Rättighetsetik
Uppmärksammades på en trevlig insändare i Läkartidningen från den medicinskt ledningsansvariga överläkaren på Sankt Görans sjukhus i Stockholm.
Goda tankar om att ha förtroende för patienten (även när de fattar beslut som vi inom psykiatrin inte tycker är de bästa besluten) och att sluta med att köra över patienter med skyddstänkande och tvångsvård.
Rättighetsetiskt perspektiv på autonomi, tvångsvård och självdestruktivitet
Dr Antoinette Lundahl ställer frågorna: Vad skulle då hända om psykiatrin avstår från en paternalistisk hållning? Skulle suicidtalen öka?
Jag kan svara på den frågan utifrån flera års erfarenhet genom att jobba just så som Dr Lundahl föreslår. Nej, suicidtalen ökar inte! Det är inte de paternalistiska, psykiatriska insatserna som räddar liv.
dralbinsson 
Ja, en trevlig insändare!
Fram till våra dagar har all vård och omsorg bedrivits utifrån tanken att det alltid är den som vårdar som vet bäst. Den vårdade (patient, vårdtagare, klient etc.) har inte förstått sitt eget bästa, utan någon annan (läkare, sjuksköterska, socialarbetare etc.) har sett sig tvingad att gå in som ombud för denne. Detta sätt att behandla en annan människa på kallas för paternalism och har en lång tradition. Hippokrates skrev i sin läkared på 400-talet f. Kr. att han skulle behandla patienten på det sätt han ansåg bäst. Det fanns igen tanke på att den sjuke skulle kunna ha någon insikt i sin egen situation. Denna utgångspunkt blev sedan vägledande för all vård och omsorg.
Det paternalistiska förhållningssättet blev så småningom ifrågasatt, och en annan uppfattning började vinna insteg, vilken, i Sverige, kom till officiellt uttryck genom hälso- och sjukvårdslagen, som säger att patienten ska vara med och bestämma om sin behandling. En förutsättning är att patienten är informerad om sin sjukdom, vilket inom sjukvården uppfattas som att patienten ska få fullständig information, och mot den bakgrunden fritt ska kunna välja mellan olika behandlingar eller välja att avstå från behandling. Patienten ska alltså få all tänkbar information och utan påtryckningar eller råd själv komma fram till ett beslut.
Ja, jag håller med dr Lundahl att varje individ har rätt att själv bestämma. Men när individen hamnar i en allvarlig psykisk störning är han/hon dock inte alltid rationell och förnuftig, och kan därför inte fatta rationella och förnuftiga beslut.
Ja, en beslutskapabel individ har egenansvar för den egna livssituationen och sitt mående. Att man själv bidrar till alla händelser innebär också att man har ett ansvar för det som händer, och vidare, att man har möjlighet att påverka och förändra. Insikten om det egna ansvaret kan både vara smärtsam och skrämmande, men den öppnar samtidigt vägen till verkliga förändringar av det egna beteendet och av olika livsomständigheter.
Människan har även ansvar för de känslor som styr hennes/hans inre liv och handlande. Exempelvis efter svåra upplevelse, destruktiva eller traumatiska händelser, förluster etc. krävs det att inte tillåta att hatet, hämndlystnaden eller en önskan om att äntligen få upprättelse får styra det egna livet. Det förutsätter att man inser att priset för att ge sådana känslor utrymme bara leder till nya dysfunktionella relationer, med nya svek och besvikelse, vilket leder till fortsatt lidande.