Ny metod halverar antalet självmordsförsök hos unga?
Dagens psykiatrinyhet är en studie, publicerad i Lancet, om möjligheterna att minska antalet suicidförsök hos unga.
Interventionen sker i skolan och de 11.000 deltagande eleverna delas randomiserat upp i fyra kohorter (grupper). Uppföljningstiden är visserligen bara ett år, men man måste börja någonstans.
Man jämför tre interventioner och den fjärde kohorten består av en kontrollgrupp.
Länk till artikel i Läkartidningen
(Länken till själva studien i artikeln fick jag inte att fungera, så jag värderar inte studien här)
Den elevgrupp som skiljer sig från övriga består av de som erhåller intervention enligt en modell som kallas Awareness-programmet. Det som skiljer ut Awareness-metoden är att eleverna själva får verktyg (d.v.s. kunskaper, och därmed även makt och ansvar) att få eget inflytande över sin psykiska hälsa.
…ett år efter avslutad insats, visade att antalet självmordsförsök och allvarliga självmordstankar med självmordsplaner var endast hälften så många som i kontrollgruppen i den elevgrupp som fick arbeta med Awareness-programmet. I de två andra grupperna, där ansvaret för elevernas psykiska hälsa enbart låg hos lärare respektive professionell vårdpersonal, var antalet detsamma som i kontrollgruppen.
Utan djupgående kunskaper om interventionen kan jag ändå se likheter mellan Awareness-programmet och det som kallas suicidriskhantering, på den punkten att ansvaret för det egna måendet inte tas över av en professionell person.
De två övriga interventionerna handlade om att professionella satt med ansvaret att kontrollera elevernas mående, vilket i sin tur har släktskap med de suicidriskbedömningar som nu ska vara standard. Dessa interventioner hade, liksom suicidriskbedömningarna, ingen effekt på det självdestruktiva beteendet.
Om man nu tror att studien är korrekt så är detta återigen ett starkt argument för att skrota suicidriskbedömningarna (till förmån för suicidriskhantering).
Ännu kan vi inte dra några säkra slutsatser av studien. Den är alltför liten och har allt för kort uppföljningstid, men som en förstudie är den ändå intressant.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Ja, det finns likheter mellan awareness-programmet och suicidriskhantering på den punkten att ansvaret för det egna måendet inte tas över av en professionell person. Ungdomarna är relativt otränade när det gäller förhållningssätt och agerande i situationer i livet som väcker oro, ångest och obehag, alternativt kräver aktiva val.
Den psykiska ohälsan i samhället är således omfattande. Antalet yngre personer, särskilt yngre kvinnor, som sjukvårdsvårdats efter självmordsförsök har under 2000-talet ökat. Ökningen kommer under sena tonåren som ju i våra dagar är en turbulent tid, med stora krav och identitetssökande. Samtidigt är det i den åldern som flera psykiska sjukdomstillstånd debuterar och man experimenterar med sexualitet, alkohol och droger, vilket gör att många riskfaktorer uppträder samtidigt. För många stabiliserar sig livet efter några svajiga år. För inte så långe sedan var det lättare att få arbete och bostad när man var ung, och det tillsammans med värnplikten blev faktorer som gav struktur och rutiner åt vardagen och hjälpte till att överbrygga skarven mellan barndom och vuxenlivet. I dag tenderar adolescensen att bli allt längre, och det kan vara en faktor som bidrar till den ökande psykiska instabiliteten hos yngre människor.
Häromåret förekom självmordsepidemier i Japan och Storbritannien där man använt identiska intoxikationsmetoder som snarare kunde spåras till internetsidor som propagerar för och lär ut suicidmetoder. Med tanke på hur stor internetanvändningen är bland unga är det här ett nytt och oroande inslag som inte är så lätt att komma åt. Under 2013 startades en ”motsida”, ”Självmordsupplysningen”, av föreningen Psykisk Hälsa, som försöker förmedla hjälp till dem som besöker den.
Psykisk ohälsa hos unga handlar oftast om helt andra saker än psykisk sjukdom, och då hjälper inga mediciner i världen. Utvecklingsrelaterade problem minskas i takt med att den unge växer och mognar med tiden. Den som är ung är känslig för hur han eller hon fungerar ihop med omgivningen. Det är ju genom att jämföra sig och mätas med omgivningen som man lär sig att förstå sig själv och hur man samspelar med andra finner sin plats i sociala sammanhang. Genom att förstå detta och hitta orienteringspunkter i tillvaron går man vidare och söker sig framåt. Den som får problem med denna process, t ex. på grund av mobbning, hamnar i ett stort tomrum. Man har vuxit ur barndomen men hittar inte vidare, man märker att livet inte fungerar som man hoppas och det väcker stora tvivel på den egna förmågan och kan bli grogrund för långvariga ångesttillstånd och depressivitet. Ett sådant tillstånd är en stor kris för en människa. Uppenbarligen är sådana här omständigheter lätta att missa för omgivningen, och det finns många vittnesmål om unga som i årtal levt under mycket svåra förhållanden och fått sin självtillit och grundtrygghet punkterad.
Trots olika handlingsplaner blir det allt vanligare att man på skolor och arbetsplatser inte agerar när det uppstår mobbning, konflikter eller kriser i samband med förändringar. De ansvariga tycks sakna mod och vilja att verkligen använda sig av sina fina dokument, riktlinjer och deklarationer. På grund av detta saknas ofta konkreta exempel på hur en ansvarstagande person kan agera i svåra situationer. Brister på användbara förebilder och redskap gör att många människor tar sig an svårigheterna med hjälp av sådant som de är väl förtrogna med.