Självskadekonferens – Stockholm 2015-02-16
Igår var det rikstäckande konferens i Stockholm i självskadeprojektet.
Några positiva nyheter fanns med:
Första resultaten från ERGT- (Emotion Regulation Group Therapy) studien visade goda resultat, och det planeras för nya behandlingsgrupper.
Studien angående brukarstyrda inläggningar (det vi kallar ”Fribiljetter”) ligger i startgroparna
Den s.k. ”kaskadutbildningen” (45 min utbildning för personalgrupper hos vårdgrannar med information om självdestruktivitet och bemötande) har mottagits väl
Utbildningssatsningen för psykiatripersonal, Att möta självskadebeteende, har kommit igång och flera grupper har genomgått denna.
Kvalitetsdokumentet med rekommendationer vid omhändertagande av självdestruktiva patienter är färdigt. De tio punkterna har blivit sju. De innehåller en del bra rekommendationer (och en del mindre bra) och får väl sammantaget anses vara en hyfsad start att börja med.
Åsa Nilsonne höll en kort inspirationsföreläsning och ställde frågan ”Har vi missat något?”. Föreläsningen var bra och svaret, som jag ser det, är ja.
Även om det på konferensen fanns enstaka uttryck för att självdestruktiva patienter kan ha ett egenansvar, att självskadeproblematiken inte enbart är en psykiatriskt utmaning, att psykiatrisk vård skulle kunna ha negativa effekter, så kändes det mer som krydda på teoribildningen än en nödvändig bas att bygga på.
Det mest grundläggande för självskadebehandling, att ifrågasätta suicidriskbedömningen, vågar man ännu inte göra.
Tyvärr leder detta till att den mest svårbehandlade självdestruktiva gruppen lämnas utanför sedvanligt behandlingsarbete.
Förslaget som nu ligger innebär att det ska byggas två eller fler högspecialiserade centrum för självskadepatienter. Dessa jämställs med behandlingshem i landstingets regi, med multiprofessionella team bestående av erfaren personal. Det som presenteras är i grunden samma koncept som Växjös rättspsykiatri redan har ägnat sig åt. Det som skiljer en aning är att dessa centrum inte ligger inom rättspsykiatrins område (så att det inte går att blanda patienter som är dömda för brott med patienter som enbart är självdestruktiva). Det finns också ett större fokus på anhörignärvaro, transparens (det vill säga att det lättare ska gå att se vad som händer inne på klinikerna) och forskning.
(Jag har aldrig själv jobbat på rättspsykiatrin i Växjö – jag arbetar på vuxenpsykiatrin i Växjö)
Jag tror att högspecialiserade centra är fel väg att gå, och jag är ganska oroad över den utvecklingen.
dralbinsson 
Mycket bra inlägg!
Jag tror också att högspecialiserade centra är fel väg att gå.
Självskadebeteende är smittsamt, och därför kan det vara värt att fundera på om det alltid är så bra att lägga in någon som skär sig på psykiatrisk vårdavdelning (eller numera förslaget s.k högspecialiserade centrum för självskadepatienter) där det kan finnas gott om andra som också skär sig.
Allt självskadebeteende inte är uttryck för suicidalitet. Självskadebeteende i form av att skära sig kan förekomma vid ångeststegring då den som utför det kan rapportera att smärtan avleder en plågsam ångestupplevelse. Ångest/oron gör att patienten ofta kommer till läkare och blir inlagd på psykiatrisk avdelning, och det kan många gånger resultera i att hamnar i en kamp där patienten styr och hantera sin situation och omgivningen genom sitt beteende. Ibland görs handlingen som en primitiv ”hämnd” när patienten vill skrämma eller ”straffa” någon.
Det kan upplevas som en paradox att unga människor skada sig själva i vår kultur med all dess materiella välstånd och social trygghet. Det till synes obehagliga i detta beteende, och i den enskilde individens handlingssätt, kan utlösa starka känslor hos behandlare, vårdpersonal och närstående.
Behandlaren som arbetar med självskadebeteende måste ha kompetens både att bemöta dessa fenomen och att hantera sina egna reaktioner. Om det inte görs riskerar behandlare att på grund av sina känsloreaktioner medverka till olämpliga interventioner.
Med tanke på den eventuella absoluta ökningen av självskadebeteende finns det anledningen att också beakta kulturella faktorer. Ett exempel på det är fokuseringen på självskadebeteende i massmedia. Kändisar i populärkulturen, hollywoodskådespelare som exempelvis Angelina Jolien, Christina Racci, Johnny Depp och prinsessa Diana i England, har trätt fram och vittnat om sitt självskadebeteende. Samtalet om självskadebeteende blir legitimt samtidigt som dessa berättar i offentligheten kan ge impulser till människor med känslomässiga problem. Språk kan fungera som smittobärare.
I kulturhistorien finns många exempel på radikala, självskadande praktiker som har betraktas som socialt acceptabla, t ex. initieringsritualer, indiska fakirers samt i medeltidens kristna Europa flagellanters och självsvältares asketiska övningar. Det finns även konstnärer som experimenterar med sin kropp, sin smärtgräns, sin kontroll och använder sig av denna form av provokationer som konstnärligt uttryck.