Hoppa till innehåll

Semmelweis

december 20, 2014

Ignaz Semmelweis (1818-1865) var en ungerskfödd läkare. Semmelweis är en närmast mytomspunnen hjälte när det gäller tidig medicinsk forskning.
Under åren 1844–1848 arbetade Semmelweis som läkare på Allgemeines sjukhus i Wien. Där fanns två förlossningsavdelningar, en där blivande läkare utbildades och en för utbildning av barnmorskor. På förlossningsavdelningen där blivande läkare arbetade var dödstalen för nyförlösta kvinnor omkring 10%. Dödsorsaken var barnsängsfeber. På avdelningen där blivande barnmorskor arbetade var dödstalen betydligt lägre.
Semmelweis studerade tänkbara orsaker och kom så småningom fram till att orsaken till de höga dödstalen var att läkarstudenterna, i sina studier, ägnade sig åt obduktioner och att de förde med sig något sjukdomsalstrande från de döda kropparna till de födande kvinnorna.
Genom att införa rutiner för handtvätt efter obduktioner lyckades Semmelweis få ner dödstalen på läkarstudenternas avdelning till samma nivå som på barnmorskestudenternas avdelning.

Med dagens kunskaper om bakterier tycks det oerhört att ingen förstod riskerna att kombinera obduktioner och förlossningsvård. Före Semmelweis fanns det dock helt andra teorier om sjukdomars uppkomst. Tanken att det kunde finnas ett sjukdomsalstrande ämne som spreds från en kropp till en annan var långt ifrån den första idé som Semmelweis testade.

Semmelweis ställde upp ett flertal hypoteser som testades och förkastades på föredömligt vetenskapligt vis. En av hypoteserna var att barnsängsfeber orsakades av sinnesrörelse till följd av prästens längre närvaro på läkarstudenternas avdelningen. Detta är kanske särskilt svårsmält för den moderna människan men det hade alltså noterats att sjukhusprästen uppehåll sig längre på avdelningen där flest kvinnor dog. Teorin blev alltså att blotta åsynen av prästen gjorde kvinnorna så till sig att de drabbades av barnsängsfeber och dog.
Hypotesen gick dock att testa och utesluta genom att prästen fick vistas lika länge på båda avdelningarna.

Vi stannar upp där och leker nu med tanken att Semmelweis inte hade varit ansvarig för förlossningsavdelningarna. Vi föreställer oss istället att NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) och IVO (Inspektionen för vård och omsorg) hade fått ansvaret att få ner dödstalen i barnsängsfeber. Vad hade hänt då?

1. Man hade krävt att prästen skulle skriva rutiner för hur han uppehöll sig på de olika avdelningarna.
2. Man hade gjort händelseanalyser, efter varje fall av barnsängsfeber, var prästen hade uppehållit sig på avdelningarna.
3. Man hade krävt att prästen hade närvaro enligt närvarostegen
4. Man hade gjort en Lex Maria-anmälan på prästen efter varje fall av barnsängsfeber
5. Man hade krävt rutiner för strukturerad prästnärvaro
6. Man hade föreslagit att avdelningarna skulle ha ett prästpreventionsprogram
7. Man hade gjort en prognos för hur fallen av barnsängsfeber skulle sjunka om prästen hade rätt typ av närvaro
8. Man hade begärt resurser för att satsa på prästnärvaroforskning
9. Man hade aldrig ägnat en tanke åt att det kunde finnas andra förklaringar till barnsängsfeber

Hur kan jag påstå att NASP och IVO hade agerat på detta sätt om de ansvarade för att få ner antalen fall av barnsängsfeber?
– För det är precis så de agerar när de nu har ansvaret för att få ner suicidtalen i landet.

Semmelweis har välförtjänt gått till historien som en vetenskapens förebild.
Jag gissar att NASP och IVO också går till historien.

One Comment
  1. Intressant inlägg!

    IVO och NASP har misslyckats med sitt uppdrag att minska antalet självmord i landet. Suicidtalet har minskat under de senaste decennierna, men det var framför allt under 1980- och 1990-talet som denna minskning skedde. Det senaste decenniet finns inte någon påtaglig minskning av antalet suicid. Suicidförsök och självdestruktiva beteende har tvärtom ökat bland unga de senaste tio åren. Studier visar ökningen av antalet patienter som sjukhusvårdats efter suicidförsök, en ökning som bara finns i de unga grupperna.

    Man kan dra slutsatsen att socialstyrelsens/ivo:s intervention är ett misslyckande. Anmälningsskyldigheten enligt lex Maria och suicidriskbedömningar tar bara onödigt mycket tid i anspråk för personalen. Socialstyrelsen/ivo hittar ofta någonting att påpeka, man kan alltid hitta brister i dokumentation och rutiner. Problemet är om man bara fokuserar på vårdsystemet finns det en risk att vårdsystemet uppfattas som huvudansvarigt. Vi vet att de flesta av riskfaktorerna ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde.

Lämna en kommentar