Differentialdiagnostik – må dåligt 4

Det är vanligt med dåligt mående i samhället. Psykisk ohälsa kallas det för som en sammanfattande term. Söker man sjukvården med dåligt mående får man allt som oftast en depressionsdiagnos (möjligtvis en Ångest UNS-diagnos eller möjligen en Blandat ångest och depressionstillstånds-diagnos). Inte sällan får man erbjudande om behandling av sin nya diagnos. Både läkemedel och samtal är bevisat effektiva mot depression. Det är bra, om man har depression.
Det finns andra orsaker som gör att man mår dåligt där behandling emellanåt kan lindra besvären, men där behandlingen också kan förvärra besvären:

Tristess
Det är tråkigt att ha tråkigt. Anhedoni (ointresse av tidigare lustfyllda aktiviteter) är ett kriterium för depression och kan lätt förväxlas med detta. Många uppfattar vardagen som tråkig med en oavbruten kedja av rutiner som måste utföras (Jobba – slöa framför TV – Sova…).

Behandling: Skaffa en hobby, Gå en kvällskurs, Börja träna. Sätt upp ett mål i livet och jobba mot det, t.ex. en utlandsresa. (Att köpa en rolig grej på ett stort teknikföretag kan användas som kortsiktig lösning men tenderar att gräva hål i plånboken vid upprepad tristess)

Skuld och skam
Den definition av dessa begrepp som jag har lärt mig och trivs med är:
Skuld: Den obehagliga känslan av att man har gjort något fel
Skam: Den obehagliga känslan av att andra ska tycka man har gjort något fel
Dåligt samvete är en effekt av skuldkänslor. Isolering och undandragande kan bli en effekt av skam. Båda tillstånden kan ta ett paradoxalt uttryck med ökad irritabilitet och ohövlighet, som ett slags skydd mot att behöva känna känslorna.

Behandling: Skulden botas av att ta på sig ansvar be om ursäkt. Kan kännas övermäktigt men är i själva verket ganska enkelt. Skam förvärras av stolthet och botas således med en ökad portion ödmjukhet. Vi är inte mer än människor, vi gör fel ibland.

Bitterhet
Bitterhet är ett riktigt gift som kan förtära människor fullständigt. Bitterheten tycks kunna pågå i årtionden, emellanåt livet ut. ”Tiden läker alla sår”-begreppet tycks inte gälla bitterhet. Bitterhet är på flera sätt motsatsen till skuld, vår uppfattning om att någon annan har begått en oförrätt mot oss. Bitterheten kan också uppstå från egna felbeslut eller ren otur. Det är sällan bitterheten klaras upp med att den som har begått oförrätten ber om ursäkt eller ändrar sitt beteende, även om det är det den bittre önskar (och, även om det sker så ligger tyvärr bitterheten ofta kvar ändå)

Behandling: Att ge förlåtelse. Det spelar ingen som helst roll om någon har bett om ursäkt eller om personen har förtjänat förlåtelse. Att ge förlåtelse i dessa fall handlar om att rädda sitt eget själsliv. Genom att ge förlåtelse kan vi lägga bitterheten bakom oss och dessutom konstatera att vi är större och bättre människor än den som begått oförrätten från början.
En alternativ behandling mot bitterhet är naturligtvis hämnden, men denna rekommenderar jag inte. Den kastar oss bara in i ett annat dåligt mående, skuld, eller får oss att uppfylla ett kriterium för antisocial personlighetsstörning. Inget av alternativen är bra.

Sorg
Förlust av någon uppskattad individ/varelse (via separation, flytt eller dödfall) eller någonting annat som vi håller av (ett sammanhang, ett ting, vår ungdom…). Känslan är inte på något sätt patologisk och ska inte uppfattas som ett sjukdomstillstånd. Den är en del av livet.

Behandling: Sorg ska inte behandlas. Däremot kan sorg ibland behöva tidsbestämmas. I vissa tider har det funnits regler för hur lång en sorgeperiod ska vara, framför allt efter en förlust av sin partner. I modern tid gör man sig emellanåt löjlig över fenomenet att det ska finnas en social kod över hur länge man bör vara ledsen. Själv tror jag att det kan vara en hjälp ur sorgen att ha en tidsgräns. Sorgen går nämligen över i dåligt samvete efter en tid. När har man rätt att uppskatta livet igen efter tragiska händelser? Man behöver kanske inte känna dåligt samvete för att man känner lycka ett år (två år, tre år?) efter förlusten.

Beslutsångest
Att inte kunna bestämma sig kan vara ett elände. Det finns för och nackdelar med alla beslut men tar. Många av dessa kan man förutse, vissa handlar om ren slump. Man kan aldrig vara säker på att man gör rätt.

Behandling: Att välja att inte fatta beslut också är ett beslut. Det ä lättare att fatta ett beslut om man samtidigt bestämmer när man ska utvärdera. Plocka fram den gamla För-och-emot-listan, eller: Överlåt beslutet åt någon pålitlig person och följ beslutet den fattar. (I det sistnämnda fallet får man inte fuska. Det går inte att gnälla efteråt om beslutet blev ”fel”). Dessutom kan nästan alla beslut omprövas och ändras i efterhand.

Överarbete
Vi lever i en tid då allt för många har för lite att göra och allt för många har för mycket att göra. Förutom arbete ska sociala kontakter, åtaganden, familjen och hushållet hinnas med. När det inte hinns med lurar skulden och det dåliga samvetet bakom hörnet. Paradoxalt nog kombineras överarbete inte sällan med tristess, där var minut av dagen visserligen är uppbokad, men entusiasmen för varje uppgift blir mindre och mindre.

Behandling: Det finns egentligen inga genvägar. Det är bara att prioritera bort de uppgifter som inte måste utföras.

Ensamhet
40% av hushållen i Sverige lär vara enmanshushåll. De flesta av oss är sociala varelser och vi behöver någon typ av umgänge för att må väl. Ensamheten är tyvärr tudelad. Många har kanske en längtan efter sällskap, men har samtidigt svårt med att acceptera andras fel och brister. Ju längre ensamhet vi upplever desto fler egenheter och ovanor skaffar vi oss, som vårt framtida umgänge måste stå ut med (Samborelationer kommer ofta till priset av segdragna diskussioner om toalettsitsars placering, mängden skräp som ryms i en papperskorg innan den behöver tömmas och eventuella behov av räta vinklar vid osthyvling). Med långa tiders ensamhet förlorar vi också vår sociala kompetens.

Behandling: Ensamhet får ses som en förvärvad funktionsnedsättning som kräver rehabilitering för att åtgärdas. Det är vanligen inget som löser sig av sig själv. Det är ju också av vikt att fundera över sin motivation till att ha relationer. Relationer kräver acceptans, kompromissvilja och ödmjukhet för att fungera. Vill man inte öva upp dessa förmågor så får man vanligen vänja sig vid ensamheten istället.

Onyttighet
Att leva ett osunt liv är ofta en riskfaktor för dåligt mående. Fel matvanor, sömnvanor, träningsvanor, dryckesvanor tenderar att främja dåligt mående. I detta fall menar jag dock känslan av att inte ha en funktion och ”vara till nytta” som medmänniska. Det här har sällan med verkligheten att göra. Vad vi faktiskt betyder för andra och hur vi uppfattar detta är skilda saker.
Ett tragikomiskt problem är att vi lika ofta inte vill besvära vår omgivning som vi känner oss onyttiga. För att matematiken ska gå ihop måste det finnas lika många som behöver hjälp som folk som är villiga att hjälpa. Och för att det inte ska bli allt för stor snedfördelning behöver hjälpsökare och hjälpare rotera emellanåt.
Som långvarig patient kan man lätt få känslan av att man alltid är den som behöver hjälp, men ur ett annat perspektiv så är det ju patienten som bidrar till behandlarens försörjning. Dessutom bör ju alltid målet med behandlingen vara maximal självständighet vilket också på sikt leder till möjligheten att åter bistå sin omgivning på sätt man önskar.

Behandling: Att hjälpa någon annan är naturligtvis boten. Hittar man ingen i den omedelbara närheten så finns det antal hjälporganisationer som behöver frivilliga. Att be någon medmänniska om hjälp brukar också bryta isen, det blir nämligen lättare för medmänniskan att be om en gentjänst då.