MLA 2015?
Jag har nu varit medicinskt ledningsansvarig (MLA) för allmänpsykiatriska enheten i Växjö under snart två och ett halvt år.
Det har hänt en massa positiva saker under den tiden. I stort sett alla patienter på enheten har en fast vårdkontakt, d.v.s. en personal att vända sig till då det uppstår frågor under vårdkontakten. Diagnostiken har påtagligt förbättrats. Fler och fler patienter har vårdplaner. Journalföringen har förbättrats och det går numer vanligtvis att följa vårdförloppet vid journalgranskning. Läkemedelsförskrivningen är sundare och uppföljningar bättre. I stort sett har det inte varit några överbeläggningar på vårdavdelningen under sista halvåret och utskrivna patienter följs upp i öppenvården. Ett stort antal patienter har kunnat avslutas inom psykiatrin och lämnat plats för nya patienter. Problemet med grav självdestruktivitet i Kronoberg har helt upphört under det gångna året. Målen för deltagande i kvalitetsregister har uppnåtts.
Allt har inte varit bekymmersfritt. Köerna till psykoterapi, arbetsterapi och utredning har ökat, även om utredningsköerna har minskat igen sista halvåret. Läkartillgången har varit ansträngd under hela tiden, men med bättre vårdplaner och goda insatser från fasta vårdkontakter har läget varit hanterbart, och vårdgarantin har kunnat hållas.
Senaste månaden har läkarsituationen gått från ansträngd till bekymmersam, vilket fått mig att fundera över vinsterna med att fortsätta som medicinskt ledningsansvarig. Fördelen med en MLA, som jag ser det, är att det går att arbeta med strukturfrågor, vårdfilosofi, patientflöde vilket ger långsiktiga vinster. Nackdelen är att det tar tid från det sedvanliga mottagningsarbetet.
Läget får mig att dra paralleller till något helt annat:
Under femtiotalet hade filmen en storhetsperiod med dyra färgfilmer i stora biopalats. Ekonomin gick bra och folk ville ha underhållning. Under sextiotalet vände utvecklingen. TV:n kom och de stora filmproduktionerna gick med förlust. Det blev omöjligt att köra vidare med samma koncept. Ur krisen växte det fram en ny genre, med svartvit film, trånga miljöer och välskrivna manus. Film Noir har många kvaliteter som inte sällan överglänser den föregående periodens påkostade projekt.
Minskade resurser måste inte betyda undergång och misär. Det kan också betyda uppfinningsrikedom och utveckling.
Efter några dagars funderande tänker jag att det inte är dags att kasta in handduken ännu. Nu är det läge att vara kreativ och nyskapande. Det får bli Psykiatri Noir. Kanske kortare läkemedelslistor, men mer välplanerade vårduppdrag. Jag fortsätter som MLA ett tag till.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Det kan ha varit några tuffa år av livsläxor men du är kreativ och ambitiös och haft så mycket spännande idéer och förverkligat omöjliga projekt. Din arbetsgivare hoppar nog högt av glädje att han/hon anställde just dig. Fortsätt i samma bana och sikta precis så högt du kan, för att förverkliga dina mål. Även om saker ibland känns tuffa eller rentav hopplösa, fortsätt utmana dig själv.
Ja, Sverige har en brist på läkare inom vissa specialiteter såsom psykiatrin, allmänmedicin med flera. Från aktuell statistik kan utläsas att antal utbildningsläkare ökar under senaste år. Problemet är dock att ökningen är otillräcklig. Det ökade antalet är inte tillräckligt för att kompensera vare sig den nuvarande bristen eller en ökade brist till följd av pensionsbortfall.
Att arbeta med människor kan ta på krafterna. Att arbeta med människor som har problem tar mycket på krafterna. Att arbeta med psykiskt sjuka människor kan vara tungt, uppriktigt sagt. Visst är det ”givande” att arbeta med människor och visst får man ”mycket tillbaka”, men om sanningen ska fram är det inte svårt att knäa och tappa kraften och entusiasmen inför mängden arbete, brist på personalresurser och de svårigheter psykiatriker förväntas hjälpa människor med.
En yrkesmänniska måste nog hinna även vårda sina verktyg och arbetsredskap. Som läkare använder man sig själva som verktyg och måste därför se till att läkare är välfungerande och orkar med att arbeta i många år.
Alla vill uppnå pensionsåldern, och för att komma dit måste man se till att kraften inte tar slut. Det gör man genom att hushålla med den man har och fylla på när det behövs. Hur det går till i praktiken är troligen ganska individuellt. Vi är ju olika funtade när det gäller hur vi hanterar allt det tunga som möter oss i arbetet. Förmågan att hantera svårigheter, förmågan att härbärgera andras lidande, skiljer sig mycket från person till person, och därmed är det också individuellt hur mycket av alla svårigheter vi lägger på oss.
Läkare måste ha möjlighet att försöka växla mellan några arbetsuppgifter om det går: kliniskt arbete, fortbildning, klinisk forskning, administrativt arbete, men håll även här inom ramarna.
Det är även viktigt att arbeta när det är arbetstid och inte arbeta övertid för mycket. Då fokuserar man på det man ska göra, men när arbetstiden är slut för dagen ska man göra annat. Den bästa vilan får man när man syssla med andra saker, så att man får flytta fokus till något helt annat.