behandling och att både patient och läkare var frustrerade.
Situationen är inte på något sätt ovanlig inom specialistpsykiatrin. Patienten som mår dåligt har som mål att må bättre. Problemet är att ca hälften av patienterna inom specialistpsykiatrin inte har en enkel och tydlig, behandlingsbar, psykisk sjukdom som gör att de mår dåligt. Dåligt mående är inte psykisk sjukdom.
Det naturliga målet för en läkare/vårdpersonal är att bota sjukdom, och det målet fungerar inte om det inte finns en sjukdom som orsakar symtomen.
Det finns ett klinikmål uppsatt för vuxenpsykiatrin i Kronoberg, att alla patienter skall ha en vårdplan och därmed också ett mål för behandlingen. Jag är en stark anhängare till detta. Det betonar vikten av att ta en diskussion med patienten för att fastslå målet med behandlingen. Kan patient och behandlare inte enas om ett mål så bör inte behandling inledas över huvud taget (om det inte finns en uppenbar behandlingsbar sjukdom)
Målet bör också vara tydligt, mätbart och dokumenterat. Målet ”att må bra” är varken tydligt eller praktiskt mätbart.
Detta innebär också att uppföljningen av behandlingen betonas. Vid uppföljning, efter adekvat tidsrymd, kontrolleras om det uppsatta målet har uppnåtts eller om det åtminstone delvis uppnåtts. Om behandlingen inte ens har närmat sig målet så är det tydligt att behandlingen inte fungerar, och behandlingen bör upphöra. Frågorna blir då naturligtvis om behandlingen har misslyckats för att behandlingen var fel, att patienten saknade följsamhet eller om målet kanske var fel från början. Om behandlingen var fel kan ett nytt försök göras med förändrad behandling. Om patienten saknade följsamhet får en diskussion tas om något kan göras för att öka patientens följsamhet. Om målet var fel får det formuleras om.
I exemplet ovan gäller alltså följande:
Läkarens jobb är att ställa diagnos som i detta fall blir ett beroendesyndrom.
Målen med behandlingen skall naturligtvis vara drogfrihet eller fungerande nivå på den beroendeframkallande medicineringen samt återgång i arbete/sysselsättning på någon nivå.
Medel för behandlingen kan vara (icke beroendeframkallande) läkemedelsterapi, nedtrappningsschema, psykoterapeutisk och/eller arbetsterapeutisk intervention. Vid viss uppnådd stabilitet kan en eventuell utredning bli aktuell.
Insatserna är dock rätt meningslösa om man inte först enats om vilka mål som gäller. Det blir bara slöseri med patientens tid och vårdens resurser.
dralbinsson 
Mycket intressant inlägg!
Jag anser också att det är viktigt att ta en diskussion med patienten för att fastslå målet med behandlingen. Mål är nödvändiga för ett resultatrikt behandlingsarbete och för ett lyckligt liv, undersökningar visar också att människor med uttalade målsättningar är mer framgångsrika än människor utan. Förutsättningen är att man lyckas identifiera mål som ger både mening och nöje.
Jag vill tro att alla människor har önskemål, drömmar och förhoppningar och de flesta har olika mål de önskar uppnå. Det räcker dock inte med att önska och vilja; det som jag här kallar mål behöver uppfylla mer specifika krav. Enligt den psykologiska forskningen bör mål utformas på ett bestämt sätt för att kunna leda till verkliga förändringar och ge förväntade resultat. Målet ska vara klart uttalade och definierade, utgå från de verkliga förutsättningarna, vara specifika och utmanande, innehålla tydliga tidsramar och prestationskrav samt ha inbyggda möjligheter till utvärdering.
Utöver ovanstående kriterier behöver målet dessutom vara meningsfulla och glädjeskapande, ha sitt upphov i personens egna önskningar, drömmar och spontana val, samt inte vara pådyvlade utifrån. Sådana val brukar kallas för självöverensstämmande. Målet bör dessutom sträva efter att förverkliga något viktigt för den det gäller i stället för att styras av viljan att imponera på andra.
Till exempel när patienten skriftligt formulerar sina mål sätter de ord på sina tankar och förhoppningar; de skriver på så sätt en överenskommelse med sig själva. De får också fundera i sammanhangen kring vilka mål -och livsmål som hittills har fått styra det egna livet och vilka värderingar och önskningar som dessa mål bottnar i. Här behöver patienterna undersöka både den inre plattformen beskaffenhet och vem som ursprungligen format den. Vidare är det viktigt att de avgör om plattformen fortfarande är aktuell och korrekt eller om verkligheten för länge sedan ändrat skepnad. Om plattformen på något sätt avviker från verkligheten behöver den justeras. Många människor blir här medvetna om sin egen ovilja att ändra den egna plattformen, i stället önskar de att omgivningen (det vill säga verkligheten) ska återgå till det gamla. Granskningen av vilka mål fortfarande är aktuella och vilka som behöver ersättas av nya väcker därför många känslomässiga reaktioner. Patienterna bör dessutom kontinuerligt uppmanas till eftertanke och inventering av det egna livets innehåll och struktur på olika områden.
Detta är ofta ett stort steg på vägen mot större ansvarstagande för den egna situationen och ökad egenkontroll över livet.
Målet blir en del av patienternas vägledning/karta i tillvaron, de hjälper dem att veta vart de är på väg och vad de konkret behöver göra för att komma dit. På det sättet hjälper målen också till att förenkla livet, patienterna vet vad de ska fokusera på och slipper slösa sina krafter på ett ständigt sökande. En annan positiv effekt av målstyrning är att patienterna bättre kan njuta av nuet, de behöver inte ständigt bekymra sig för framtiden.