Hoppa till innehåll

Händelseanalyser och rutiner

augusti 4, 2014

I dagens Smålandsposten läser vi följande rubrik:
Man tog sitt liv efter utskrivning från klinik

Återigen en tragisk historia om en man som har tagit sitt liv efter kontakt med psykiatrin. Jag var själv inte inblandad i händelsen, men hade kunnat vara.
Lex Maria-anmälan är gjord, det är ju fortfarande lag på att detta ska göras om ett självmord inträffar inom en månad efter kontakten med psykiatrin. I händelseanalysen konstateras att bedömning är gjord och omhändertagandet var korrekt. Men sedan kommer något märkligt:

”De noterar dock att någon anhörig till mannen inte var med vid utskrivningssamtalet. Enligt landstingets rutiner ska någon anhörig vara med vid det samtalet och de medger att det är en brist.
Landstinget har redan påbörjat arbetet med att förbättra rutinerna. Enligt dem själva finns redan rutinerna men de behöver påminnas om och implementeras”

Undrar vem som hittade på det här? Var det reportern? eller de som utfört händelseanalysen? Det finns nämligen ingen sådan rutin. Det kommer heller aldrig att finnas någon sådan rutin. Det bryter nämligen mot sekretesslagen. Kliniken kan heller inte skriva rutiner för hur anhöriga ska agera, om anhöriga inte har möjlighet att komma blir en sådan rutin omöjlig att upprätthålla. Man har rätt att söka sjukvård i Sverige utan att anhöriga kommer att kontaktas rutinmässigt då man skrivs ut.
Däremot finns det en önskan och en vilja från kliniken att engagera anhöriga i vården, och detta finns nämnt i ett antal klinikdokument. Fortfarande bestäms detta ytterst av patientens önskan och vad som är praktiskt möjligt.

Redan för 10-15 år sedan menade dåvarande chefsläkaren för psykiatrin (den läkare som har övergripande ansvar för att vården bedrivs säkert) i en händelseanalys att felet som begåtts, vid det tillfället, var att anhöriga inte hade kontaktats innan utskrivning. Felet var alltså att ansvarig läkare inte hade brutit mot sekretesslagen. Det är en märklig specialitet man jobbar inom där det kan vara fel att följa lagen.
Därefter har vi haft ett par händelseanalyser där man menar den raka motsatsen: att anhöriga har blivit för mycket involverade.

Att följa rutiner anses vara bra och det är ganska vanligt att ett fel som tas upp i en händelseanalys är att rutiner inte har följts, som i exemplet i dagens Smålandspost. Dock har vi, på vuxenpsykiatrin i Kronoberg för flera år sedan, haft en händelseanalys som menade motsatsen där med: att rutinerna hade följts ”för strikt”.

När händelseanalysen (efter suicid) drar igång vet man aldrig var det slutar. Antingen gjordes för mycket eller lite. Men det är ingen som säger vad som är för mycket eller för lite innan något händer – man väntar till olyckan har varit framme.

One Comment
  1. Profilbild för AS

    Intressant inlägg!

    I vilken omfattning anhöriga ska vara med beror förstås på patienten. En del anhöriga vill lägga sig i vården och har synpunkter på vad som görs och inte borde göras. Det kan för patienten vara slitsamt om han eller hon känner sig tvungen att stå till svars för läkarens bedömningar och beslut.

    Om sjukvården involvera anhöriga i behandlingsarbetet, man ska då spela med öppna kort. Inga anhörigsamtal ska förekomma som patienten inte vet om. Telefonsamtal som inleds med ”säg inte att jag har sagt det här” är värdelösa och skapar bara problem i den fortsatta kontakten.

    Min erfarenhet är att ibland ringer anhöriga och ”anmäler” att någon behöver hjälp eller borde utredas. Ofta kommer också kommentaren att man inte får berätta att ”anmälaren” har ringt. Får man inte direkt misstanke om det föreligger suicidrisk eller något annat som skulle motivera ett vårdintyg för tvångsvård, ett barn far illa eller att ett direkt livshotande missbruk föreligger är det inte så mycket man kan göra, hur angeläget det än låter. Då får man be den frågande att tala direkt med sin släkting och att försöka få denne att kontakta läkare.

    Du skriver ”När händelseanalysen (efter suicid) drar igång vet man aldrig var det slutar. Antingen gjordes för mycket eller lite.” Socialstyrelsen/ivo hittar ofta någonting att påpeka, man kan alltid hitta brister i dokumentation och rutiner. Statsmakterna (riksdag & regering) vill att sociala problem, självmord problem och kriminella problem definieras som medicinska. Socialstyrelsen har som statsmaktens förlängda arm en uppgift att styra sjukvården/psykiatrin via regelsamlingar och att kontrollera att vården ges enligt statsmakternas uppdrag. Psykiatrin vet att självmord är inte enbart psykiatrins ansvar och borde inte ensam få rollen som självmordsförebyggare. Riskfaktorerna ligger alltså utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde. I många år har förhållandet mellan Socialstyrelsen och den psykiatriska vården, särskilt rättspsykiatrin, varit svalt, nästan fientligt.

Lämna en kommentar