”Fler tog sitt liv 2013”
Detta är en så tragisk nyhet i dagens SMP att jag nästan tvekar att kommentera den. 1600 människor i Sverige tog sitt liv under 2013. Småland följer trenden i landet med en högsta notering på nära tio år.
Men det är nog ändå på sin plats att fråga; har inte IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) och NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) ett uppdrag att minska antalet självmord i landet? Har de inte publicerat en prognos för hur suicidtalen var tänkta att sjunka?
Man undrar hur de skulle förklara de här dystra siffrorna?
Det är ett komplext problem? Det har skrivits för få rutiner? De har utförts för få suicidriskbedömningar?
dralbinsson 
Intressant inlägg!
Suicidtalet har minskat under de senaste decennierna, men det var framför allt under 1980- och 1990-talen som denna minskning skedde. År 1980 begick 2 237 personer självmord. År 1990 var antalet 1 980 personer, och år 2000 minskade antalet till 1 380 personer. Under de senaste åren ser självmordsfrekvensen ut på följande sätt: år 2005: 1 505 personer, år 2006: 1 453 personer, år 2007: 1 443 personer, år 2011: 1 378 personer och 2013: 1600 personer (Epidemiologiskt Centrum).
Det senaste decenniet finns inte någon påtaglig minskning av antalet suicid. Suicidförsök och självskadebeteende har tvärtom ökat bland unga de senaste tio åren. Man kan dra slutsatsen att socialstyrelsens/ivo intervention är ett misslyckande.
Problemet är att socialstyrelsen/ivo fokuserar bara på vårdsystemet och glömmer bort riskfaktorerna som ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde. Självmordsproblematiken är nog inte ett vårdproblem primärt, det är ett samhällsproblem.
En av de forskare som haft störst genomslag med sin studie av självmord som ett samhällsproblem och social problem är sociologen Émile Durkheim. När Durkheim analysera självmord gör han det ur den synvinkeln att antalet självmord i ett samhälle är en egenskap hos själva samhället. På så sätt lyfter han upp vad som också är en tragisk och individuell problematik till en strukturell nivå. Det är emellertid bara så att Durkheim identifierar självmord som ett socialt och inte individuellt faktum. Det är också så att han orsaksrelaterar självmord till strukturella förhållanden. Det är i den sociala strukturens egenskaper och inte hos individerna som Durkheim söker förklarningen till självmorden och deras skilda förekomst i olika samhällen. Självmord förklaras i denna generella mening som en fråga om alltför stark eller svag integration och kontroll av individen i samhället.
En följd av det strukturella perspektivet är att sociala problem ses relaterade till samhället som helhet och inte som en fråga om individuella egenskaper. Det är i denna mening samhället som ”har problem”.