En unik erfarenhet

Det här blir ett svårt inlägg att skriva, av flera olika skäl. Samtidigt är det viktigt att dokumentera, för det är en unik erfarenhet inom psykiatrin, och det rör sig om suicidriskbedömningar:

Emellanåt hamnar man, inom mitt yrke, på en föreläsning om suicidprevention. Föreläsaren beskriver hur suicidriskbedömningen skall utföras för att få bästa resultat, hur detta skall dokumenteras och hur handläggningen efteråt skall utföras. Föreläsarna är ofta pålästa i ämnet och har ofta någon tjänst eller titel som på något sätt upphöjer dem till sakkunniga i frågan. Dessa ”handelsresande i suicidprevention” är påfallande lika varandra i åsikter och framtoning. En blandning av lika delar faktaliknande uttalande och politiskt korrekta åsikter brukar vara formeln för föreläsningen.

Den faktaliknande informationen bygger på en blandning av små, otillräckliga studier, fallbeskrivningar eller den allmänna mytbildningen inom professionen. Det handlar om olika varianter av att göra samma sak som man alltid har gjort, ”suicidriskbedömningar ska göras för det är bra. Om suicid inträffar berodde det på att bedömningen var fel”. Ingen har någonsin vågat göra tvärtemot, så ingen vet vad som händer, om man lät bli att göra bedömningen eller inte lät bedömningen påverka vidare handläggning. (Det är som tankarna på 1400-talet om att jorden är platt. Seglar man för långt från kusten så finns det en risk att man ramlar av jordytan)
Här kommer den politiskt korrekta biten in i resonemanget. Det är inte etiskt att göra tvärt emot för då utsätter man patienten för en risk. (Det är inte etiskt att segla för långt från kusten för då riskerar vi skepp och manskap)

Mellan åren 2008-2012 var jag medicinskt ledningsansvarig på enhet 24. Enheten hade som huvuduppdrag att ta hand om självdestruktiva patienter och patienter med ätstörningsproblematik i hela Kronoberg. Redan tidigt i processen hade jag mycket noggrant kontrollerat vetenskapen bakom modern suicidprevention och upptäckt att det inte fanns någon adekvat evidens vare sig med suicidriskbedömningen eller den vidare handläggningen. Det var med dessa tankar som arbetet på enhet 24 började.
Innan enheten startade var självdestruktivitet ett mycket stort problem i Kronoberg, och ansamlandet av patientgruppen på samma plats gjorde att vi initialt fick en ”nyrekrytering” av patienter, d.v.s. patienter som fick värre självdestruktivitet på grund av den inneliggande vården. I vissa perioder hade vi stora överbeläggningar. Vi hade, i motsats till behandlingshem och regionspsykiatri, ingen möjlighet till intagningsstopp. Alla som lades in på sjukhuset med problematik inom vårt område lades på avdelningen.

Överbeläggningar och den ökande självdestruktiviteten, gjorde att jag tvingades till utskrivningar. Rent teoretiskt var jag övertygad om att suicidriskbedömningar inte är möjligt att göra, men det är en helt annan sak i verkligheten i det kliniska arbetet. När en förtvivlad, arg, upprörd patient visar alla tecken till att den förbereder sitt självmord och även uttalar tydligt att den har dessa avsikter, då spelar det väldigt liten roll vad man tror sig ha förstått av den vetenskap man har läst.
När jag trots detta tvingades till utskrivningar, gång på gång, under flera år kunde jag notera att: oavsett vilket budskap jag fick, oavsett vilken oro jag kände när jag pratade med patienten så hade det ingenting att göra med om patienten tog sitt liv eller inte efter att den lämnat avdelningen. Det Pokorny redan hade konstaterat i sin studie visade sig stämma i verkligheten.
Under flera år ägnade jag mig alltså åt att göra tvärt emot vad som ansågs, och fortfarande anses, vara rätt – och som dessutom hävdas vara etiskt korrekt. Resultatet blev inte fler självmord, resultatet blev friskare patienter. (och här kan jag ana hur Columbus kände sig då han nådde Västindien)
Många kollegor har vid enstaka tillfällen gjort liknande insatser, men att planerat och genomgripande, under flera år, göra tvärt emot den rådande uppfattningen är en unik beprövad erfarenhet.

För att få en uppfattning om patientgruppens storlek och problembilden kan man nämna att enhet 24 hade hand om ca 1/10 av alla patienter inom specialistpsykiatrin i Kronoberg. Patienterna stod för ca 3/10 av alla självmordsförsök och 1/10 av alla fullbordade självmord. D.v.s. trots att det var tre gånger vanligare med självmordsförsök så var det inte vanligare med självmord i patientgruppen jämfört med resten av hela vuxenpsykiatrin.

Det kan även nämnas att, framför allt mot slutet, tog enhet 24 även emot patienter som inte hade ovanstående problembild utan mer klassisk psykiatrisk problematik. I dessa fall genomfördes sedvanliga suicidriskbedömningar och skyddsåtgärder. Tragiskt nog räckte inte detta alltid till.

Handelsresande i suicidprevention kommer säkerligen att fortsätta föreläsa om vad som är rätt och riktigt även i fortsättningen. De kommer att hävda att suicidriskbedömningar på individnivå är möjliga att göra (att jorden är platt), och att suicidriskbedömningar ska göras på alla patienter inom psykiatrin (att fartyg inte får åka för långt från kusten). Men jag VET att detta inte stämmer, för jag har genomgripande gjort motsatsen under flera år utan att detta har lett till fler självmord (jag har åkt jorden runt)

När jag beskriver detta brukar jag mötas av argumentet att denna iakttagelse enbart gäller självdestruktiva patienter. Så kan det vara. Innan jag gjorde tvärt emot för den gruppen så var uppfattningen att suicidriskbedömningen skulle göras på alla patienter. Vi vet inget innan någon har prövat motsatsen.