The Declaration of Geneva – ”Phycisians oath”
För att fortsätta resonemanget om en etisk bas att stå på så hade jag turen att, via Läkartidningen, hitta en internationell läkared.
Här finns ett tydligt arv från Hippokrates ed och också en stark influens av ett nyligen genomlevt andra världskrig. Eden har uppdaterats några gånger sedan 1948 och följt med utvecklingen i samhället.
Jag ser inget kontroversiellt i eden egentligen och skulle kunna svära den om det ingick i kraven för att utföra arbetet.
Den näst sista punkten manar till eftertanke och tacksamhet över det liv man lever och den uppväxt man har fått. När det i eden måste betonas att läkaren inte ska låta sig hotas till att kränka mänskliga rättigheter, innebär ju det att det har funnits, och kanske finns, samhällen där läkaren kan hotas till detta. Så är det inte i Sverige idag.
Sista punkten innebär att man bytt ut ett antal okända grekiska gudar till att istället svära vid sin heder. Det finns ju inte så mycket gemensamt, viktigt, för den moderna människan att svära vid så det låter klokt att svära vid sin heder.
”At the time of being admitted as a member of the medical profession:
I solemnly pledge to consecrate my life to the service of humanity;
I will give to my teachers the respect and gratitude that is their due;
I will practice my profession with conscience and dignity;
The health of my patient will be my first consideration;
I will respect the secrets that are confided in me, even after the patient has died;
I will maintain by all the means in my power, the honour and the noble traditions of the medical profession;
My colleagues will be my sisters and brothers;
I will not permit considerations of age, disease or disability, creed, ethnic origin, gender, nationality, political affiliation, race, sexual orientation, social standing or any other factor to intervene between my duty and my patient;
I will maintain the utmost respect for human life;
I will not use my medical knowledge to violate human rights and civil liberties, even under threat;
I make these promises solemnly, freely and upon my honour.”
dralbinsson 
Bra inlägg!
Sverige är ansluten till den internationella edsformulär, eller snarare ett sekulärt läkarlöfte, som kan användas. Jag ser inget heller kontroversiellt i den.
Historiskt har behovet av en samlad yrkesetik varit påtagligt, inte sällan speglat i en yrkesed. För läkaretiken har detta sedan Hippokrates ed varit något konkret. En ed är en form av besvärjelse och övergångsrit. Samtidigt kan en ed uppfattas som något en gång för alla givet och således något statiskt. Eden förutsätter en etik, men etiken kräver ingen ed. Etiken mer handlar om klokhet, omdöme, värderingar och därför om förhållningssätt.
Medicinsk etik/vårdetik är något tids- och kulturbundet, och således till sin karaktär mer dynamiskt och flexibelt. Dessutom har det hela tiden funnits en lojalitetskonflikt mellan vårdaren som myndighetsperson och den renodlade, mer personliga yrkesetiken. Genom en ed upprätthölls gemensamma normer. Än i dag avläggs i många länder en läkared. Kanske kan man säga att en ed speglar en längtan efter enkla recept. I stället är måhända etikens uppgift att reglera hälso- och sjukvård, analysera etiska konflikter samt att möta och tolka människor i svåra situationer. I den vardagliga praktiken innebär ett moraliskt ställningstagande ett val, och ett stort antal bortväljanden.
Allt fler hävdar att vi inte behöver fler regler och koder, utan i stället behöver vi fundera över etiskt förhållningssätt. Att vi uppmanas att använda omdöme och klokhet i mötet med etiska problem innebär att vi inte kan uppfatta etiken bara som ett neutralt instrument som vi använder i speciella fall. Etik innebär också alltid en personlig utmaning att ta ställning, att välja att stå för något, att utveckla sitt omdöme och sin klokhet och att lyssna till andra som har en annan syn på saken än vi själva.
Det ansvar vi i vårt arbete har för andra är något speciellt, eftersom det handlar om vad vi gör i en förhållandevis avgränsad situation. Yrkesetik har alltid en organisatorisk eller institutionell ram. Men det skulle vara fel att säga att yrkesetik bara är en speciell sak som inte har någon anknytning till vårt liv utanför arbetet. Tvärtom är det väl så att yrkesetik på många sätt är en etik som gör oss medvetna om moraliska sidor av livet i allmänhet.
Arbete med och reflexion över etiska frågor är inget vi blir färdiga med. Livet självt sörjer för att vi ständigt måste ta ställning till nya saker. Samtidigt gör också mer erfarenhet av och kännedom om andras synpunkter att våra egna värderingar och vår egen förståelse av etiska problem kan utvecklas och förändras. Det innebär att vi ständigt på nytt utmanas till att bryta med vanetänkande och måste vara villiga att sätta oss in i andras tankar. Det ger också goda möjligheter att utöva ansvar, eftersom vi därmed kan handla och vilja på ett så välgrundat och nyanserat sätt som möjligt.
Jag menar: ”välja” på ett så välgrundat och nyanserat sätt som möjligt.