Etiska grundpelare
Vad har man för nytta av etik?
Nyttan av etiken är att det hjälper oss att fatta beslut. Det hjälper oss välja ”rätt” beslut när det inte finns något självklart facit.
Inom vården står vi inför mängder av sådana beslut om vi har förmågan att se dem. Det går att komma undan behovet av etik inom vården, för den som tycker området är besvärligt. Dels kan man välja att tolka alla frågeställningar som rent medicinska och lösa alla problem med medicinska åtgärder, ett piller här och en insats där. Dels kan man helt enkelt välja att undvika att fatta beslut över huvud taget när det inte finns självklara svar, förslagsvis genom en remiss till annan instans – någon annan får ta beslutet.
Jag snubblade över uttrycket ”kitten-petting-versus-baby-eating morality” och tyckte det har ett pedagogiskt värde.
Uttrycket beskriver helt enkelt att det inte är särskilt svårt att göra ett moraliskt val när det handlar om att välja mellan att klappa kattungar eller äta spädbarn. Det ena är bra, det andra är dåligt – milt uttryckt! Det ena är gulligt och det andra är förkastligt.
Det är inte svårt att välja mellan gulligt och förkastligt.
Ett etiskt slagord (värdegrunden) för Region Kronoberg är: ”Respekt för människan” – ett utmärkt exempel på ”kitten-petting”. Självklart ska vi ha respekt för människan. Jag kan inte tänka mig någon som skulle resa sig upp och på allvar börja argumentera emot detta. Samtidigt säger uttrycket absolut ingenting. Det ger ingen vägledning när det gäller att fatta beslut i svåra etiska ärenden. Jag har själv aldrig suttit i ett beslut där jag måste fråga mig själv – ”Ska jag ha respekt för människan eller förakt för människan när jag fattar detta beslut?”
Det är inte heller så att värdegrunden får Kronoberg att särskilja sig från mängden. Personer från omgivande landsting stannar inte upp och, med beundran, uttalar – ”Du är från Kronoberg, det är där ni har respekt för människan!”
Jag ska inte raljera för mycket över värdegrunden. För en organisation, som Region Kronoberg, måste värdegrunden vara både slagkraftig och allmängiltig och det är svårt att komma på något bättre. Min poäng är att det inte hjälper mig att fatta beslut.
Inom vården handlar de etiska valen sällan om att välja mellan att klappa kattungar eller att äta spädbarn. Alla vårdande insatser har negativa bieffekter. När vi ger insatserna vid korrekt diagnostiserade sjukdomstillstånd så har dock insatserna övervägande positiva effekter, varför vi ändå väljer att ge dem, trots biverkningarna. Även när effekterna är negativa så är det inte alltid omedelbart, uppenbart eller allvarligt nog att ändra handläggning.
För att förenkla besluten använder vi vårdprogram och nationella riktlinjer, vilket gör det lättare för oss att väga nytta och risk med behandling. Men vårdprogrammen förutsätter en tydlig diagnostik eller symtombild.
Men även när vi tar självklara hänsyn som att följa evidens, beprövad erfarenhet, nationella riktlinjer, vårdprogram, lokala rutiner och naturligtvis lagen och de ekonomiska förutsättningar som finns, så står vi ändå med ett antal beslut som inte är självklara.
Inom psykiatrin är det vanligaste underlaget för beslut ”rädsla för IVO” eller ”rädsla för massmedia”. Det är naturligtvis bräckliga underlag att stå på och resulterar i svaga eller helt uteblivna beslut – eller beslut som medikaliserar alla problem.
I kristna kretsar kan man emellanåt se armband med bokstäverna WWJD, som ska påminna bäraren om ”What Would Jesus Do?” som en eftertanke innan beslut. Inom psykiatrin får vi trycka upp armband med bokstäverna WWIS – ”What Will IVO Say?” – eller så får vi skaffa oss etiska grundpelare som inte bara hjälper oss när vi ska välja hur vi klappar kattungar.
dralbinsson 
Jättebra inlägg!
Jag är övertygande om att etik inte låter sig fångas i regler och rutiner. Men en institution/organisation behöver regler. Och vissa etiska regler kan helt klart vara nyttiga, i synnerhet regler som entydigt säger vad som inte är tillåtet – till exempel att en psykolog (eller annan vårdpersonal) inleder ett sexuellt förhållande med en patient.
Men hur är det då med den positiva sidan, den som handlar om vad som ska vara god yrkesutövning? Det är framför allt i denna fråga som jag anser att etiska regler och rutiner kommer till korta. Vad som, i denna konkreta situation och inför denna konkrete patient, är bäst att göra, är sällan lika entydigt som det som är helt fel. I jakten på den bästa lösningen måste behandlaren göra sin bedömning – efter bästa förmåga, som bygger på erfarenhet, på en uppövad blick för vad det är fråga om just här, att lyssna till kollegers råd och, framför all, att lyssna till den som saken gäller.
När vi söker efter den ”bästa” lösningen kan det vara många alternativ att välja bland, många möjliga konsekvenser att ta i betraktande, många berörda parter att ta hänsyn till och många åsikter om vad som är viktigaste att ta hänsyn till. Bara i ett fåtal situationer kan en lösning entydigt framstå som den absolut riktiga; oftast måste man enas om att välja den lösning som antas vara den minst dåliga. Särskilt i äkta etiska dilemman är den minst dåliga lösningen det bästa vi kan hoppas på.
Det är inte heller alltid så att lag och moral överlappar varandra. Oftast avspeglar lagen rådande samhällsmoral, men inte alltid. Ibland kan man bryta mot lagen utan att nödvändigtvis handla omoraliskt. Civil olydnad, när man medvetet bryter mot lag, men där syftet kan uppfattas som gott, är att sådant fall.
De flesta yrken med självaktning har idag sin egen yrkesetiska kod. En yrkesetisk kod kan ses som en varudeklaration inför allmänheten: vi är beredda att arbeta enligt dessa principer och bidra till det gemensamma bästa. De kan vidare utgöra en grund för att komma till rätta med eventuellt oetiskt handlande inom yrkeskåren. Man bör samtidigt vara medveten om de yrkesetiska reglernas begränsningar. De är ofta vagt och allmänt formulerade. De kan därför vara svåra att tillämpa i konkreta situationer.
Tjaa… en infallsvinkel skulle kunna vara att man som doktor frågar sig hur man själv skulle vilja bli behandlad om man vore patient. Det löser inte hela frågan, men det är något som är galet när det blir som Pia Dellson beskriver i sin bok ”»Klinisk blick – reflexioner kring läkekonsten«
Efter ett tag får man känslan av
att världen är delad i två lag.
De som kan bli sjuka
och vi som inte kan det.
Vilket ju är helt otroligt eftersom det enda människan med säkerhet vet är att hon ska dö (även läkare), och att de flesta av oss dessförinnan hinner blir patienter.