Uppdraget
Vi hade personaldag idag, för klinikens chefer och för medicinskt ledningsansvariga läkare. Det var inför klinikens verksamhetsplan 2015. En fråga som dök upp var enheternas uppdrag.
En enhet inom en medicinsk specialitet ska ha ett uppdrag för att veta vilka patienter enheten har ansvar för att bedöma/behandla. Det kan vara ett geografiskt uppdrag (alla psykiatriskt sjuka patienter inom ett visst område) eller utifrån diagnos (patienter med affektiv sjukdom) eller kanske utifrån ålder (patienter mellan 16-25 år) eller någon annan lämplig indelning…
Uppdragen, inom psykiatrin, skall dels avgränsa vad som är vuxenpsykiatrins uppdrag, primärvårdens uppdrag, NP-enhetens uppdrag och kommunernas uppdrag, dels avgränsa vilka uppdrag olika enheter har inom kliniken.
Uppdragen för enheterna inom vuxenpsykiatrin i Kronoberg definierades i och med den senaste stora besparingen 2008. Uppdragen var kanske inte helt genomtänkta och var framför allt väldigt snävt definierade. Detta innebär att många patienter idag vårdas inom en enhet som inte har uppdrag att vårda patienten, eller har besvär som gör att två enheter borde kunna vårda patienten. Patienter som ”faller mellan enheterna” kallas lite slarvigt för ”gråzonspatienter” (de befinner sig alltså i zonen mellan definierade patientgrupper).
För patienterna själva är detta vanligtvis inget större problem. De tillhör ändå någon enhet där de erhåller sin vård och de känner inte till att de skulle vara gråzonspatienter. Ibland dyker det upp någon tillfällig läkare som börjar skicka remisser på alla sådana patienter för att de ska komma till en annan enhet, viket orsakar en del problem för patienten som då mister sina vanliga vårdkontakter på den enhet som de är vana att tillhöra.
Gråzonspatienter är framför allt ett problem för organisationen. Det ägnas en absurd mängd tid och ansträngning åt att diskutera var patienten bäst hör hemma och vilken enhet som kan hjälpa patienten bäst. I en värld med minskande resurser är tyvärr oftast diskussionen vinklad så att patienter bör tillhöra någon annan enhet än den man själv arbetar på.
Ett problem som brukar uppstå, när uppdragen är otydligt formulerade, är att olika enheter börja definiera sina egna uppdrag. Det smartaste är att definiera ett väldigt snävt uppdrag så att man får en väldigt liten grupp patienter att arbeta med. Då hinner man skriva en massa bra rutiner och erbjuda en väldigt bra vård för sin lilla utvalda grupp. Inte sällan resulterar det i någon form av kvalitetspris.
Det snäva uppdraget innebär dock att man stänger ute en annan grupp patienter som då blir gråzonspatienter. Ska man vara elak kan man säga att de flesta kvalitetspris delas ut till kostnaden av ett ökat antal gråzonspatienter.
En stor del av patienterna inom vuxenpsykiatrin i Kronoberg tillhör alltså en enhet som inte har ett definierat uppdrag för dem, eller borde tillhöra två enheter då de har flera diagnoser. Ett av besluten på dagens personaldag var alltså att definiera tydligare, och dessutom bredare, uppdrag för de olika enheterna. Mitt bidrag till diskussionen var att påtala vikten av att definiera var gråzonspatienterna hör hemma, t.ex. får enheterna uppdrag:
I första hand efter patientens huvuddiagnos
I andra hand efter mest framträdande symtom
I tredje hand där patienten redan har sina vårdkontakter
I fjärde hand där verksamhetschefen bestämmer
Jag vinner nog inget kvalitetspris för det förslaget…
dralbinsson 
Mycket intressant inlägg!
Psykiatrins organisation och olika modeller för att hantera patientflödet är något som har förändrats och prövats mer eller mindre kontinuerligt de senaste decennierna. Pådrivande bakgrundsorsaker har ofta varit reducerade vårdplatser, hög patientbelastning och begränsningar i fråga om läkartillgång. Du har fokuserat på intern utformning och vill välja att fokusera på framtidsfrågan. Jag anser att en mycket viktig framtidsfråga således är frågan om hur man ska kunna tillhandahålla en psykiatri som har en för samhällets medborgare acceptabel tillgänglighet samtidigt med en tillfredsställande arbetsmiljö. En verksamhet som kan uppfattas som god både för patienter och för vårdpersonal. Ett av problemen i sammanhanget är svårigheterna med att hitta modeller som passar alla patientkategorier, men även modeller som fungerar både i tät- och glesbygd
.
Ur ett framtidsperspektiv kan det finnas anledning till att noga analysera vilka kontaktytor psykiatrin ska ha ut mot samhället för att nå så stor del av befolkningen som möjligt, men även att nå de som är i största behov av fungerande psykiatri. Mobila mottagningar eller vårdteam, kan möjligen vara en framkomlig väg för att tillhandahålla psykiatrin till patienter ute i glesbygd. För dessa patienter, finns dessutom ett stort behov av interaktiv sjukvård i vilken flera aktörer ska samverka.
Den framtida psykiatrins utformning är av naturliga skäl svårt att ha någon säker uppfattning om. Att förändringarna inom vården numera sker betydligt snabbare gör det möjligt ännu mer osäkert. Ett markant inslag är att psykiatrins ekonomiska villkor fått, och kommer att få, allt större betydelse i framtiden. Något som även kan leda till att man tvingas göra förändringar som upplevas som kännbara för verksamheten och för psykiatrins personal.
En annan viktig fråga inför framtiden är hur psykiatrins kärnverksamhet ska utformas. Psykiatrin gör nytta och har en given roll, med denna måste renodlas. Detta inte minst till följd av att resurserna är begränsade, vilket även pekar på ett stort behov av att noga analysera hur man utformar den goda arbetsplatsen i psykiatrin. Den kommande generationen av psykiatrimedicinska specialister måste få vara med och utforma psykiatrin, som tidigt som man tillvaratar den kunskap och erfarenhet som redan byggts upp under decennier.
Viktiga frågor är naturligtvis även vad behöver göras för att psykiatrin ska få sin rätta plats i samhället? Hur byggs ett förtroende som blir bestående över tid?
Förtroendet, eller snarast det tidvis sviktade förtroendet för psykiatrin är en viktig framtidsfråga. Psykiatrin behöver visa upp sig mer och även marknadsföra sin verksamhet på ett bättre sätt framöver. Detta inte minst för att långsamt men säkert stärka förtroendet i samhället.
Befolkningsstrukturen och den psykiatrisk medicinska kunskapen förändras och utvecklas. Framtida psykiatri behöver en stor flexibilitet för att anpassa till rådande villkor och till aktuellt behov. Det finns tveklöst ett stort behov av fungerande psykiatri, men denna måste vara anpassad till dels var psykiatrin gör störst nytta, dels till den efterfrågan som finns i samhället.