Hopp
Hoppet är det sista som överger människan.
Tyvärr.
Förnuftet däremot, tycks ofta vara det första som överger.
Hade det varit tvärtom hade världen sett helt annorlunda ut!
Uttrycket att hoppet är det sista som lämnar människan lär härstamma från grekisk mytologi och Pandoras ask.
Ur ett vårdperspektiv anses ofta hoppet vara något positivt. Det är något som får människan att kämpa vidare, att stå ut med sin sjukdom, för hoppet finns att sjukdomen kommer att läka eller botas. I det sammanhanget kanske hoppet ändå fyller en funktion.
Ur ett psykiatriskt perspektiv (och här resonerar jag framför allt om beteendestörningar, anpassningsstörningar och destruktiv livsföring) är det just hoppet som ställer till det för patienter, och för att vara ännu tydligare: det är det falska hoppet som ställer till det.
Det falska hoppet säger till patienten att lidandet kommer att gå över av sig själv. Nästa läkemedel, eller nästa terapeut, kanske kommer att bota det onda. Men läkemedel fungerar inte om det inte är rätt indikation eller om de inte intas i rätt dos, psykoterapi fungerar inte om inte patienten är engagerad och terapeuten kompetent, rekommendationer fungerar inte om de inte följs.
Det falska hoppet passiviserar patienten. Passiviteten håller patienten kvar i det destruktiva när det behövs en aktiv insikt att det finns ett problem, en aktiv förståelse för vad problemet är, en aktiv kunskap att det är man själv som kan lösa problemet, ett aktivt beslut att ändra livsföring och en aktiv motivation att stå ut med obehaget att göra förändringen.
Vårdpersonal uppmanas till att förstärka patientens hopp. ”det kommer att gå över”, ”du kommer att må bra”, ”vi ska ta hand om dig”, ”du kommer att få hjälp”. Det är i sin ordning då sjukvården faktiskt har en botande eller hjälpande behandling. Men när lidandet sitter i den livsföring patienten har eller de val patienten gör så är denna förstärkning av hoppet bara en del av problemet. Sjukvården bidrar då till patientens försämring, för sjukvården ger bara ett falskt hopp.
Då finns det en poäng med att istället förstärka patientens förnuft. (Alla människor har ett förnuft. Det är bara tillfälligt det överger oss):
”Nej, du kommer inte att må bra om du fortsätter supa”. ”Nej, du kommer inte att bli frisk om du fortsätter svälta dig”, ”Nej, du kommer inte att bli lycklig om du stannar i en relation där du blir misshandlad”
Betyder detta att vården ska ha en hård och kall attityd där vi dunkar patienten i huvudet med: ”det finns ingen hjälp att få” och ”ta hand om dina egna problem”?
Självklart inte!
Däremot måste vi ha en förnuftig verklighetsförankring och en inställning av att vi ska samverka med patienten: ”Jag kommer inte att kunna hjälpa dig om du väljer att fortsätta med destruktiva beteenden”, ”Om du är beredd att göra livsstilsförändringar så kan jag vara med och stötta på vägen”, ”Om vi är överens om målet med behandlingen så gör vi ett försök”, ”Om du väljer att inte följa behandlingen så kommer den inte att ha någon effekt och kommer därför att avbrytas”, ”Om du har egna idéer om vad som kan hjälpa dig kommer jag att lyssna på detta och vi kan förändra behandlingen så att den blir lättare att följa”. Det finns två specialister i behandlarsituationen; behandlaren är specialist på sjukdom och behandling, patienten är specialist på sina symtom och sin livssituation. Båda har ansvar för fungerande behandling.
Och i och med detta kan vi faktiskt erbjuda lite äkta hopp. ”Om du orkar med att göra livsstilsförändringar så kommer ditt liv att bli bättre”
Det hade varit lättare om Pandora hade haft lite förnuft i asken
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Ja, världen behöver mer av sunt förnuft.
Jag håller helt med att ur ett psykiatriskt perspektiv är det just hoppet som ställer till det för patienter. Det finns mycket som kan störa en behandling: misstro från patienten mot behandlingen och dålig följsamhet, alkohol och droger, oregelbunden livsföring, ensamhet, dålig ekonomi och andra stressmoment etc.
En del störningsfaktorer kan verkan patienten eller läkaren göra något åt, men det kan vara bra att vara medveten om att det finns. Andra kan man behöva ändra på för att behandlingen ska bli framgångsrik.
Tyvärr har inte alla förutsättningar för att kunna ta till sig t ex. en psykoterapeutisk behandling. Man kanske inte har tillräcklig reflekterande förmåga eller förmåga att ta till sig alternativa sätt att tänka. Andra vill ha en enkel, snabb lösning och vill hellre ha en snabbverkande vid behovsmedicin mot ångest i stället för att behöva sätta av tid för en kanske verkningsfullare psykoterapi.
Naturligtvis finns det en hel del patienten själv kan göra för att påverka sin situation till det bättre även under en pågående psykisk sjukdom eller störning.
Viktigt att tänka på är regelbundenhet och rutiner. Det låter hur tråkigt som helst, men faktum är att just ett regelbundet liv ger oss en inre stabilitet och stadga som minskar utrymmet för sårbarheten. Det är dessutom fysiologiskt ”rätt” eftersom vi samspelar med kroppens egna naturliga rytmer.
Vikten av regelbundenhet och rutiner är en sådan sak som patienterna kan behöva lära sig. Man kan göra liknelsen med ett hus som byggs. Under byggtiden är huset instabilt och ostadigt och behöver då byggnadsställningar som stöd. På samma sätt kan rutiner och regelbundenhet fungera i den sjukas liv. De blir som byggnadsställningen när bygget, patienten, svajar och är ostadigt.
Man kan inte vila sig frisk från psykisk sjukdom. Lägger man sig på rygg och väntar på att bli frisk tar det längre tid. Man måste arbeta sig frisk. Man ska kanske göra andra saker än man annars gör, men man ska kämpa emot passiviseringen.
Är man så sjuk att man inte kan gå till sitt arbete, studieundervisning, aktivitet etc får man konstruera andra rutiner istället. Poängen med detta är att man vidmakthåller den rätta dygnsrytmen, att man minskar tiden för grubblande och att igångsättningssvårigheterna inte får så stort utrymme. Läkaren eller annan behandlare måste påpeka för patienterna att de inte ska sova på dagen. Det skapar en felaktig dygnsrytm. Patienten gör också klokt i att undvika alkohol eftersom det underblåser såväl ångesttillstånd som depressivitet. Alkohol och andra droger ökar också sårbarheten och kan spela en stor roll för att en psykisk sårbarhet ska slå över i manifest sjukdom.
Med patienter som är symtomfria men som haft flera tidigare insjuknanden i depression, ångestskov och framför allt bipolär sjukdom bör man ta en diskussion om att det inte är bra att t ex. vända på dygnet och supa skallen av sig varje helg, eftersom de då löper alla risker att drabbas av nya sjukdomsskov. Man vinner mycket på att få dessa patienter att förstå att de kan minska risken för nya insjuknande genom att upptäcka stressfällor och leva ett regelbundet liv med fysisk träning samt återhållsamhet med alkohol.
Det är lätt att skriva recept men inte alltid så lätt att få patienten att ta medicinen, om det är det som är behandlingen. Farmakologisk behandling ska vara aktiv. Det är viktigt att ta reda på vad patienten har för inställning till medicinering överhuvudtaget, och att förklara hur medicinen fungerar och att det kan ta tid innan den ger effekt. Det är även viktigt att göra en plan för behandlingen, när dosen ska ökas, hur patienten ska göra om obehag uppstår, hur läge behandlingen ska pågå. Det är även viktigt att se igenom patientens övriga medicinering och försöka upptäcka möjliga interaktioner.
Stressfaktorer bör kartläggas. De kan finnas i privatlivet eller arbetslivet och kan skapa sårbarhet och vidmakthålla sömnsvårigheter, depressivitet och ångestladdning.
Det är en allmängiltig sanning att ingen människa kan välja sin livsväg helt och hållet; alltför mycket händer bortom vår egen möjlighet att styra tillvarons alla aspekter. Naturligtvis har vi alla någon gång och på olika sätt blivit negativt påverkade av omständigheter, människor och händelser som legat helt utanför vår egen kontroll. Trots detta har människor i alla lägen möjlighet att välja sitt förhållningssätt och sitt sätt att hantera sina svårigheter. Detta är dock en sanning som vi helst inte, framförallt inte i vuxen ålder, vill kännas vid, eftersom vi generellt undviker att se vår egen del i det som händer oss.
Vi vill oftast inte se och inte ens erkänna för oss själva att allt vi gör, precis allt, bottnar i våra egna val. När vi väljer ett förhållningssätt väljer vi därmed också dess följder. Om vi väljer att agera i en viss fråga väljer vi också möjligheten att kunna påverka det som händer i en viss riktning; väljer vi å andra sidan att inte agera väljer vi bort möjligheten att påverka och låter därigenom andra styra utvecklingen. När vi vägrar att ta itu med något för att vi känner oss orättvist behandlade väljer vi att använda våra krafter till att göra motstånd; därigenom handlar vi inte och letar inte heller efter lösningar. När något går fel eller blir som vi önskat har vi en tendens att skylla det på andra; vi varken vill eller kan se att händelserna är ett resultat av val vi själva gjort.
Synsättet att någon annat eller någon annan har det yttersta ansvaret för de svårigheter man möter i livet, kan innebära att man själv undviker att försöka förändra sin situation. Den farligaste konsekvensen av detta är att man känner sig kränkt och kräver att andra ska ställa situationen till rätta. Samtidigt vägrar man att inse både sin egen delaktighet i den uppkomna situationen och sina egna möjligheter att förändra densamma.
Jag menar att när något går fel eller ”inte” blir som vi önskat har vi en tendens att skylla det på andra….