Uppdrag Granskning

Det var dokumentär-kväll igår och det bjöds, som väntat, på både offer, skurkar, experter och en hjälte. Jag är oerhört tacksam att jag slapp vara med i programmet, Bo Hejlskov är en mycket bättre, och mer välförtjänt, expert än jag.

Programmet handlade om rättspsykiatrisk vård av unga kvinnor och fokuserade på de tvångsåtgärder som tillämpas. Slutpoängen var knappast rafflande. Det stora ”avslöjandet” i programmet var att rättspsykiatrin gipsade patienters armar för att förhindra att patienterna skulle orsaka sig skador som inte skulle kunna gå att läka (s.k. men för livet). Man hävdade att detta är en olaglig tvångsåtgärd från rättspsykiatrin sida.

Man kan ju diskutera om gipsning verkligen bryter mot lagen, och i så fall vilken. Inom vården finns begreppet ”förmodat samtycke” som innebär att behandling kan ges utan patientens samtycke om patienten kan anses vara ur stånd att ge detta samtycke. Vanligtvis gäller detta om det kommer in en medvetslös patient som ju inte har möjlighet att ge sitt samtycke, men skulle kanske kunna appliceras i ett fall med en gravt självdestruktiv patient som håller på att skaffa sig men för livet.
Inom tvångsvården är det tillåtet med bältning, men det resoneras i lagen om möjlighet att använda liknande anordningar som t.ex. grenstöd i rullstol eller mobila bälten. Tidigare användande av ”tvångshandskar” skulle kunna räknas till sådan laglig kategori och eventuellt även gipsning.
Om man nu tycker det är olagligt, ta det till åklagaren och låt rätten avgöra!
Sedan tror jag inte allmänheten ser det som särskilt upprörande att man gipsar ett par armar för att slippa amputera dem vid ett senare tillfälle. Jag tycker man satsade på fel fokus om man ville ha ett upprörande avslöjande.

Jag tycker framför allt att det är sorgligt att man slarvar bort detta viktiga ämne med sensationsjournalistik. Det hade inte behövt vara ett reportage om vilka fel man uppfattar har begåtts. Det hade lika gärna kunnat vara ett program om vad kan vi faktiskt göra för att hjälpa denna utsatta patientgrupp.

IVO fick sig en känga (fick ingå i skurkgänget) och jag är inte bättre människa än att jag kan känna lite skadeglädje. Har ni inte följt era rutiner IVO? Kanske dags att skriva en ny rutin? Eller ska ni jobba med er värdegrund?

Bo Hejlskov är ju en auktoritet och förtjänar all uppmärksamhet. Jag hade hellre sett 60 minuter Hejlskov om jag hade fått välja. Visst kan man arbeta med självdestruktivt beteende med betydligt mindre tvångsåtgärder än man använder idag! Kommunen gör ju det var dag, så även vuxenpsykiatrin i Växjö. De metoder Hejlskov förevisar passar för personer med en ganska grav funktionsnedsättning, men principerna är i stort sett de samma som jag använder i dagligt arbete.

Problemet för kommunen är de patienter där det uppfattas en självmordsrisk. Vid dessa tillfällen tar kommunen patienten till psykiatrin. På den psykiatriska akutmottagningen träffar patienten en läkare. Läkaren ska bedöma om det verkligen finns en självmordsrisk. Bedömningen går inte att göra, men läkaren vet att IVO kommer att kritisera läkaren om den skickar hem patienten och denne skadar sig. Läkaren vet också att inläggning på avdelning bara förvärrar självskadeproblematiken.

Vad ska läkaren göra?

Uppdrag Granskning svarar inte på frågan. IVO svarar inte på frågan. Socialstyrelsen svarar inte på frågan. HSAN svarar inte på frågan. Den vetenskapliga expertisen svarar inte på frågan. NASP svarar inte på frågan. Nationella självskadeprojektet svarar inte på frågan.

Jag tänker svara på frågan. I nästa inlägg…