Svensk psykiatri på europeisk bottennivå
I veckan (2014-10-11) hade vi en artikel i SvD om att svensk psykiatri placerar sig i bottennivå jämfört med övriga länder i Europa. Framför allt rör detta sig om antalet inneliggande vårdplatser, men man berör också de psykiatrisatsningar som har skett de senaste åren men som inte givit någon egentlig utdelning.
När det gäller sängplatser inom psykiatrin tror jag att detta är en omöjlig siffra att jämföra. För att få en mer korrekt jämförelse så bör man räkna in kommunala särskilda boenden, avlastningsplatser och kanske behandlingshem, som alla tillhandahåller sängplatser som tidigare har funnits inom psykiatrin. Hur räknas dessa platser i andra länder? Finns de över huvud taget?
En annan skillnad, internationellt, kan vara antal patienter per rum inom psykiatrin. I Sverige är strävan allt mer att patienter ska ha enkelrum, medan det i vissa länder kan finnas 10-bäddssalar eller mer.
Det är alltså inte möjligt att jämföra psykiatriska vårdplatser internationellt, utan siffran måste beskriva antalet sängplatser för människor som behöver tillgång till omsorgspersonal dygnet runt, samt kvaliteten på de sängplatserna. Det finns egentligen ingenting som säger att vårdplatsen är bättre/ger snabbare tillfrisknande om den är i en enkelsal eller i ett flerbäddsrum, även om de flesta av oss av integritetsskäl hellre ligger i en enkelsal.
En fördel som den svenska modellen har är möjligheten till att anpassa platsen efter behovet, en nackdel är att kommunikationen mellan vårdgivare ofta brister.
När det gäller satsningar på psykiatri kan jag hålla med den kritiken som framförs i artikeln. Satsningarna är allmänt hållna och saknar tydliga mål. Det har varit ett pengaregn (åtminstone ett duggregn…) över kommuner och landsting där målet har varit att förbättra vissa siffror (t.ex. antal dagar till första besöket hos specialistvård).
För att komma närmare satsningar med tydliga mål och mätbara resultat måste man först definiera:
– Vad är psykisk sjukdom?
– Vad är psykiatrisk behandling?
– Vad är bot inom psykiatri?
– Vad är en psykiatrisk vårdskada?
– Vilka närliggande problem ska räknas till psykiatri?
De två första punkterna är egentligen redan väldefinierade i bl.a. diagnosmanualer, men här har psykiatrin själv resignerat och blivit otydliga med vad som är vad. När det gäller bot menar jag att denna bör mätas i ”återställd/ökad funktion”, men här finns en otydlighet där en allmän åsikt är att det rör sig om att ”må bra” och ”vara nöjd med behandlingen”. Vad en psykiatrisk vårdskada är finns inte definierat och frågan kommer att bli extremt kontroversiell, om den någonsin kommer att diskuteras på allvar.
Den nya regeringen har följande mål när det gäller den psykiatriska vården:
”psykiskt sjuka och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering och sysselsättning”.
…vilket är ungefär lika tydligt som ”hej och hå, tjolahopp och tjoflöjt!”
Vad som inte berörs i artikeln är den gigantiska bristen på fastanställda psykiatriker och vilka arbetsuppgifter dessa ska prioritera. Det berörs heller inte kompetensutveckling hos personal. Jag anser att vårdkvalitet måste mätas i vårdinnehåll och resultat, inte i antal satsade miljoner eller antal inneliggande vårdplatser (även om jag förstår att det finns en viss överlappning av begreppen)
…men om artikeln kan bidra till att belysa att det finns problem inom den moderna psykiatrin i Sverige så är det bra, för det finns det.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Sverige ha flyttats ned på bottennivå. Studien är gjord av en sammanställning från OECD och borde vara tillförlitlig. Men internationella jämförelser är trixiga och tydligen kan även starka utredare få mycket om bakfoten när det gäller Sverige. Frågan är om resten av uppgifterna för andra länder är lika otillförlitliga. Min erfarenhet är att i vissa länder finns antal patienter per rum inom sjukvården.
Du skriver ”Vad som inte berörs i artikeln är den gigantiska bristen på fastanställda psykiatriker och vilka arbetsuppgifter dessa ska prioritera. Det berörs heller inte kompetensutveckling hos personal”. Socialstyrelsen granskade 2009 psykiatridelen i läkar- och sjuksköterskeutbildningarna och kritiken blev tämligen besk. På läkarutbildningarna såg man att psykiatriavsnittet skurits ned jämfört med tidigare trots att psykisk ohälsa blivit ett allt större bekymmer. Dessutom hade många utländska läkare problem med att tala och förstå svenska till men för patientarbetet.
Det finns inte tillräckligt många specialistläkare vilket kan orsaka allvarliga brister i vårdkvaliteten, patientsäkerheten, kontinuitet, väntetiderna bli för långa etc. Bristen på specialiserade psykiatriläkare påverkar även närpsykiatrin och gör att närpsykiatrin, inte fungerar tillfredsställande. Bristen på specialistläkare kvarstår och det är dags för den nya regeringen att ta sitt ansvar.
Sjuksköterskeprogrammen fick kritik för att psykiatriundervisningen styrdes av lokala ambitioner (eller brist på ambitioner) och den kompetens som (råkade)finnas vid respektive universitet/högskola, inte av vilka kunskaper som vården av psykiskt sjuka patienter kräver. Socialstyrelsen har därför föreslagit att regeringen ska styra upp dessa utbildningar så att de håller en acceptabel standard i hela landet.
Det finns ytterligare en undersökning som belyser psykiatrins kompetenesproblem. Den genomfördes som en del av den stora s.k. Miltonutredningen där hela psykiatrin genomlystes under några år. Rapporten visar att högskoleutbildad personal främst arbetar inom den öppna psykiatriska vården och i barnpsykiatrin, medan den lägsta andelen högskoleutbildad personal återfinns inom den slutna allmänpsykiatriska vården och i rättspsykiatrin (där de svårast sjuka patienterna finns).
Regeringen har på senare år satsat pengar på att höja kompetensen för dem som arbetar inom psykiatrin, men Sveriges Kommuner och Landsting menar att dessa satsningar är kortsiktiga och otillräckliga (Läs gärna Socialstyrelsen. Nytt om NU 6/2010). Effekten av den låga utbildningsnivån bland dagens anställda kommer att finnas kvar i många år innan bättre utbildad personal har kommit ut och hunnit få praktisk erfarenhet.
Kompetensutvecklingen/utbildning av de anställda inom psykiatrin är en nyckelfråga för framtiden. Det kommer en strid ström av ny kunskap om psykiska sjukdomar som ska integreras med gamla lärdomar. Resultatet av denna blandning ska överföras till dem som vårdar och behandlar de sjuka, de som alltså är sist i en lång kunskapskedja. Det är framför allt mentalskötare och omvårdnadspersonal som, generellt sett, har otillräcklig utbildning för sitt arbete. Det är lätt att få anställning i psykiatrin och det ställs låga krav på fortbildning. En vanlig invändning mot kritiken av lågutbildade är annars att naturbegåvningar kan göra ett bra jobb ”utan en massa skolor”. Men ska man verkligen bygga vården av psykiskt sjuka på förekomsten av naturbegåvningar? Väger det upp alla anställda som inte är naturbegåvningar? Den viktigaste frågan är varför arbetsgivare inte ska låta naturbegåvningar utvecklas än mer genom utbildning. Det kostar visserligen men psykiatrin kan aldrig utvecklas om det inte finns en vilja att investera på sin personal. Därför behövs en nationell styrning och resurser gällande kompetensutvecklingen inom psykiatrin.
Intressant artikel och bra kommentarer!
Artikeln fokuserar på definitioner, mättning och mål, vilket är viktigt. Mina tankar kretsar kring krav och stress i samhället, vilket skapar psykisk ohälsa.
Kraven i skolan ökar (men resultaten sjunker), mobbing ökar, självmorden ökar, klassklyftorna ökar och arbetslösheten biter sig fast. Teorin om att jämviktsarbetslösheten (Milton Friedman) i Sverige bör ligga på 7% för att bibehålla prisstabiliteten späder på hopplösheten. De som har jobb stressar i en arbetsmiljö som blir allt tuffare och de som är arbetslösa stressas att jaga jobb som inte finns.
Det behövs ett batteri av åtgärder för att förbättra den psykiska hälsan:
-Fler vårdplatser
-Klara riktlinjer och målsättningar
-Bättre psykiatriutbildning samt resurser för kontinuerlig kompetensutveckling
-Folkkampanj för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa
-Uppdaterad arbetsmiljölag där arbetsgivaren åläggs ökat ansvar för ett sunt arbetsliv
-Samt sysselsättningsåtgärder för de som kanske aldrig kan få ett ”riktigt” arbete
-Etc