Psykiatrin i Malmö får kritik
Den gångna veckan har Sydsvenskan haft ett antal artiklar om Vuxenpsykiatrin i Malmö.
Kritiken är skarp. Ett flertal självmord i samband med inneliggande vård. Dåligt bemötande, framför allt av självdestruktiva patienter. Avsaknad av vårdplaner. IVO utreder.
Själv har jag ingen kontakt med psykiatrin i Malmö och vet inte hur verkligheten där ser ut. Vi hade för bara fem månader sedan rubriker om psykiatrin i Växjö om dåligt bemötande. Rubriker som visade sig vara utan verklighetsgrund.
Till att börja med måste man komma ihåg att psykiatrin (liksom socialtjänsten och polisen) arbetar med den del av befolkningen där bemötandet är särskilt komplicerat. De människor som blir patienter inom psykiatrin är de människor där resten av samhället har nått en gräns att de inte längre vet hur personen ska bemötas. Det finns heller inget facit för hur bemötande ska se ut. Patienter behöver olika bemötande beroende på sin situation, personlighet, kognitiva nivå, sjukdomsbild…
På en avdelning blandas också alla patienter där var och en behöver sitt eget unika bemötande. Som personal måste man kunna trösta, lyssna, acceptera, validera men också informera, konfrontera, tydliggöra och sätta gränser; och det gäller att ha fingertoppskänsla att veta när man ska göra vad. Det blir konflikter inom psykiatri, men konflikter måste inte vara något negativt. Ur konflikten kan samförstånd uppstå och förändring bli möjligt.
Jag tror också det är viktigt, när man kommenterar en enhet, som fått kritik, att komma ihåg att enheten består av en större mängd individer. Jag är övertygad om att majoriteten av personalen i Malmö har en önskan om att göra bästa tänkbara insats för patienterna och att man sökt sig till detta arbete eftersom man vill göra en insats för den mest utsatta gruppen i befolkningen.
I Malmö framställs det som att en destruktiv jargong har börjat bli en destruktiv kultur på avdelningarna. Om det är på det sättet så har man en lång och arbetsam väg framför sig för att ta sig ur problemet. Att erbjuda några utbildningar om bemötande är lite fernissa som ledningen tar till för att dölja problemet, det kommer inte att lösa någonting. Rutiner, PM, nedskrivna värdegrunder kommer inte heller att lösa något.
Det som krävs är konsekvent, tydligt, engagerat ledarskap under en flerårig period, baserat på en sund etisk bas. En sund kultur på en enhet tar flera år att odla fram. En sund kultur på en hel klinik kanske tar ett decennium att odla. Den engagerade personalen finns vanligtvis redan anställd, det är inte där problemet sitter även om det är där symtomen syns.
Psykiatrin har under flera år (-tionden) nedrustats och omorganiserats. Chefer byts i högt tempo. Enheter läggs ner eller struktureras om och den som fattar beslut om omorganisation är sällan kvar för att utvärdera vad resultatet blev. Läkarkåren (som ju har en tongivande roll, om än ingen chefsroll) undviker gärna övergripande ansvar eftersom det enbart resulterar i fler anmälningar. Ekonomiska begränsningar, politiska hugskott och en stark rädsla för anmälningar styr den psykiatriska vården i brist på annat.
Malmö är nu under lupp och ska utredas. Jag gissar att man inte kommer att hitta några problem ovanför personalnivå, för man kommer nog inte att leta där. Jag gissar också att man försöker lösa problemen med någon utbildning, några rutiner, kanske en omorganisation och något chefsbyte.
Det är komplicerade förklaringar och komplicerade lösningar för att förstå och kunna åtgärda problem med destruktiva kulturer på arbetsplatser, däribland vårdavdelningar. Sedan ska vi inte förklara allt med organisationens struktur eller brist i struktur. Som vårdarbetare har vi självklart ett ansvar för hur vi beter oss och det är inte ett oöverstigligt krav att vi visar respekt för våra patienter.
dralbinsson 
Jättebra inlägg!
Det är en politisk fråga att psykiatrin får kritik. Psykiatrin är en politisk styrd institution/organisation. Politikerna/lekamannastatus är inte tydliga, vilket innebär att styrande politiker uttrycker i vaga termer vad de vill åstadkomma och vad man som patient/medborgare kan förvänta sig av psykiatrisk vård. Patienternas/medborgarnas förväntningar på vården underblåses i praktiken ofta av politiker. Det är politiskt riskfyllt att tala om vilka behov som bör nedprioriteras eller väljas bort. Desto mer opportunt kan det vara att förespeglar väljarna att vården klarar av att möta alla behov och att förväntningarna på systemet kommer att infrias. Det blir svårare att i ett sådant system tala om vad som inte ingår den offentliga sjukvården eller öppet erkänna att alla behov faktiskt inte kan tillfredsställas. Samtidigt är kanske just detta en av politikernas viktigaste uppgifter inom sjukvården.
Psykiatrin är sannolikt den del av vården som genomgått den största förändringen under senare tid. Psykiatrins organisation och olika modeller för att hantera patientflödet är något som har förändrats och prövats mer eller mindre kontinuerligt de senaste decennierna. Pådrivande bakgrundsorsaker har ofta varit reducerade vårdplatser, mångåriga neddragningar, bristfällig kontinuitet, hög patientbelastning och begränsningar i fråga om specialistläkartillgång. Svensk sjukvård har akut brist på specialistpsykiatriker och strukturella problem inom utbildningsorganisationen har skapat en problemknut som kommer ta åratal att lösa upp. Orsakerna bakom problemkomplexet är mångfacetterat.
Till följd av mångårig nedskärningarna inom allmänpsykiatrin runt om i landet, har personalen på landets psykiatriska mottagningar/avdelningar fått finna sig i att försöka sy ihop en fungerande verksamhet under något som förefallit vara ett permanent tillstånd av omorganisation. Dessa innebar en alltför tung arbetsbelastning för läkarna, vilket ledde till att många blev utbrända och lämnade psykiatrin. Detta ledde i sin tur till att de som stannat kvar fått bära ett ännu tyngre lass. För att få rätsida på dagens situation ska staten långsiktigt pumpa in statliga medel i verksamheten på ett sätt som garanterar styrning och utvärderingsmöjligheter.
Politikernas otydliga budskap om psykiatrisk vård kan bidra till orealistiska föreställningar om vad man som patient, anhörig och medborgare kan förvänta sig av psykiatrisk vård. Samtidigt måste patienternas/medborgarnas upplevelse av systemet tas på allvar, inte bara av politiker utan av alla som arbetar inom vården. Ökningen av antalet anmälningar pekar mot att det finns ett missnöje med vården i många landsting. Framväxten av nya sjukvårdspartier är ett annat tecken på frustration och vilja att förändra systemet från medborgarnas sida. Ett medborgerligt förtroende behövs för att politikerna skall kunna skapa stabila spelregler för systemet, något som är viktigt inte minst för vårdens utförare.
Ett samlat intryck är att tillgängligheten ofta upplevs som bristfällig, liksom kontinuiteten och bemötandet av patienterna. Ökad tillgänglighet handlar inte bara om att få behandling, utan också och kanske främst, om att komma i kontakt med sjukvården. Kontinuitet kan skapas exempelvis genom en personlig, fast kontakt i sjukvårdssystemet, exempelvis fastanställd patient ansvarig läkare, som patienten kan vända sig till med sina frågor. Detta är en viktig fråga särskilt för multisjuka patienter men även för andra grupper som ofta måste ta vårdens tjänster i anspråk. Ökad tillgänglighet, kontinuitet och delaktighet inom vårdsystemet är tre viktiga uppgifter för sjukvårdspolitiken. De tre uppgifterna är knappast motstridiga; de kan tvärtom anses hänga ihop. Det är i mötet med vården och dess personal som patientens upplevelser av systemet formas. Det är också på denna nivå som prioriteringarna ytterst måste förklaras och försvaras. Fast kontakt i vårdsystemet bidrar till trygghet och tillit hos patienterna och ökar därmed rimligtvis också möjligheten för acceptans av medicinska bedömningar som ibland kanske innebär väntan eller till och med att avsluta psykiatrisk behandling eller ingen behandling erbjuds. Om organisationen av det svenska sjukvårdssystemet utvecklas i den riktningen får det sannolikt bättre förutsättningar att även uppfylla måstet att patienterna/medborgarna skall vara nöjda.
Medborgarnas förväntningar på sjukvården är en kraft som i det svenska systemet tenderar att kanaliseras politiskt. Missnöje med sjukvården, särskilt om det förmedlas via medierna, skapar ett direkt tryck på ansvariga politiker att föreslå nya reformer, både på nationell nivå och inom landstinget.
Att tillfredsställa alla upplevda hälsorelaterade behov inom den offentliga vården är emellertid en ekonomisk omöjlighet. I praktiken löses ekvationen ofta på den kliniska nivån i verksamheten genom ransoneringar och dolda prioriteringar, som kan leda till att patienterna avvisas, får vänta på uttydning, behandling eller möts av trött och stressad personal.
Naturligtvis önskar vi oss en god psykiatri. Men som psykiatrin har beskrivit här finns anledning till kritik, missnöje och besvikelser. Psykiatrins fält är psykets och själens smärta, existentiella problem och relationskonflikter. Verksamhetsfältet är själva det mänskliga livet när är som svårast. Och det vore naivt att tro att vi kan organisera oss helt bort från detta. Psykiatrin å ena sidan förväntas möta en svårt sjuk människas behov och å andra sidan skydda hennes eller hans omgivning från sjukliga beteende. Psykiatrin ska idealt sett värna både patientens och samhällets hälsa, men detta dubbla åtagande kan bli en källa till konflikter och kritik. Behandlare/vårdpersonalen anser kanske att de hjälper patienten medan patienten själv upplever sig som ett offer.
Den typen av grundläggande konflikt kan utspela sig även i en familj/anhörig. Patienten vill inte följa behandlingsupplägget eller vill inte befatta sig med den psykiatriska vården medan familjen/anhöriga anser att psykiatrin inte uppfyller de åtaganden som förväntas av den.
Psykiatrin är ett krävande yrkesområde eftersom behandlare/vårdpersonal måste handskas med situationer där förnuftet kan kollapsa och livsdrifter måste kämpa mot dödsdrifter. Psykiatrin kan betyda sorg över ett förlorat liv och förlorade drömmar. Föräldrar kan förlora ett barn men behandlarna sörjer också de patienter de förlorar. De kan också förlora självförtroende som behandlare/hjälpare. Psykiatrin är med andra ord inget lätt område, men det upplevs också som en mycket meningsfull verksamhet för de flesta patienter och av oss som har arbetat och som arbetar inom psykiatrin.
Du skriver att socialstyrelsen/ivo ska utreda psykiatrin. Psykiatrin har många år dragits med stora förändring och svårigheter som Socialstyrelsen/ivo förhållit sig alltför passiv till. Socialstyrelsen/ivo undviker att utvärdera pådrivande bakgrundsorsaker och grundläggande problematik. Socialstyrelsen/ivo har varit i blindo fixerad på suicidriskbedömningar, dokumentation och rutiner de senaste tio åren och man kan alltid hitta brister i dokumentation och rutiner. Socialstyrelsen/ivo har misslyckad med sitt uppdrag och har inte varit ett stöd för psykiatrisk utveckling genom utvärdering, råd och kunskapssammanställningar.
Jag menar att socialstyrelsen fullständigt har misslyckats med sitt uppdrag att identifiera brister i vården.