Bemötande

Orson Welles (1915-1985) var en nyskapande amerikansk regissör och skådespelare. Kanske mest känd för sin debutfilm Citizen Kane. Welles slog inte riktigt igenom så mycket, som han kanske förtjänade, för den stora massan. Han hade ett stort behov av sin konstnärliga frihet vilket inte alltid backades upp ekonomiskt av amerikanska producenter.
Förutom Citizen Kane och ett antal thrillers regisserade Welles även ett antal filmatiseringar av Shakespeare. Welles var av åsikten att han gjorde sig bäst som rollen som kung men inte för att han ansåg sig vara den bästa skådespelaren. Welles menade att det inte krävdes så mycket skådespel för att spela kung. Det är på de andra skådespelarnas prestationer som man förstår vem som är kung, hur mycket makt han har och hur populär han är. Det är utifrån omgivningens reaktioner som vi förstår kungens roll.

Samma sak gäller alla människor. Det är utifrån omgivningen och hur omgivningen ser på oss som vi definierar oss själva. Detta är en oerhört kraftfull påverkan och den gäller i nästan alla lägen av livet.

Från min tid som vårdbiträde minns jag en man som använde sked och behövde haklapp för han spillde så mycket mat när han åt med de medboende. När vi vid ett tillfälle klädde samme man i kostym och gick ut på restaurang så åt han med kniv och gaffel utan att spilla. På ett boende ska man spilla maten – det gör ju alla, men på en restaurang ska man äta fint. Jag minns avslutningen också då mannen vant höll ett tacktal efter måltiden, något han aldrig hade gjort på boendet.

Omgivningens inverkan kan ha både en kraftfull effekt som får oss att växa, men också en lika kraftfull inverkan som trycker ner oss. Vi har en inneboende drift att leva upp till förväntningar, oavsett om förväntningarna är högt eller lågt ställda. Det finns inte många människor, som inte har barn, som är mogna att bli föräldrar. När de väl blir föräldrar ändå lever de allra flesta väl upp till uppgiften. Har man inga barn, så har man inget föräldraskap att leva upp till, men har man en liten som förväntar sig att man är vuxen så lever man upp till det.

Eftersom jag har mycket erfarenhet av självdestruktivitet (jag vill inte påstå att jag egentligen har kunskap – ämnet är ganska svårgreppbart), från ett vårdperspektiv, blir jag ibland ombedd att föreläsa eller handleda medarbetare. En vanlig fråga då är hur man ska bemöta denna ytterst svårbemötta grupp. Självdestruktivitet är ett mycket märkligt beteende, sett utifrån ett från ett vårdperspektiv. Att man skadar sig för att man ”mår dåligt” eller för att ”man skadar sig på utsidan för att slippa känna smärtan på insidan” saknar logik. Alla människor har någon gång mått dåligt – majoriteten skadar sig inte.

Men hur bör man då bemöta dessa människor?
Jag tror att – och utgår från – att nyckeln till förståelse ligger i vilka förväntningar vården har på den självdestruktive (och naturligtvis vilka förväntningar den självdestruktive har på vården) Primärt kan vi dock bara styra våra egna förväntningar.

Vården har nämligen inställningen att den självdestruktive mår dåligt, att den är sjuk, att den inte kan reda sig själv, att den inte kan ta ansvar för sina handlingar och att den utgör en fara för sig själv. Det kanske är sant att det är på det viset, men vi måste inte bemöta personen på det viset. När vi förväntar oss att någon mår dåligt/är ansvarslös/är farlig för sig själv, så kan vi vara helt säkra på att denne person kommer att må sämre/bli mer ansvarslös/bli farligare för sig själv. Alla människor försöker leva upp till förväntningar, så även den självdestruktive.

Som vårdarbetare kan vi styra vårt bemötande. Om vi förväntar oss att den självdestruktive kan ta ansvar och inte är farlig för sig själv, så kommer denne också att försöka leva upp till detta. Den kommer kanske inte alltid att lyckas – beteendet sitter ju ofta djupt rotat – men den kommer att försöka. Att patienten inte omedelbart lyckas med att leva upp till vårdens nya förväntningar är inget tecken på att vården gör fel. Oavsett hur mycket patienten signalerar ansvarslöshet och självskadetankar så fortsätter vi bemöta den som en ansvarstagande människa. (Jag vet att IVO tycker tvärtom – men IVO har ju ändå inte lyckats få ner suicidtalen så vilken auktoritet har de egentligen på området?)

Hur agerar vi då praktiskt för att bemöta en patient som en beslutsförmögen, ansvarstagande, fungerande samhällsmedborgare?

– Det är viktigt att ge korrekt och förståelig information. Min åsikt är att huvudorsaken till att patienter väljer ”fel” val i vården är att de inte har förstått vilka olika val som finns och vad dessa kan ge för resultat. Det är ofta väl värt att ta extra tid (och gärna skriva ner alternativen på papper) så att patienten har så mycket information som möjligt för sitt beslut.

– Det är viktigt att respektera patientens beslut, inte bara när man håller med om att beslutet är bra utan även när man anser att det är ett dåligt beslut. Rökaren som väljer att fortsätta röka, alkoholisten som väljer att fortsätta dricka, den självdestruktive som väljer att fortsätta skada sig, den ätstörde som väljer att fortsätta vara lågviktig, den somatiskt sjuke som väljer att inte ta sina läkemedel. När det gäller grav anorexi och gravt substansmissbruk så kan vi från vårdens sida hävda att hjärnan är så påverkad, och beteendet är så farligt för hälsan, att tvångsomhändertagande kan vara aktuellt.
I övriga fall bör vi respektera den vuxne patientens beslut att fortsätta med sitt beteende trots att vi anser att det är skadligt för hälsan. Patienten måste naturligtvis få information om, och ha respekt för, att fortsatta vårdinsatser inte längre är meningsfullt om ordinationer inte följs.

– Det är viktigt att komma ihåg att det går att ändra sig. Vissa beslut måste få mogna fram. Det är orimligt att kräva att en patient ska ta avgörande beslut om att ändra sin livsföring på 30 minuters läkarsamtal. Om man inte är överens om fortsatt handläggning kan det vara bra att ta en betänketid.

– Det är också viktigt att komma ihåg att inte ge dubbla budskap. Att uppmana en människa att ta ansvar och inte skada sig själv, samtidigt som man låser in den samme och övervakar den, är fullständigt ologiskt. Var man inte emotionellt instabil innan så blir man det av vårdens agerande.

– Det är viktigt att förstå ansvarsuppdelningen mellan patient och läkare. Läkaren har ansvar för att: ta till sig given information, ställa diagnos, erbjuda adekvat behandling på rätt vårdnivå, ge korrekt och förståelig information och ordna uppföljning av givna insatser. Patienten har ansvar för att: lämna och ta till sig information samt att följa överenskomna ordinationer