Avslut
På den här vägen lärde jag mig cykla.
På den tiden fanns det inga stödhjul. Jag lärde mig cykla genom att min far sprang bakom cykeln och höll i pakethållaren så att jag inte skulle tappa balansen. Själv koncentrerade jag mig på att trampa och titta framåt.
Jag minns ganska väl ögonblicket jag insåg att jag kunde cykla själv. När jag tittade bakom mig fanns det nämligen ingen som höll i pakethållaren längre. Min far var långt, långt borta (i verkligheten kanske 10-20 meter) och det fanns ingen chans att han skulle kunna fånga mig om jag tappade balansen.
Jag tror att jag minns detta väl för den första känslan jag fick var inte tillfredsställelsen av att ha lyckats. Den första känslan var rädsla och osäkerhet, och i viss mån känslan av svek. Jag hade ju räknat med att jag var säker mot olyckor eftersom någon höll i cykeln. Känslan av att ha lyckats kom långt senare (i verkligheten säkert flera sekunder).
Om min far hade varit mer orolig hade han inte vågat släppa taget. Han kanske inte ens hade vågat låta mig cykla över huvud taget. Istället blev cykeln mitt viktigaste transportmedel de kommande trettio åren, eller så.
Det här inlägget handlar dock inte om att lära sig cykla, det handlar om psykiatrisk behandling – och att avsluta behandlingen.
Målet med behandlingen är nämligen inte att få eller ge behandling. Målet är att slippa få behandling. Uppgiften för vården är inte att springa efter, hålla i pakethållaren och skydda patienten mot allt ont i livet. Uppgiften är att släppa taget och ge patienten möjlighet att transportera sig själv dit den egentligen vill komma.
Kanske patienten inte riktigt klarar sig. Kanske faller den och det gör ont. Då är det fortfarande inte vårdens uppgift att springa efter och skydda mot faror. Vårdens uppgift är då att motivera till nya försök.
När vården tar slut, när patienten skrivs ut från avdelningen eller öppenvårdsbehandlingen slutar, kommer det en känsla av rädsla och osäkerhet, och kanske även en känsla av svek. ”Klarar jag att hålla balansen i livet?”, ”Varför finns det ingen som skyddar mig?” Men den känslan går över och utbyts i en känsla av tillfredställelse av att man faktiskt klarar sig själv.
I en fas av den psykiatriska vården är det vårdens uppdrag att springa efter, motivera, stödja och lära ut. Därefter kommer fasen när det är dags att släppa taget.
I en vårdapparat med begränsade resurser är det en nödvändighet att avsluta patienter. Det finns nämligen ingen annan möjlighet att kunna ta emot nya patienter annars. Nya patienter hamnar på väntelistor i väntan på insatser, månader eller år i framtiden.
Men avslutet inom vården är inte något negativt. Även om den första tiden efter att vården upphör är nervös så är avslutet något positivt. Det är då tillfredställelsen kommer att styra själv och få transportera sig dit man vill.
dralbinsson 
Tack för att du delar med dig av din upplevelse!
Jag håller helt med att i en vårdapparat med begränsade resurser är det en nödvändighet att avsluta patienter. Efter behandlingen har psykiatrin inte hellre så mycket att erbjuda. Dessa patienter kan behöva länkas till andra hjälpfunktioner i samhället, och där kan primärvården vara till hjälp.
Ett i mina ögon nytt fenomen är ungdomar/unga vuxna, som efter avslutat skola inte kommer i gång med jobb, studier eller annan sysselsättning. De blir sittande i sitt rum, håller på med dataspel eller facebook, lyssnar på musik och, i bästa fall, träffar kompisar. Ibland isolerar de sig, vänder på dygnet och kan vara svåra att komma till tals med för föräldrarna/anhöriga. De söker kanske jobb lite oengagerat, men eftersom det är svårt att få något om man inte har erfarenhet eller särskild yrkesutbildning dalar självförtroende och man backar tillbaka ännu mer och visar inte några tecken på att försöka förändra situationen.
Det här är inte något som så ofta finns beskrivet från tidigare decennier, men det behöver ju inte betyda att det verkligen är ett nytt fenomen. För 40-50 år sedan var mycket i samhället annorlunda. Det var inte ovanligt att man slutade skolan vid 16 års ålder och började jobba. Kom man i gång i jobb lärde man sig snabbt hur vuxensamhället fungerade, man växte och började kunna ta ansvar, inte minst för sig själv. Dessutom gjort praktiskt taget alla pojkar på den tiden värnplikt, och efter det året stod man på egna ben och det blev inte aktuellt flytta hem till mamma igen.
Det händer att det också förekommer irritabilitet och retlighet vilket gör föräldrarna/anhöriga tveksamma om hur de ska gå vidare. De vacklar mellan ”vi väntar och ser om det inte blir bättre” och ”nu tar vi med hårdhandskarna, slänger ut datorn och byter lås”. Ibland skjuter man bara problemen framför sig eller också trappas det upp en tvekamp som blir ännu svårare att lösa och som dessutom kanske gör föräldrarna/anhöriga oeniga. Här någonstans brukar frågan om det kan finnas någon sjukdom som förklarar beteendet komma upp.
Vanligen är det inte sjukdom utan svårigheter att bli vuxen och ta ansvar som gör att en sådan här situation utvecklas. Det kan hända dock att oroliga föräldrar/anhöriga vänder sig till en läkare eller påtvingar den unge vuxna att söka till sjukvården. Det finns inte någon konsensus om hur man ska möta de här problemen inom sjukvården eller socialtjänsten. I stor utsträckning förblir det föräldrarna/anhöriga problem eller om psykiatrin väljer påbörja massa med insatser blir det psykiatrins problem med evighetslånga behandlingskontakter.
Vad ska man ge föräldrarna/anhöriga för råd i en sådan situation? Hur kommer man till tals med den unge vuxna? Ja, är det inte sjukdom kan man föreslå några kuratorssamtal för att kartlägga problemet och dess omfattning och sedan länka vidare till kommunala insatser. Om man inte får den unge med sig får man be föräldrarna/anhöriga tänka efter om det finns någon annan person som den unge vuxna uppfattar som neutral som kan försöka komma bakom den uppsatta fasaden och pratar om hur vuxenlivet fungerar, hur det går till att försörja sig själv och vad som är rimliga krav. I kommunerna ska socialtjänsten prioritera unga vuxna och kan hjälpa till med både kontaktskapande åtgärder och aktiviteter som syftar till att komma in på arbetsmarknaden eller i studier.
Unga vuxna människor lever lite i ”reservat” utan att behöva ha så mycket med vuxenvärldens samhälle att göra. När unga vuxna så plötsligt konfronteras med verkligheten kan självförtroendet svikta, man har ingen beredskap för att hantera motgångar och plötsligt känns allt omöjligt. Man hankade sig kanske igenom skolan men har en del brister i vanliga färdigheter som man är rädd ska avslöjas, och så skjuter man på att ta tag i situationen.
Läs gärna rapporten ”40pc of young adult workers fake sick Days”. Det är universitet i Melbourne som genomfört en studie, där 43 procent av de tillfrågade i åldrarna 18 till 24 erkände att de fejkat sjukdagar för att stanna hemma och slippa ta ansvar, rapporterar The Australian.