Dokumentär

1993 kom jag in på filmvetenskaplig linje på filminstitutet i Stockholm. Detta var några år innan jag började på läkarlinjen. Jag var intresserad av film och hade ändå inte betyg att läsa så mycket annat. Filmvetenskap var trevligt och jag fick möjligheten att titta på en mängd gamla pärlor som jag inte ens visste existerade, och fick även möjligheten att se dessa från ett annat perspektiv än man vanligtvis har när man går på bio.
En delkurs på linjen handlade om TV och dramaturgin i olika serieformat. Ett par föreläsningar handlade om nyheter och dokumentärer, och det var min största behållning av hela linjen. Tidigare har jag alltid sett nyheter och dokumentärer som faktabaserade och med målet att utbilda och informera invånare om omvärlden, och gärna med en önskan att förklara svårbegripliga samband. Åtminstone i demokratier, jag förstår att diktaturer gärna styr nyhetsflödet till sin egen fördel.
Så är dock inte fallet, och särskilt inte när det gäller dokumentärer.

Dokumentärer handlar om att berätta en historia med någon form av kärna av verklighet. Steget mellan dokumentär och en Hollywood-produktion (”based-on-a-true-story”) är ibland väldigt litet. En dokumentär ska innehålla följande huvudkaraktärer:

1. Offret. En person, ett par, eller en grupp, som utsatts för något hemskt
2. Skurken. Vanligtvis en person med någon form av makt som företräder en organisation, myndighet eller företag. (I intervjusituationer filmas dessa regelmässigt underifrån så att de ska se maktfullkomliga ut. Skulle de säga något ogenomtänkt i sin intervju kommer detta garanterat att komma med i programmet)
3. Experten. En eller flera personer med någon form av formell kompetens som ska beskriva vilka fel skurken begått och vilka umbäranden offret utsatts för. (Dessa får alltid uttrycka sig sakligt och alla dumheter de säger under intervjun redigeras bort, allt för att stöda dokumentärens budskap)
4. Hjälten. Finns egentligen inte i historien men berättarrösten har den rollen eftersom det är den som avslöjar de missförhållanden som dokumentären handlar om.

Efter att ha förstått detta blev det helt plötsligt ointressant för mig att titta på dokumentärer. Är man trött på Hollywood för att man där alltid har samma mall för sina manus, så är det ingenting mot hur dokumentärer utformas.

För några månader sedan kontaktades jag av Uppdrag Granskning för att spela rollen som Experten i en dokumentär om Rättspsykiatrin i Växjö. (Jag tror att det var tänkt att jag skulle spela Experten. Man kan aldrig säkert veta. Man kan luras att tro att det är den rollen man har, för att man ska slappna av, men i den färdiga produktionen framställs man plötsligt som Skurken). Dokumentären skulle handla om Rättspsykiatri och behandling av självdestruktiva patienter.

Jag tror att jag blev kontaktad på grund av min lokalanknytning och på grund av min dokumenterade inställning i denna blogg. Jag jobbar inte på rättspsykiatrin i Växjö, jag jobbar på vuxenpsykiatrin i Växjö, som är en helt annan klinik. Min inställning är att institutionsvård av självdestruktiva är av ondo p.g.a. smittorisk, hospitalisering, den ansvarsbefrielse som sker och att man rycker patienten från det sociala sammanhang den har på hemmaplan.

Däremot menar jag att skulden inte kan läggas på den institution (Rättspsykiatrin) som tar på sig uppgiften. Skulden ska läggas på de institutioner (NASP, IVO, Massmedia…) som driver linjen om att suicidprevention handlar om skydd och ansvarsbefrielse av patienten. Den rättspsykiatriska vården av självdestruktiva är bara en logisk konsekvens av denna linje.

I den telefonintervju jag hade med Uppdrag gransknings reporter försökte jag förklara denna inställning. Jag hade i övrigt två åsikter om programmet:

1. Jag önskade inte delta över huvud taget
2. Jag anser att det är destruktivt att göra denna typ av sensationslystna program, för den enskilde patienten och för patientgruppen som helhet. Det ökar bara det självdestruktiva beteendet i samhället

På onsdag 24/9 kl. 20:00 sänder Uppdrag Granskning sitt program i SVT 1.