Statistik och svårigheter lägga ihop studier
Idag ska vi räkna statistik.
En av de viktigaste dokumenten för suicidprevention i Sverige är socialstyrelsens ”Vård av självmordsnära patienter – en kunskapsöversikt” från 2003. Detta dokument är en sammanställning av rekommendationer och en del hänvisningar till olika studier som man tycker passar ämnet.
För att visa hur svårt det är att dra slutsatser tar jag två textrader från dokumentet (s. 30-31 under rubriken Depressiva syndrom):
”Egentlig depression är en mycket vanlig störning, med så hög livstidsprevalens i befolkningen som 25-50 procent hos kvinnor och 15-25 procent hos män i olika amerikanska och svenska undersökningar (Rorsman m.fl., 1990; Kessler m.fl., 1994).”
”Om man en gång haft en depression synes risken för suicid på livstids sikt kanske vara så hög som 15 procent (Guze och Robins, 1970).”
Om vi lägger samman dessa studier så får vi följande obehagliga uppgift: Minst 3,8% (0,15 x 0,25) – 7,5% (0,15 x 0,5) av alla kvinnor kommer att dö i självmord. Detta är ju oerhört oroväckande och upprörande. (Var tjugonde kvinna som föds kommer att dö av självmord!)
Men verkligheten ser inte ut sådan. 2003, året då kunskapsöversikten kom ut, dog 47641 kvinnor totalt i Sverige varav 401 dog i suicid (säkra och osäkra fall). Detta innebär att den korrekta siffran (kvinnors risk att dö av suicid) ligger på 0,8%, d.v.s. ca en femtedel/tiondel av vad sammanslagningen av de två studierna visar. (Fortfarande oroväckande siffror naturligtvis)
Vi kan alltså med 100% säkerhet veta, antingen att Rorsman m.fl., 1990; Kessler m.fl., 1994 har fel eller att Guze och Robins, 1970 har fel. Detta innebär att vi vet att kunskapsöversikten bygger på studier som bevisligen är fel. Det blir ingen bra kunskap.
Inom vetenskap får man inte göra som jag gör här. Man kan inte lägga ihop och jämföra studier på detta sätt. Det finns flera orsaker till att studierna inte passar ihop och den största orsaken är att Rorsman, Kessler, Guze och Robins använder olika sätt att diagnostisera vad som är en depression.
Men det innebär också att en kunskapsöversikt inom området tydligt borde klargöra att man tyvärr inte kan uttala sig med säkerhet om någonting. Studieunderlaget är för dåligt.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Det är bra att du gör en kritisk granskning. All forskning bygger på systematiskt framtagen kunskap och syftar till att utveckla ny kunskap som gör att vi förstår världen bättre. Det kan få till följd att vi i en profession handlar på ett mer medvetet och säkert sätt. Ett grundkrav på all forskning är att den ska vara öppen för kritisk granskning och det ska vara möjligt att följa alla delar i forskningsprocessen. Den ska kunna skiljas från tro, ideologier, vidskepelse och andra spekulationer vars grundantaganden inte är klart redovisade. Ifrågasättande och problematisering utgör vetenskapens motor. Genom den vetenskapliga forskningsprocessen med syfte, teori, metod, material och kravet på källhänvisning blir forskningsresultatet synligt och tillgängligt för kritisk granskning.
Jag anser att forskningsutnyttjande dvs. kunskap som är förvärvad från forskning, och som sedan omsätts i praktiken är komplex. Det är en process som är avancerad och komplex, varför den oftast anses otillgänglig av professionen i verksamheten. Många professionella har låg förtroende för den vårdforskning, skolforskning, socialforskning som sker på högskolan/universitet. De upplever att den i första hand främjar politikers eller centrala myndigheters/kontrollmyndigheters intresse och inte verksamheten med patienter, klienter, barn/ungdomar eller elever etc. Det är inte självklart att forskningskunskapen används i syfte att utveckla verksamheten, utan den kan ha en symbolisk funktion. Genom att politiker, centrala myndigheter/kontroll myndigheter, verksamhetsledare, skolledare hänvisar till forskning, kan de framstå som särskilt intresserade av ett område, fast de egentligen inte har så mycket insikt i det de talar om. Makthavare kan använda forskningsresultat till att dölja motiv som kanske inte i första hand är för t ex. patientens, klientens, elevernas och barnens bästa. På detta sätt kan makthavarna åberopa forskning som argument för att slippa handla, undvika förändring, legitimera redan fattade beslut etc. Eftersom forskarna inte alltid är eniga kan vi i forskningen ofta finna stöd för olika sätt att arbeta, till exempel vad gäller behandlingsmetoder (suicidriskbedömningarna, händelseanalyser) och lärmetoder. Därför kan till exempel makthavare som behöver forskningsgrund för ett visst beslut således ofta finna det.
Professionens misstro mot forskningen har ökas, vilket har flera orsaker. En av de främsta är att den forskning som görs inte upplevs av professionen som relevant ute i verksamheten. Den har bedrivs på alltför hög abstraktionsnivå och inte behandlar frågor och svar som professionen har känt ett behov av. Forskningen har därmed varit svårt att omsättas i praktiken och ett avstånd, en förtroendeklyfta, har bildats mellan professionen och forskning.
Om vi ska ha en verksamhet som bygger på vetenskaplig grund så räcker det inte med att forska så mycket som möjligt och öka spridningen av resultaten. Professionen måste också utveckla en forskningsmedvetenhet så att de själva för in forskningen i praktiken. Det är den viktigaste faktorn i en profession för att utveckla status och respekt gentemot samhället och andra professioner. Om en akademiskt utbildad profession lämnar ifrån sig den makten, utlämnas den åt det vetenskapliga godtycke som styrs av andras intressen och villkor, vilka är omöjliga att påverka. Vårdforskningen hamnar då lätt i teorier och metoder som inte är verklighetsbaserade utifrån vårdens praktik.
Forskning utmana professionen till ett ökat kritiskt tänkande, både till vad som sägs och skrivs om sjukvården/psykiatrin och till omständigheter i den egna verksamheten och arbetssituationen. Under årens lopp har många reformer utan vetenskaplig stöd skett inom vården/psykiatrin. En stabil vetenskaplig grund skulle kunna ge professionen tillräcklig status för att kräva hållbara forskningsbevis av beslutsfattarna, som rättfärdigar de nya reformerna utifrån hur de främjar patienten. Genom praktiknära forskning kan professionen också få bekräftelse på att de är på rätt väg i verksamheten. De får ta del av något välkänd fast ur ett nytt perspektiv. Även professionen med lång erfarenhet kan utveckla nya förhållningssätt. En sådan till synes enkel företeelse kan ge professionen vetenskaplig bekräftelse på hur viktiga de är för patientens behandlingsarbete och sjukvårdsutveckling, vilket kan ha positiv inverkan på den egna självbilden och hur de agerar i sitt professionsansvar gentemot patient etc. Den professionella självkänslan stärks och professionen behåller inspirationen att fortsätta att utveckla och förändra sig själva och verksamheten. Forskningen kan därmed hjälpa professionen att stärka sin egen professionalism.