En ”gåtfull” kontrollmyndighet
En intressant studie från veckans Läkartidning har tittat närmare på kontrollmyndigheternas Lex Maria-utredningar.
Studien koncentrerar sig enbart på anmälningar från en anestesiklinik och resultatet är anmärkningsvärt, om än inte förvånande för den som arbetar inom vården. Kontrollmyndigheterna gör knappt några egna bedömningar i enskilda fall, kontrollmyndighetens personal är rekryterad vårdpersonal utan särskild kompetens för den arbetsuppgift de ska utföra, det finns inget arbetssätt där kontrollmyndigheten kan hitta systemfel och eventuella åtgärder följs inte upp huruvida patientsäkerheten blev bättre.
Författaren till studien, Jonas Wrigstad, använder termer som ”märkligt” och ”gåtfullt” och menar att ”man kan ifrågasätta om sättet som man arbetar på i dag gör att patientsäkerhetsarbetet blir bättre”. Detta är forskartermer som används för att understryka en sund ödmjukhet inför eventuella studiefel. Det medelsvensson hade uttryckt är att (om studieresultaten stämmer) kontrollmyndighetens utförande av Lex Maria-ärenden är ”obegripligt”, ”meningslöst” och ”patientfarligt”.
Läkartidningen – Forskare: ”Gåtfullt att Lex maria-utredningar inte följs upp bättre”
Studien är utförd på anmälningar från en anestesiklinik, där vetenskapen bakom vad som är ”rätt” och ”fel” behandling är förhållandevis väldokumenterad. I många fall går det att förstå händelseförloppet, hitta eventuella luckor i patientsäkerheten, föreslå åtgärder för att förhindra framtida patientskador och följa upp åtgärderna – om man skulle utföra patientsäkerhetsarbetet korrekt.
När det gäller psykiatri, där det ju framför allt är suicid som Lex Maria-anmäls, så finns det ingen vetenskap som säger vad som är ”rätt” och ”fel” insatser för att förhindra självmord. Redan från början saknas alltså förutsättningar för att göra funktionella händelseanalyser. När kontrollmyndigheterna dessutom inte har någon strategi för att hitta samband och systemfel så blir aldrig det suicidpreventiva arbetet verksamt.
För några år sedan menade socialstyrelsen att ”granskningar gör vården säkrare”. Wrigstads studie är ett kraftigt argument mot att så är fallet.
Det är både märkligt och gåtfullt
dralbinsson 
Hej! Jag började blogga för några veckor sedan (www.suiprev.wordpress.com) … Och jag kommer att prata just om bloggandets roll i suicidprevention. Jag undrar om du tycker att bloggandet kan ha suicidpreventiva roll, och i sånt fall på vilket sätt kan det vara ”suicidpreventivt”? Det som jag bloggar om, har för det mest samband med suicidprevention. Nu skriver jag mycket om den 10.de Nationella konferensen om suicidprevention som arrangeras i Örebro, 29-30 september 2015 ( http://www.trippus.net/suicidprevention2015). Vi har gått genom deltagarlistor och ser att det finns inte en enda representant från Kronobergs län… Tråkigt, eftersom Kronobergs län är det en enda län som INTE är representerat på konferensen! Hälsningar, Anna
Hej Anna och tack för inlägget!
Det var ju dystert att Kronoberg inte var representerade. Jag har själv ingen koll på några konferenser över huvud taget och har endast besökt dessa då jag blivit uppmanad att åka av någon som har koll på läget.
Jag skrev ett inlägg för rätt länge sedan (16 februari 2014) om hur jag ville arbeta med suicidprevention.
Din fråga rörde dock om bloggandets roll i suicidpreventionen.
Min egen huvudsakliga vinkling är att försöka påverka det, som jag ser det, overksamma sättet att lägga huvudansvaret för suicidpreventionen på psykiatrin. De senaste femton åren borde vi ha lärt oss att det inte fungerar. Det är en ganska tjatig vinkling men samtidigt är jag övertygad om att vi befinner oss i en återvändsgränd som vi måste backa ut ifrån.
Sedan tror jag starkt på de så kallade salutogena (friskgörande) faktorerna: Att det är meningsfullt att leva, att man kan påverka sin situation, att det finns en omgivning som bryr sig och som även behöver oss, att det går att stå ut när det är svårt och att det finns ljus i slutet av tunneln.
All kommunikation (däribland bloggande) som stärker gemenskap och förmedlar hopp och mening borde ha en suicidpreventiv effekt.
mvh Anders
Klokt skrivet! Jag håller med dig och det är precis det som vi kommer att försöka förmedla under den nationella konferensen. Syndabock sökande och tänkande leder inte till suicidprevention, snarare tvärtom! Att stå ut trots att det känns omöjligt, att stärka gemenskap, att hitta så småningom lösningar på svåra frågor, är det som stärker oss som människor, och det är både livsfrämjande och suicidpreventivt. Anna