Självskadeprojektet – Konferens i Växjö 2/10
Förra torsdagen (2/10) var det konferens i Växjö för södra noden i självskadeprojektet.
När jag tittar tillbaka på tidigare inlägg inser jag att jag har varit ordentligt negativ i min kritik mot projektet. Kanske tänker jag fel. Jag kanske inte ska ha för högt satt mål. Man kanske inte måste ha med läkarkåren för att få resultat. Man kanske inte måste jobba med en svåraste gruppen av självdestruktiva. Kanske räcker det med att göra lite mindre insatser. Man kanske inte måste nå ända fram.
Om jag sänker mina egna mål med projektet kan jag se det med andra ögon, och se det positiva som ändå händer:
…och det händer en del positivt i noden, där kunskapen blir alltmer relevant för ändamålet. I torsdags var det ämnen om Anhörigutbildning, kommun-och-landstings-överskridande team, bemötandeutbildning och projektet Bättre vård – mindre tvång, vilket alltihop är kunskap som psykiatrin behöver.
Själv deltog jag med erfarenheter kring det jag kallat ”Fribiljett” eller ”Egeninläggning” och som också går under namnet ”Brukarstyrd inläggning” eller ”Öppen retur” och som finns beskrivet i förra inlägget. Tydligen har konceptet funnits i Holland under flera år och det finns även någon liten studie kring hur det fungerat där.
Nu förbereder man en större studie i Sverige vilket naturligtvis är oerhört intressant. Jag har visserligen den beprövade erfarenheten, men en randomiserad, kontrollerad studie kring en relevant insats är ju naturligtvis alltid välkommen.
Jag hamnade i en diskussion kring detta. Som jag ser det bör den Brukarstyrda inläggningen vara kopplad till utskrivning vid självskada eller vårdstörande beteende. Jag menar också att det är en fördel om det inte görs någon läkarbedömning under inläggningen. Vad händer t.ex. med den brukarstyrda inläggningen om patienten har oroväckande suicidalt budskap eller självdestruktivt beteende vid utskrivningsdagen? Vad ska då anses vara ”rätt” agerande från utskrivande läkares sida? Studien får väl titta närmare på detta, och vi blir lite klokare om några år.
En annan diskussion gällde intensiva insatser under några månader kontra långvariga behandlarkontakter. På konferensen presenterades framför allt korttidsinsatser och från brukarhåll framhävdes vinsterna med långsiktig kontinuitet. Jag deltog inte i diskussionen men som jag ser det är svaret självklart: båda behövs. Problematiken är ofta flerårig så längre tiders kontakter kommer att behövas. Det som har saknats från samhällets sida är framför allt relevanta, verksamma intensivinsatser.
Sedan är det naturligtvis viktigt även vid längre kontakter att målet med dessa är att de ska upphöra. Målet med sjukvård måste alltid vara att patienten till slut ska klara sig utan sjukvård, eller med minsta effektiva insats.
Det kom även en kommentar kring högspecialiserad institutionsvård av patientgruppen. När rättspsykiatrin i Växjö nu lägger ner sin verksamhet kring självdestruktivitet så finns det framskridna planer på att bygga upp centra som kan ta över den formen av vård. (Samma vård av samma patientgrupp, men utanför de rättspsykiatriska murarna). Föreläsaren om Bättre vård – mindre tvång poängterade att: så länge möjligheten finns att använda tvång så kommer psykiatrin att göra det. Jag håller med. Institutionsvård löser inte problemet med självdestruktivitet.
Men om vi begränsar möjligheten till tvångsvård och skyddsåtgärder så måste någon peka ut vad alternativet är (och detta är socialstyrelsens uppgift). Jag har min åsikt klar, men jag är inte socialstyrelsen.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Läkare/psykiatrikern inte vet alltid bäst. I den medicinska världen, och för den delen i de flesta världar, kan man sällan vara säker på vad som är rätt. Det visar sig och man får ändra diagnos, behandling och arbetsmetod om ny information dyker upp. Det gäller även kirurgen som öppnar buken för att operera gallblåsan, men upptäcker att det är levern som är angripen. Så frågan om vem som vet och kan mest i psykiatrin kan inte slutgiltigt besvaras. Därför finns det formaliserade beslutshierarkier så att beslut kan tas, även om det är fel.
Du skriver ” Kanske tänker jag fel. Jag kanske inte ska ha för högt satt mål. Man kanske inte måste ha med läkarkåren för att få resultat. Man kanske inte måste jobba med en svåraste gruppen av självdestruktiva. Kanske räcker det med att göra lite mindre insatser. Man kanske inte måste nå ända fram”.
Jag tänker här: Var är den okunnige experten? Psykiatriker kan öka sin trovärdighet genom att medge för patienter och andra inblandade att psykiatriker kan tänka fel ibland och hur lite psykiatrikern förstår ibland. Det kan vara trösterikt för en som inte begriper sig på sig själv, att höra att inte ens en läkare med så lång utbildning förstår något. Då kan man ju inte begära av sig själv att förstå sig på sig. Det är vilsamt att vara två i samma förvirring, det blir inte så ensamt. Själasörjare äger en visdom om detta som nästan är osynlig i dag. Diakonissor, präster och andra tjänare i olika världsregioner lovar inte bot för lidande utan hjälper genom att ”bara” vara lyssnande medmänniskor, gratis.
En sådan ödmjukhet får näring av att följa patienten över längre tid och i olika sammanhang. Då ser man att hälsa och ohälsa beror av så mycket annat än medicinska ingripanden. Många psykiatriker ser sina patienter under en kort period och bara i ett visst sammanhang, t ex. som inneliggande patienter. Det leder till att perspektivet kan bli ensidigt och att man inte får syn på sin egen begränsade, om än viktiga, roll i patientens liv.
I andra fall har många professionella/behandlare sett svårt psykiskt sjuka människor resa sig när anhöriga blivit sjuka, när de funnit en livskamrat eller på annat sätt funnit en varm plats i livet. De har kunnat tacka för sig, sluta med självdestruktiva beteende och levt ett gott liv på egen hand.
Sådana här erfarenheter stämmer till ödmjukhet som i sig är en viktig del i all medicinsk behandling. Trovärdighet ökar alltså både av att ha kunskap och av att medge att man inte har så mycket kunskap/kanske tänker fel ibland. Mest ökar det av kombinationen av stolthet över sin kunskap och ödmjukhet inför kunskapsbristerna/tänka fel ibland. Kan man stå på båda dessa ben samtidigt, finns något för patienten att hålla sig i när det blåser. Och det behövs i en psykiatri som behöver utvecklas.
Jag tror inte heller att institutionsvård löser problemet med självdestruktivitet. Det som händer under en institutionsvistelse är att förmågan att fungera som en aktiv, vuxen och ansvarstagande person vittrar sönder. För inlåsta psykiatriska patienter kan vården således resultera i att de blir än mer missanpassade.
Du skriver ”Men om vi begränsar möjligheten till tvångsvård och skyddsåtgärder så måste någon peka ut vad alternativet är (och detta är socialstyrelsens uppgift)”. Mycket av den kunskap som behöver spridas i vården ska finnas hos till exempel Socialstyrelsen SBU m.fl. stora och kunskapssamlande institutioner. Därifrån ska spridas och implementeras kunskaperna i sjukvården/psykiatrin.
Problemet är dock sedan att sprida och implementera denna kunskap. Från sjukvårdshuvudmännen har i detta sammanhang framförts en kritik mot till exempel Socialstyrelsen och SBU gällande att dessa sprider för lite av sin kunskap och dessutom att ny kunskap kommer ut för sent. Till exempel Socialstyrelsen har aldrig angett användbara förhållningssätt för hur vård av självdestruktiva patienter skall bedrivas.
Jag verkar ha ungefär samma uppfattning om nationella självskadeprojektet som du har. Om man inte förväntar sig att alla yrkesgrupper involveras, att man ska satsa på patienterna med mest omfattande problematik, eller ens ha som mål att ta ett helhetsgrepp om frågan så görs det flera bra grejer. Det är mycket mer upphackat och mindre sammanhängande än jag hade önskat, men jag tror att flera av småprojekten kan leda framåt. Det var fint att läsa att den här träffen även verkar ha blivit givande. Jag ville vara med men hade tyvärr uppdrag på annat håll i landet och kunde inte komma loss. Vet du om det har kommit några resultat i piloten för ERGT än?
Hej Therese!
Som jag förstod det hade det inte kommit några resultat ännu, men jag tror att man pratade om att en andra grupp ut skulle ingå i piloten.
ERGT är alltså en intensivinsats mot dysreglerade känslor – kanske att jämställa med färdighetsmodulen i DBT
Med vänlig hälsning Anders