Hawaii och Madriddeklarationerna
Hawaiideklarationen, som anger den psykiatriska verksamhetens etiska riktlinjer, godkändes av Världspsykiatriska föreningen 1977. Deklarationen uppdaterades i Wien 1983 och senare i Madrid 1996. En senaste version omarbetades i Yokohama 2002, men denna finns inte översatt till svenska. Jag sammanfattade punkterna nedan men för en fullständig version rekommenderas Länken till svensk psykiatrisk förening:
Madriddeklarationen
1. Psykiater ska ge sina patienter bästa tillgängliga behandling med beaktande av vetenskaplig kunskap och etiska principer.
2. Psykiatern är skyldig att vara förtrogen med den vetenskapliga utvecklingen inom specialiteten
3. Det är patientens rätt att få medverka i behandlingsarbetet
4. Ingen behandling får ske mot patientens vilja, med mindre att utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara.
5. Patienten ska underrättas om undersökningens syfte
6. Information som erhålls i behandlingsarbetet är konfidentiell
7. Psykiater skall följa nationella och internationella regler för genomförande av forskning
Speciella förhållanden:
1. Dödshjälp: Psykiatern måste vara medveten om att psykisk sjukdom, såsom depression, kan förvränga patientens verklighetsuppfattning. I sådana situationer är det psykiaterns uppgift att behandla sjukdomen.
2. Tortyr: En psykiater skall inte delta i någon aktivitet som innebär psykisk eller fysisk tortyr
3. Dödsstraff: En psykiater får inte medverka vid lagligt beslutade avrättningar
4. Val av kön: En psykiater får inte medverka vid beslut om att avbryta havandeskap med avsikt att välja kön.
5. Organtransplantation: Psykiatern får varken agera som patientens beslutsfattare eller använda sin psykoterapeutiska färdighet att påverka en patients beslut i dessa frågor.
Speciella förhållanden – ej ännu utarbetade riktlinjer:
– psykoterapins etik
– nya behandlingsmetoder
– förhållandet till läkemedelsindustrin
– könsbyte
– den ekonomiska ersättningens etik.
Det finns en del uttänkt och nedskrivet gällande etiska förhållningssätt för läkaren, men det håller sig på en nivå som vi idag, i Sverige, ser som självklar. De val vi gör i vardagen handlar sällan om att välja mellan gulligt och förkastligt. Det handlar om att välja mellan en åtgärd med vissa fördelar och vissa risker och en annan åtgärd med andra fördelar och andra risker – och vi känner sällan till hela bilden så att vi är medvetna om alla fördelar och risker.
dralbinsson 
Bra inlägg!
De flesta yrken med självaktning har idag sin egen yrkesetiska kod. Det gäller t ex. läkare, psykologer, sjuksköterskor etc. Ibland anknyter dessa till etiska regler formulerade av yrkeskårens internationella sammanslutning. Bland internationella deklarationer som berör olika vårdyrken kan nämnas Genévedeklarationen för läkare, Helsingforsdeklarationen för medicinsk forskning, Hawaii-deklarationen för psykiatriker somt FN-deklarationen om medicinsk etik.
En yrkesetisk kod kan ses som en varudeklaration inför allmänheten: vi är beredda att arbeta enligt dessa principer och bidra till det gemensamma bästa. Yrkesetiska regler kan också ha en positiv funktion genom att utgöra ett stöd för dem som eftersträvar ett medvetet etiskt förhållningssätt i sin yrkesverksamhet. De kan vidare utgöra en grund för att komma till rätta med eventuellt oetiskt handlande inom yrkeskåren. Man bör samtidigt vara medveten om de yrkesetiska reglernas begränsningar. De är allmänt formulerade och kan därför vara svåra att tillämpa i konkreta situationer. Reglerna får naturligtvis inte ersätta ett personligt genomtänkt ställningstagande i moraliska valsituationer.
Det är inte lätt att arbeta med etiska frågor i den vardagliga praktiken. Etik är inte detsamma som kemi eller matematik; det handlar inte bara om att använda regler och normer i givna fall och räkna sig fram till det riktiga resultatet. Etiken ofta behandlar fall som det inte finns några självklara lösningar eller facitsvar på.
Etik handlar om att vara involverad och om att kunna se vad som står på spel i de situationer vi befinner oss i. Att vara involverad innebär att vi befinner oss närmare de människor vi arbetar med. För att denna närhet ska kunna fungera måste emellertid två saker fungera. För det första måste vi känna, och vara i stånd att använda, våra egna, personliga förutsättningar. Att utveckla sig till att bli en kompetent etisk yrkesutövare innebär därför också att vi lär känna oss själva bättre
Den andra som närheten behöver för att kunna fungera är den balans som vi vinner genom att ställa oss på avstånd och se på saker med distans. Denna distans, som också innebär att vi kan se saker med andras ögon och lära av andras erfarenheter, får vi inte minst genom att arbeta med andras tankar och reflexioner om etiken. Här räcker det inte med att lära sig ett sätt att ”se”, utan man måste vara öppen för olika sätt att förhålla sig till etiken. Samspelet mellan närhet och distans gör det möjligt att utöva ett kompetent och välgrundat omdöme, där etiken inte slutar i godtycke och där du kan vara rimligt säker på att de val du gör inte är helt felaktiga.