Myter om psykiatrisk behandling
Det här inlägget kan tolkas som nonchalant eller till och med spydigt, men det är inte min avsikt.
Jag tror att många misstag inom vården beror på dålig kommunikation och för högt ställda förväntningar. För att minska lite på förväntningarna och få en mer realistisk syn vårdens möjligheter tror jag att det är bra att reda ut vanliga missuppfattningar.
Således vill jag slå hål på följande myter:
Läkare kan spå framtiden
Nej! Ingen människa kan spå i framtiden. Läkaren kan uttala sig om prognoser, d.v.s. hur det förväntade sjukdomsförloppet brukar te sig hos en grupp patienter, med eller utan behandling. Läkaren kan inte uttala sig med säkerhet om det enstaka fallet.
Det är inte konstigt att denna myt lever kvar eftersom IVO tror på den, men den är alltså inte sann.
Läkare kan läsa tankar
Nej! Ingen människa kan läsa tankar. Det som inte uttalas till läkaren har denne vanligen ingen kännedom om. Det är ungefär lika lätt att lura en läkare som att lura vem som helst.
Dåligt mående är psykisk sjukdom
Nej. Dåligt mående kan vara ett symtom på psykisk sjukdom, men är oftare en sund, mänsklig signal att något i livet inte är bra och behöver förändras. Vården kan i bästa fall utreda om det dåliga måendet har sin grund i sjukdom eller om det var en sund och frisk reaktion. Oftast går detta inte att svara på vid ett besök utan tiden får utvisa.
Samtalsbehandling är ofarligt
Nej! Samtalsbehandling kan vara både bra och botande i många fall. Dock finns det samma risker för negativa bieffekter som med all annan behandling. För att inte fördjupa mig mer i ämnet säger jag bara: ”Thomas Quick”.
Inneliggande vård förhindrar självmord
Nej! Det finns inga data som talar för detta.
Min åsikt är att inneliggande vård kan ha en suicidminskande effekt då det finns en tydlig diagnos att behandla eller då vårdtiden är planerad med förutbestämt slutdatum, inte annars.
Det finns också andra skäl att använda inneliggande vård än som suicidprevention (stämningsreglering, psykosminskande behandling, anorexibehandling, utredning, i väntan på kommunala åtgärder…)
Det finns en hemlig, fungerande behandling, som läkaren inte vill ge
Nej! Finns det en fungerande behandling så vill läkaren gärna ordinera denna. Få läkare är prismedvetna och tänker på eventuella kostnader. Läkaren vill göra det bästa för patienten. Det ingår dock i läkarens arbete att tänka på eventuella negativa effekter med möjliga behandlingar, och undvika behandlingar som gör mer skada än nytta.
Utredning botar sjukdom
Nej! Utredning kan ge en förklaring till ett mående, en funktionsnedsättning eller ett beteende. Detta kan upplevas som befriande, förlösande och symtomlindrande (även om förklaringen är helt fel). Utredningens syfte är dock att ge rekommendationer som, om de följs, kan ha botande, funktionshöjande eller stabiliserande effekt.
Akutsjukvården är högst specialiserad
Nej! Akutsjukvården är högst specialiserad på akuta tillstånd. De flesta akuta tillstånd, inom psykiatrin, kan förebyggas i den planerade vården så de inte blir akuta. Den akuta vården har i dessa fall en negativ påverkan eftersom den orsakar kontinuitetsbrott och förhindrar adekvat uppföljning.
Läkaren är ansvarig för patientens beteende
Nej! Alla människor i Sverige är juridiskt ansvariga för sitt eget beteende. Läkaren är således ansvarig för sitt eget beteende.
Ämnet angränsar till tidigare inlägg om myter inom suicidologin
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Jag tolkar inte ditt inlägg som nonchalant och spydigt. Du är saklig och tydlig. Det är inte många psykiatriker som vågar visa sina kunskaper, färdigheter och erfarenheter öppen som du gör. Bra! Du har många års erfarenhet av att psykiatriskt behandlingsarbete och jag hoppas lite längre fram få nytta av de erfarenheterna.
Du skriver om dåligt mående”. Patienter som söker eller hänvisas till psykiatrin kan vara sådana som visat psykiska symtom på grund av olika stressmoment, såsom kriser, sociala eller ekonomiska problem, men som egentligen inte har någon direkt sjukdom. Där har psykiatrin inte heller så mycket att erbjuda. Det handlar ju inte om någon behandlingsbar psykisk sjukdom eller störning utan en mer normalopsykologisk reaktion på en eller flera påfrestningar. Dessa patienter behöver hänvisas vidare till primärvården och där kan primärvården vara till hjälp med krisstöd/psykosocialt stöd, kanske lära sig avspänning, få behandlingen för sömnproblem etc. Dessa patienter kan behöva länkas till andra hjälpfunktioner i samhället.
Psykiatrin är en medicinsk specialitet som kan behandla psykiska sjukdomar, inte psykisk insufficiens, sociala problem eller i störta allmänhet.
Samtalsbehandling: Vanliga samtalskontakt, så kallad stödsamtal, har ibland setts över axeln som en icke-evidensbaserad metod, utan inriktning och målsättning. Jag anser ändå att den har sin plats för patienter med kroniska tillstånd och kanske en livslång skörhet. Att ibland ”få prata med någon”, sköterska eller kurator, kan vara ett sätt att klara en påfrestande vardag. Att få sätta ord på sina tankar och sin oro, och på så sätt lära sig hantera svårigheterna som sjukdomen eller tillståndet ger upphov till, kan vara nog så viktigt och kan minska sjukvårdskonsumtionen i andra led.
Ambitionen att ”alla ska bli bra” är vällovlig. I realiteten finns det dock människor som har en livslång skörhet och som av och till behöver stöd för att, så att säga, inte bli sjukare. De har mer nytta av det än att bli utsatta för ytterligare energi-, resurs- och tidskrävande utredningar av någon välmenande entusiastisk doktor.
Utredning och akutsjukvården: När en patient utreds har läkare, i regel mot sin vilja, en sorts ”diagnostiska glasögon” på sig. Det gör att läkare ibland hamna i en fåra där läkare tycker sig se alltmer som bekräftar det man redan tror, medan man förbiser eller sållar bort sådant som talar emot. Läkare vet att man ska föra patientcentrerade samtal och låta patienten tala till punkt, men de flesta läkare är också lite otåliga och vill komma vidare, eftersom de flesta läkare är handlingsmänniskor vill man också komma fram till en åtgärd. Det är alltså inte alldeles lätt att vara objektiv, omprövande och beredd att värdera fynden förutsättningslöst.
Egentligen är det inte så konstigt att denna situation uppstår. Det illustrerar bara varför psykiatriska diagnostisk kan vara komplicerad. På samma sätt som det ät lätt att konstatera en tibiafaktur är ett paniksyndrom lätt att känna igen, medan en ospecifik ryggvärk utan serummarkörer och röntgenfynd kan liknas vid de många patienter som befinner sig i gränslandet mellan bipolaritet, adhd och emotionellt instabil personlighet. Helt klart är det något sorts sjukdom med många olika symtom, men tillståndet är svår avgränsat och otydligt.
Att man kan komma till olika slutsatser vid olika tillfällen har flera förklaringar. En sjukdoms naturalförlopp varierar över tid och kan visa olika bilder vid olika tillfällen. Oftast är tillstånden ett kontinuum från milda, fördragbara besvär till en grav, handikappade sjukdom, och de kan förändras under en livstid. Hos en ung, kanske lite omogen person kan ett tillstånd uttryckas annorlunda än hos den som har en stabil tillvaro med arbete, familj och ordnad ekonomi. En skör person har svårare att leva med konsekvenserna av en sjukdom än en trygg, stabil individ. De som är sköra i sin grundkonstitution är också mer lättpåverkade av yttre stressfaktorer och kan ”må dåligt” när de får problem att klara vardagen.