Tvång för funktionsnedsatta

Ett par nyheter i SMP de senaste dagarna har berört samma problematik. Jag arbetar varken på äldrepsykiatrin eller regionpsykiatrin och har inte kännedom om någon av patienterna.

Den första nyheten rör en demenssjuk patient som erhållit ett s.k. brickbord på äldrepsykiatrin.
Patient sattes vid brickbord

Det andra rör en patient på regionspsykiatrin som vägrar duscha.

Tvångsduschning på rättspsyk

Den gemensamma faktorn är att det rör sig om tvångsvård och tvångsåtgärder som inte har stöd i lagen.
På äldrepsykiatrin har man valt att placera ett brickbord framför en dement och orolig patient. Det här är (eller åtminstone har varit) en ganska vanlig åtgärd inom äldrevården, men det brukar inte bli några rubriker av det. Brickbordet utgör ett fysiskt hinder för patienten som gör att denne inte kan resa sig – vilket är tvångsdelen av åtgärden. Den omvårdande delen är att det sitter en personal bredvid och på bordet kan det placeras fika, en bok att bläddra i, ett pussel att lägga eller någon annan sysselsättning som kan minska oron.
Brickbordet är en mild form av tvång som inte har stöd i lagen. För att få stöd av lagen hade man istället kunnat välja att vårda patienten under tvångsvård och lägga personen i bälte i sin säng. Detta är en grov tvångsåtgärd, men den har stöd i lagen. Hade äldrepsykiatrin gjort detta så hade IVO inte haft någon kritik att komma med. Det är naturligtvis mer etiskt att använda så lite, och så milt tvång, som möjligt, men det är i detta fall inte lagligt.

I fallet på regionpsykiatrin går det alltså omkring en patient med urin och avföring på sina kläder och patienten vägrar duscha. Det är naturligtvis en sanitär olägenhet och kanske även en risk för sjukhusbunden smitta. Självklart behöver patienten både duscha och tvätta sina kläder, men det finns inget stöd i lagen för att sjukvårdspersonalen ska kunna tvinga patienten till detta. Det är naturligtvis mest etiskt att utföra en tvångstvätt (om nu patienten inte går att övertala till tvätt) men det är inte lagligt.

Jag har tidigare i karriären arbetat sju år som vårdbiträde inom långvården, och nedanstående exempel är inte påhittade.
Vad man gärna undviker i debatten, gällande omhändertagande av äldre, är att vissa dementa har ett gravt avvikande, störande, skadligt och farligt beteende. Det är inte okänt på en avdelning för dementa att de boende kan: bruka våld, förolämpa och hota sin omgivning, kleta med avföring, tafsa på vårdpersonal, onanera offentligt, vandra in till medboenden (och kanske bruka våld mot dessa) eller lämna vårdavdelningen för att förvilla sig i samhället.
Den demente räknas juridiskt som vilken medborgare som helst och demenssjukdom kan i normalfallet inte räknas som en allvarlig psykisk störning.
Det är inte särskilt politiskt korrekt att ens nämna att de här beteendena existerar.

Det finns inget juridiskt stöd för vårdpersonal att hindra den demente från ovanstående, utom möjligen att man kan ingripa vid allt för stora våldsamheter. De kodlås, som hindrar de boende från att gå ut och gå vilse i samhället, och som finns på många demensboenden har inget stöd i lagen (vad jag känner till). Boendet räknas som ett hem och hemma har vi alla rätt att gå vilse om vi vill, att vara nedkletade med avföring och att onanera var vi vill.

Samma sak som gäller demenssjuka gäller ju också andra personer med svår psykisk funktionsnedsättning, till exempel grav utvecklingsstörning.

Grunden i lagstiftningen är att människor ska vara fria i en demokrati och vi ska använda så lite tvång som möjligt på våra medborgare. Detta är en tanke som jag i innerligt stöder. Man har i ett par decennier diskuterat någon form av lagändring som skulle kunna utgöra ett ramverk för tvång av psykiskt funktionsnedsatta men idag finns ingen sådan lag.

Tyvärr medför detta att en ansvarskännande vårdarbetare inom vården eller omsorgen ibland tvingas bryta mot lagen, för att förhindra allt för grova och skadliga beteendestörningar. Samhället gör på så sätt ansvarsfulla medarbetare till lagbrytare, genom att undvika en nödvändig lagändring.
Jag har full förståelse för riskerna med en lag som tillåter visst tvång inom omhändertagandet av funktionsnedsatta. Samtidigt menar jag att det inte blir rimligt att låta medborgare bete sig som exemplen ovan, både för deras egen skull, deras närstående och de som har valt att arbeta med människor.

Vad IVO gör i dessa fall är enbart att kontrollera vad som står i lagen och meddela till vården att medarbetare har brutit mot lagen.

Vad IVO inte gör, men vad de borde göra, är att meddela den politiska styrningen att detta är ett systemfel. Vårdarbetare kommer att fortsätta bryta mot lagen för det är enda sättet att ge en etisk och säker vård.