Lundby-studien
Hur vanligt är det med depression? Hur stor är risken att insjukna i en depression?
50% av alla kvinnor kommer någon gång i livet att drabbas av depression!
Dessa uppgifter sprids inom och utanför psykiatrin. Det tycks vara oerhört vanligt att drabbas av depression. Siffran för män brukar anges till ca 30%. Men var kommer siffran ifrån och är det egentligen en faktauppgift?
En av de viktigaste källorna till uppgiften är den s.k. Lundbystudien. Jag har läst studien ”Are we entering the age of melancholy? – Depressive illness in a prospective epidemiological study over 25 years: the Lundby Study, Sweden” av Hagnell, Lanke, Rorsman, Öjesjö. 1982, om just Lundbystudien.
I ett svenskt samhälle med några tusen invånare har man gjort grundläggande intervjuer med samtliga vuxna invånare avseende huruvida dessa, någon gång i livet uppfyllt kriterier för depression. (Lundby avser varken dockskåpstillverkaren i Småland eller stadsdelen i Göteborg utan avser en liten ort i Skåne, förmodligen Dalby – omdöpt i studien av integritetsskäl)
Intervjuerna utförs 1947, 1957 och 1972. Förutom att det rör sig om ett gediget arbete, vi pratar om mer än 2500 intervjuer, så är artikeln väsentligen seriös. Frågan man ställer sig i studien är om depressionsdiagnosen ökar i samhället och man kan konstatera att så är fallet. Livstidsrisken för kvinnor att drabbas av depression beräknas näst intill fördubblas mellan åren 1957 till 1972 (från drygt 25% till knappt 50%). Ökningen gäller lätta och medelsvåra depressioner. Svåra depressioner tenderar istället att minska i studien.
Diskussion
Diagnostiken.
För att få jämförbara resultat har utredarna använt samma diagnoskriterier vid alla tre intervjutillfällen, vilket naturligtvis är en förutsättning för jämförbara resultat. Däremot kan man fundera över differentialdiagnostiken. Alla intervjuade som upplevt perioder av sänkt stämningsläge och nedsatt funktion räknas som deprimerade. Enligt moderna diagnoskriterier finns ett en uppsjö av orsaker att ha sänkt stämningsläge, varav flera inte bör klassas som depression.
Man resonerar, mycket kort, i studien om endogena och exogena depressioner (det vi idag snarast skulle kalla egentliga depressioner och anpassningsstörningar) och konstaterar att båda tillstånden ökar. Man nämner dock inte i vilken omfattning.
Neuropsykiatriska tillstånd och personlighetsstörningar tar man inte ställning till i studien. Dessa tillstånd leder också till perioder av sänkt stämningsläge. En generell uppfattning hos människor som arbetar med dessa tillstånd är att det moderna samhället ger större svårigheter om man har någon av dessa störningar.
Studien konstaterar alltså egentligen bara att dåligt mående ökade i samhället mellan 1947 och 1972.
Uträkningar
Av 1238 intervjuade kvinnor i Lundby-kohorten 1947 drabbades 210 av depression mellan 1947 – 1972. Det är alltså bara 17% av kvinnorna som drabbas av dåligt mående/depression under 25-årsperioden. Det man sedan gör är en klassisk matematikuppgift:
Om 17% av alla kvinnor drabbas av depression under 25 vuxna år. Hur många kvinnor drabbas då av depression under 70 vuxna år?
(Man gör inte exakt så, men man gör en tveksam omräkning)
Då kommer man nära siffran 50%, som är den man anger som livstidsrisken för kvinnor att drabbas av depression. Det är dock en tveksam slutsats. Den typen av uppskattning skulle man kunna ha om man räknade antalet benbrott. Man kan inte göra den beräkningen när det gäller dåligt mående (p.g.a. s.k. confounding factors).
Orsaker
I diskussionen i studien poängterar man att denna studie inte räcker till som faktaunderlag – mer studier behövs. Man för också en diskussion att det troligen rör sig om samhällsfaktorer bakom det dåliga måendet/depressiviteten.
Min åsikt
Det finns ett antal orsaker till att det har blivit en ”sanning”, uppgiften att livstidsrisken för kvinnor att drabbas av depression är ca 50%.
En orsak är att det uppges som en tröst till den som drabbats: ”Du är inte ensam om dina besvär”. I denna aspekt kan jag se en vinst med siffran 50%.
En annan orsak är att läkemedelsbolagen vill sälja läkemedel. Man kan sälja mer antidepressiva läkemedel till 50% deprimerade kvinnor än till 17% deprimerade kvinnor.
En tredje orsak är att suicidpreventionsförespråkare vill framhäva sin egen profession. Man menar ju att suicid är en risk vid depressivitet och ju fler deprimerade det finns desto viktigare blir suicidpreventionen. Lundbystudien antyder ju dock motsatsen:
Premiss 1: Depressivitet är 1,6 gånger vanligare hos kvinnor än hos män
Premiss 2: Det finns ett linjärt samband mellan depression och suicid
Slutsats: Suicid är 1,6 gånger vanligare hos kvinnor än hos män
Nu vet vi att den slutsatsen inte stämmer med verkligheten och kan därför med säkerhet säga att minst en av premisserna är fel!
Lundbystudien är i sig en bra och seriös studie men dess resultat har misstolkats!
– Det finns inga data som talar för att 50% av alla kvinnor idag kommer att drabbas av det vi kallar för depression!
– Lundbystudien antyder att det ökade dåliga måendet framför allt har sin grund i samhällsfaktorer inte sjukdomsfaktorer!
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Depression är en folksjukdom som drabbar många och brukar nämnas som den tredje största orsaken till den samlade sjukdomsbördan världen över. De allra flesta depressions patienterna finns i primärvården och får sin behandling huvudsakligen eller enbart där.
Det är ett episodiskt tillstånd. Man har beräknat ett medeltid på fyra episoder under en livstid med stor spridning. I äldre studier såg man att omkring 15 procent av dem som drabbas av en depressiv episod inte insjuknade igen, men om man tar med även lättare depressiva tillstånd tycks uppemot 50 procent av insjuknade ha en enda episod. Episodernas längd kan variera från någon månad till flera år, men genomsnittslängden är ca fem månader.
Depressiva symtom kan finnas hos människor i alla ålder men sjukdomen ”egentlig depression”, är i stor utsträckning en medelålderssjukdom. Det innebär inte att den inte förekommer i andra åldrar: det kan finnas fulminanta depressioner före 10 års ålder, till och med hos småbarn där kontakten med en förälder eller annan vårdare avbrutits. Hos barn tycks depressioner vara vanligare bland pojkar, och man räknar med en förekomst på 1-2 procent. I tonåren blir tillståndet vanligare, men i stort är det människor från 30 till 40 år och uppåt som drabbas. Man brukar ange genomsnittsåldern för insjuknande till 40 år och att ungefär 50 procent av dem som drabbas insjuknar mellan 20 och 50 års ålder. Depression är dubbel så vanligt hos kvinnor som hos män men det gäller bara den egentliga depressionen, inte depression vid bipolär sjukdom.
Även om egentlig depression är en episodisk sjukdom kan den utvecklas till ett kroniskt tillstånd. Man har beräknat att ca 15 procent av alla depressioner med tiden bli kroniska.
Patienter som insjuknar i den typiska åldern brukar uppvisa den typiska depressionsbilden: nedstämdhet och/eller intresseförlust. De är de viktigaste tecken och måste finnas för handen för att man ska kunna ställa diagnosen depression. Sedan brukar man även finna viktnedgång eller viktuppgång, sömnsvårigheter, hämning(tröghet) eller agitation (rastlöshet), brist på energi, värdelöshets- eller skuldkänslor, sämre koncentrationsförmåga, dödstankar, suicidtankar. För att man ska ställa diagnosen måste symtomen vara så omfattande att patientens funktionsförmåga nedsätts av tillståndet eller att patienten har ett uppenbart lidande. Depressionssymtomen ska inte heller hänga samma med annan sjukdom, medicinering eller missbruk.
Depressiva symtom kan föreligga utan att man uppfyller kritikerna för en egentlig depression. Dels kan det finnas ett annat grundtillstånd som ger upphov till depressivitet och missmod, dels kan det handla om en depression i tidigt skede, där hela sjukdomsbilden ännu inte utvecklas. Det finns beräkningar på att depressiva symtom som inte uppfyller depressionskriterierna förekommer hos ungefär 10 procent av befolkningen.
Det finns sannolikt en könsskillnad som kan behöva uppmärksammas. Depression hos män kan uppvisa en delvis annorlunda symtombild med mer irritabilitet, aggressivitet och missbruk.
Att bedöma depressionens djup är viktig. Man kan till exempel använda skattningsskalor etc. Några viktiga saker som skvallrar om depressionens djup är t ex. avledbarheten, hämning och ansiktsmimik. Om patienten beskriver att han eller hon kan släppa de negativa tankarna när något trevligt inträffar eller om man kan få patienten att skratta under samtalet talar det för en mindre djup depression. Patienter med återhållen mimik och motorik har sannolikt en djupare depression.
Det är viktigt att vara varsam på förekomsten av ångest. Man vet att deprimerade med förhöjd ångestnivå är överrepresenterade bland deprimerade som genomför suicid.
Om depressionen fördjupas börjar man se melankoliska drag. Då har patienten börjat förlora all förmåga att känna glädje, reagerar inte nämnvärt på positiva stimuli, har utpräglat tidigt morgonuppvaknande, typisk dygnsrytm med försämring på morgonen, tydlig hämning, viktminskning samt skuldkänslor som kan gränsa till vanföreställningar.
Typiskt för depressionen är att man inte är deprimerad ”för någonting”. Det finns sällan något som orsakat depressionen, om det inte är en depression som vuxit fram som en del av ett posttraumatiskt stressyndrom eller en långvarig sorg som slagit om och tagit depressionskaraktär. Patienten letar ofta efter orsaker till depressionen och tycker sig ibland se samband med någon händelse. Det finns mycket som kan orsaka sorg i livet och göra att det känns tungt, men det är inte samma sak som en depression i klinisk psykiatrisk mening.
När tonåringar och andra unga människor söker för depressiva symtom ska man i första hand tänka att det kan vara något annat. Viktigaste då är kanske bipolär sjukdom som ofta debuterar i slutet av tonåren, men man kan också tänka på neuropsykiatriska tillstånd och missbruk liksom tidiga yttringar av personlighetsstörning. Även yttre påfrestningar, såsom övergrepp av olika slag, hot, mobbning och personliga problem, kan leda till symtom som påminner om egentlig depression. Barn och unga kan vid en egentlig depression uppvisa en symtombild som avviker från den hos vuxna. Ibland är nedstämdheten inte så framträdande medan en irritabilitet i stället märks tydligt. Stort sömnbehov, trötthet och ointresse kan tolkas som tonårsbeteende och gör att man inte ser den sammanlagda bilden av en depression.
Depressioner hos äldre, men även hos unga människor, kan uppvisa andra symtom som gör att man associerar till somatisk sjukdom, t ex. smärta.
Statistiskt vet vi att depression innebär eller leder till en ökad sårbarhet. Den som haft en första depression löper som nämnts mycket ökad risk att drabbas av ytterligare en sjukdomsepisod. Vi vet också att påfrestningar av det som brukar kallas psykosocial natur, framför allt inom arbetslivet men också inom familjen, innebär en ökad risk för depression. Precis som man tar en svalodling vid återkommande halsinfektioner borde man vid återkommande depressioner också titta på patientens levnadsomständigheter och se om man genom t ex. rådgivning kan hjälpa patienten att reducera den yttre stressen och den vägen försöka motverka nya insjuknande.
Här finns ingenting studerat, långtidsuppföljningar är tyvärr en bristvara i all psykiatrisk forskning, men det kan ändå vara värt att tänka så eftersom det också kan ge patienten verktyg att själv ta kommandot över sin sjukdom.