Validering, Normalisering och Acceptans
Förutom det lidande som en psykisk sjukdom innebär, så finns det följdverkningar som inte sällan är lika plågsamma. I den psykiska sjukdomens spår följer ofta angränsande tankar kring det egna måendet och beteendet. Ibland behöver det inte ens finnas någon psykisk sjukdom av dignitet, lidandet kommer då från tankar att kanske vara psykiskt sjuk.
Vanliga tankar är att upplevelserna man har är onormala. Man känner att de egna tankarna är avvikande eller ”sjuka” och känner sig ensam och utanför. Man vet inte om man kan lita på sig själv. Man vet inte om man har ”rätt” att känna det man känner eller om ens känslor är ”fel”. Man fylls av skam och skuldkänslor för saker man gjort när man mådde som sämst (man sårade någon närstående, man skadade sig själv, eller man gjorde bort sig socialt).
Dessa tankar kan ingå i grundsjukdomen, men de kan också vara separerade från denna. Jag tror att det finns en poäng att se det som två olika saker: Måendet i den psykiska sjukdomen och Tankarna kring den psykiska sjukdomen.
Det finns ett antal psykologiska förhållningssätt för att underlätta för den plågade patienten, som är avsedda för att minska det onödiga lidandet som tankarna innebär.
Validering
Validering handlar om att acceptera en känsla som den är utan att värdera om den är rätt eller fel. Att uppleva en enorm sorg för att man tappat en enkrona kan uppfattas som en felaktig känsla av omgivningen, men egentligen är detta inte intressant. Den enorma sorgen är en känsla och det spelar inte någon roll om den är ”rätt” eller ”fel” i sammanhanget, den finns i vilket fall. Känslan av lidande och utanförskap växer bara med medvetandet om att man känner ”fel” saker.
Validering leder vidare till resonemang om hur man kan agera, trots sina känslor, och möjligheter att reglera känslorna till en nivå så de blir hanterbara för den enskilde.
Normalisering
Ordet ”normalt” har emellanåt en negativ klang, då vissa menar att ”normen” har en förmåga att stänga ute människor. Motsatsen till att vara normal är ju att vara onormal, och det ordet har ju definitivt en negativ värdeladdning. Detta är förmodligen en del i det lidande människor upplever när de har psykiska symtom, känslan av att inte vara ”normal”, att vara avvikande, utanför, onormal. I mitt resonemang här använder jag ”normalt” i den mindre värdeladdade betydelsen ”vanligt”.
Om vi resonerar om vanlighet så är det, i Sverige, vanligare att drabbas av en psykiatrisk diagnos någon gång i livet än att inte drabbas av det. Alla människor har tvångstankar, de flesta drabbas allt som oftast av nedstämdhet, ångest och sömnsvårigheter. Nästan alla har någon gång gjort bort sig för att man varit för upprymd. Det flesta har också mörka, pinsamma, förbjudna fantasier som man helst inte yppar i civiliserade sammanhang. Till och med livsleda och dödstankar är relativt vanligt. Man kan räkna med att ca 1.500.000 svenskar upplever livsleda under ett år.
Att normalisera handlar om att förmedla till patienten att känslorna inte är avvikande i ett större sammanhang. Det är betydligt mer plågsamt att vara ensam om sina tankar än att veta att de delas av en stor del av befolkningen
Acceptans
Under inflytande av psykiskt illabefinnande gör vi saker som vi aldrig skulle ha gjort om vi var ”vid våra sinnens fulla bruk”. Detta leder ofta till skam och skuld i efterförloppet. Även när den psykiska sjukdomen är behandlad och under kontroll fortsätter vi leva kvar i vårt dåliga samvete och plågar oss med detta så vi riskerar att hamna i en ny sjukdomsepisod.
Många människor går omkring under flera år med daglig ångest eller daglig livsleda. Oavsett behandlingar och åtgärder så ligger tankarna kvar.
Acceptans handlar om att acceptera vad vi gjort under inflytande av psykisk sjukdom och att kunna skilja det från vad vi skulle göra om vi inte hade haft denna sjukdom. Acceptans som behandlingsmetod används oftast på långvariga och terapiresistenta ångesttillstånd. Vi kanske måste acceptera att ångesten alltid är en följeslagare som vi alltid har vid vår sida och som vi måste lära oss leva med. Istället för att kämpa emot kan vi vakna och hälsa på ångesten: ”Tjena ångest! Vad ska vi göra idag? Ska vi sitta inne och deppa eller gå och fika tillsammans”. Ofta blir ångesten mer uthärdlig i samma stund som vi accepterat att den är där för att stanna.
Validering, Normalisering och Acceptans är viktiga delar i behandlingsarsenalen, även vid svår psykisk sjukdom.
dralbinsson 
Mycket intressant inlägg!
Jag anser att man ska vara varsam med begreppet ”normal”, som inte så enkelt låter sig beskrivas. Vad som är normalt för en person inom en viss kultur kan för någon annan betraktas som onormalt, eftersom egna inre referenser och kulturella ramar styr värderingar som i sin tur påverkar vårt handlande. Min uppfattning är att människor vill passa in för att få vara med i olika sociala sammanhang och känna sig accepterade av andra. Att uppfattas som ”normal” och en i mängden kan vara ett sätt att passa in i samhället.
I strävan efter att normalisera sitt liv är de sociala kontakterna betydelsefulla och att behärska sociala koder är av vikt för att kunna få vänner, bli accepterad av andra och kunna behålla ett arbete. Personer med psykisk sjukdom/funktionshinder har ofta svårigheter i det sociala samspelet med andra människor. På grund av dessa svårigheter behövs stöd och träning i det sociala livet i form av social träning.
Bland personer med psykisk sjukdom/funktionshinder finns även en strävan efter att ”normalisera sitt liv” för att bli accepterat av andra i samhället. Aktiviteter som kan uppfylla denna strävan upplevs därför ofta som meningsfulla. I detta ligger att försöka vara självständig, att ha rutiner i det dagliga livet samt att på olika sätt och i olika situationer accepteras av andra.
Du skriver ”Validering, Normalisering och Acceptans är viktiga delar i behandlingsarsenalen”. Av erfarenhet vet jag att så länge man vägrar att förlika sig med sina egna begränsningar, alternativt förnekar situationens verkliga förutsättningar, så lever man också med inre stress och ångest. Därför är det nödvändigt att parallellt med andra förändringar också sträva efter större acceptans av sina verkliga förmågor. Acceptansarbetet brukar vara mödosamt, men dess goda effekter går hand i hand med ökat självomhändertagande och bättre självkänsla.
Den stora utmaningen när det gäller arbetet med egna oroliga och ångestskapande tankar är att lära sig ersätta dem med annat och fokusera på nuet och sina aktiviteter. Eftersom det vanligen är mycket svårt att viljemässigt kontrollera sina känslor och tankar ibland räcker det inte med en intellektuell ansträngning. Till skillnad från tankar och känslor har man mycket lättare att medvetet kontrollera sina handlingar och aktiviteter. Det viktigaste är med andra ord att koncentrera sina ansträngningar på att göra annorlunda och börja styra sina reaktioner den vägen.
Många människor lever med starka skuld- och skamkänslor över att ha orsakat problem och tillfogat andra lidande. I de fall där patienten genom sitt handlande verkligen, avsiktligt eller oavsiktligt, gjort andra illa, orsakat skador eller svårigheter, är det kanske nödvändigt med en handlingsplan för att de ska kunna någorlunda befria sig från skulden och skammen. En sådan plan skulle kunna innehålla följande delar: t ex. insikten kring vad som gick fel och hur det egna agerandet påverkade andra. Ett öppet erkännande av sin egen skuld i det som hänt. Vilja att så långt det går försöka gottgöra det som hänt. Vilja till förändring utifrån de nya insikterna. Beslut att göra annorlunda för att inte upprepa sina misstag.
Också när man arbetar med skuld och skam består utmaningen i att förändra inställningen till sig själv och synen på den egna personen och sina möjligheter i sociala sammanhang. Genom att bygga upp en ny positiv självbild, lära sig att acceptera den man är och börja känna stolthet och glädje över sig själv, kan man minska rädslan, skulden och skammen. Det är ett mödosamt och krävande arbete, men det går att långsamt förändra inställningen.
En annan betydelsefull aspekt av ökad medvetenhet kring de egna känslorna och likaledes ökad förmåga att styra dem, handlar om alla de känslor som är frukten av tidigare svåra, kanske traumatiska, händelser samt olösta konflikter i det förflutna. Många människor bär på starka känslor av besvikelse, ilska, bitterhet eller hat mot dem som tidigare svikit, sårat och skadat, alternativt orsakat svårigheter och problem. Många fastnar i ständigt funderingar kring det som hänt, medan andra inte kan bli kvitt sina upplevelser och gång på gång översvämmas av ledsnad, besvikelse eller ilska. Min uppfattning är att den allmänna synen på en sådan oförmåga att lämna det som hänt bakom sig och gå vidare i livet, tenderar att fokusera på två motsatta sidor av fenomenet: ofta beskrivs denna oförmåga av de drabbade som något de själva inte kan styra över; medan omgivningen tenderar att se det som onödigt och destruktivt ältande.
Jag anser att försoningen med det som hänt är avgörande för det verkligen kunna gå vidare. Verklig försoning förutsätter således att skuld, skam, besvikelse och hat ersätts av självbejakande och ansvarstagande för den egna situationen. Det finns dock inga mirakelkurser: de flesta människor som lämnat svåra upplevelser bakom sig får samtidigt leva med ett visst mått av bland annat sorg och saknad, som i vissa perioder gör sig mer påminda. Det viktiga är att den inre världen har befrias från negativa och destruktiva känslor som tidigare hämmat den egna utvecklingen.