IVO vägrar svara
Jag vill minnas att jag 2014-10 25 skrev följande:
De av oss som någon gång frågat socialstyrelsen om råd i knepiga juridiska/etiska ärenden vet ju att socialstyrelsen alltid svarar samma sak. -”Ni får göra som ni vill. Vi säger till efteråt att ni gjort fel.”
IVO lever upp till absurditeterna:
IVO vägrar svara
Rättspsyk får nu välja om de vill bli polisanmälda för att de tvångsduschat en nedbajsad patient eller om de vill bli polisanmälda för att de inte gjort det.
dralbinsson 
Socialstyrelsen/ivo har inte svar!
Mycket av den kunskap som behöver spridas i vården/psykiatrin finns eller ”ska finnas” hos till exempel Socialstyrelsen/ivo, SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering m. fl. stora och kunskapssamlande institutioner. Därifrån sprids ”ska spridas” och implementeras kunskaperna i landstingen. Mycket av den kunskap som byggs upp och sammanställs vid dessa institutioner generas genom ”beprövade erfarenhet”. Problemet är dock sedan att sprida och implementera denna kunskap. Inte sällan presenteras ny kunskap i omfattande faktadokument eller vårdprogram som är svår att ta till sig.
Det som ofta efterfrågas ute på kliniker och vårdinrättningar är dock korta faktadokument och kunskapsstöd/råd i knepiga juridiska/etiska ärenden t ex. hur vårdpersonal ska hantera en patient som vägrar duscha och hur vårdpersonal ska hantera den demente som har ett gravt avvikande, störande, skadligt och farligt beteende, utan att bryta mot lagen? Jag antar att personalen har prövat en massa åtgärder för att få patienten att duscha men inte lyckats. Patienten riskerar att skada sin hälsa om hon/han inte får duscha t ex. infektionsrisk. Personalens omtanke om patientens bästa och de andra medpatienternas och personalens arbetsmiljö kommer i konflikt med socialstyrelsens lagtolkning. Socialstyrelsen/ivo i dessa fall enbart kontrollera vad som står i lagen och meddela till vården att medarbetare har brutit mot lagen.
Från sjukvårdshuvudmännen har i detta sammanhang framförts kritik mot Socialstyrelsen/ivo att den inte sprider kunskap, inte ge råd i knepiga juridiska/etiska ärenden och dessutom att ny kunskap kommer ut för sent.
I psykiatrin har den organiserade kunskapsstyrningen en tämligen blygsam roll. Det finns heller inget som tyder på att kunskapsstyrning medvetet är något som socialstyrelsen och landstinget satsat på vid införandet av olika arbetssätt. Landstinget har hittills huvudsakligen varit fokuserat på att reducera vårdplatser, har nästa medveten försämrad vårdkvalitén för både patienter och vårdpersonal, har inte alls investerat på psykiatriutvecklingsarbete och har inte alls fokuserat på kunskapsstyrning och dess faktiska innehåll. Vidare brister på faktorer som stimulerar till fortsatt kunskapsinhämtande och kunskapsspridning.