En studie om mediedrev
Jag har i tidigare inlägg både uttalat mig om medias felaktiga beskrivningar av vårdförlopp och deras hets mot enskilda medarbetare, men även påpekat organisationens egenhet att försöka peka ut enskilda.
En studie i ämnet, av Maria Wramsten Wilmar och kollegor, beskriver att så är fallet, men att det framför allt är organisationen som står för utpekandet. Media söker en syndabock och organisationen pekar ut det lämpliga offret:
”Det man kunde se tydligt i rapporten var att individen som utsattes för det mediala fokuset ofta blev lämnad väldigt ensam.
– Det som händer då är att individen som puttas fram blir väldigt stressad och mindre nöjd över det som kommer ut. Tendensen i många ledningsgrupper är att se på problemet som att det var den enskilde chefen som var helt ansvarig, inte gruppen eller organisationen som helhet.
Konsekvensen blir en rädd organisation med en stor rädsla inför att fatta kontroversiella beslut och bli ”offrad” på detta sätt till allmänhetens beskådan”.
Det här är naturligtvis oerhört bekymmersamt. Att enskilda chefer offras är i sig inte ett gigantiskt problem även om det kan leda till personliga tragedier. Det stora bekymret är när vi har en hel sjukvård som är paralyserad av skräck inför att fatta beslut som kan tolkas negativt i media.
Ett tragiskt ärende 2012 visar effekten av förlamande rädsla hos professionen. En patient med endometrios bollas runt mellan olika kliniker och olika läkare utan att någon fattar beslut om operation. Det ovanliga med detta mediadrev är att drevet inte pekar ut en individ utan illustrerar det faktum att alla inblandade läkare har velat undvika att bli den individ som fattar det avgörande beslutet.
Jag minns själv nedläggningen av enhet 24 där jag visserligen kunde känna en sorg över att splittra upp ett välfungerande team, men där jag samtidigt kände att jag kunde andas ut då jag inte ständigt behövde stå i skottgluggen för att hamna i ett mediedrev.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Medierna fungerar som samhällets minne, som förser oss alla med en enorm mängd varierad information som samtidigt är snabbt utbytbar. Medierna erbjuder medborgarna, statsmakten, myndigheterna, professionen och forskarna en stor mängd reella och fiktiva historier, som man kan identifiera sig med eller låta bli, och utgör ett självstyrande subsystem i samhället som endast rapporterar om de händelser och den kunskap mediet självt anser väsentliga.
Om en särskild problemställning ska belysas bjuds en expert på området in till mediet, en expert som har de synpunkter mediet önskar framhålla. Historier vinklas så att de tillfredsställer vissa grupper av mottagare; verkligheten är redigerad. Resultatet blir ett tvivel på expertkunskapen som förstärks av att ingen kunskapskategori verkar mer betydelsefull än en annan. Budskapet skiftar och flimrar förbi, många gånger inom ramen för samma medium.
Medierna har skiftat från att vara demokratins väktare till att bli dess fiende, baserat på ändrade ägarförhållanden (monopolbildning) och de massiva ekonomiska intressen som är knutna till modern masskommunikation. Paradoxen är att vi fortfarande tror medierna på deras ord.
Empirisk sociologisk forskning visar lyckligtvis att människor i sitt umgänge med medier i vardagslivet är mer nyanserade än ovanstående tyder på. Den medieskapade verklighetsskildringen av världen blandas upp med egna erfarenheter från den sociala umgängeskretsen och präglas av utbildningsförhållanden, klass och kön. Men medierna besitter en betydande genomslagskraft och kan sätta en agenda. Vem har inte haft bekymrade patienter som känt sig tvungna att uppsöka läkare på grund av ett tv-program?
Medierna förmedlar även hälso-och sjukvårdenssystem och läkarvetenskapens succéhistorier, samtidigt som de sår tvivel om experternas förmåga att bekämpa de otaliga hot mot hälsan/psykisk ohälsan som vi tycks stå inför. Genom medierna redigerade verkligheten, skapas bilden av hälsa som enskilda människor snabbt formulerar till krav om livskvalitet och problemfri hälsa. Det är här man tydligast ser konturerna av ”den moderna patienten” som, ofta genom vinklade offerhistorier, visar att de inte finner sig i vad som helst och kräver kvalitet. Detta följs strax upp av politiker/lekmän som visar handlingskraft genom att placera ansvar, tilldela den enskilda patientgruppen rättigheter och prioritera områden som ger uppmärksamhet i pressen.
Människor agerar som förväntat. ”Den moderna patienten” konstrueras av en särskild hälsodiskurs som bärs upp av vetenskapsmän, läkare, ekonomiska intressen, politiker och andra beslutsfattare genom medierna. Det ideal som frammanas blir till ett omedvetet styrmedel genom sin inriktning mot den enskildes hälsa för att därigenom förändra hela befolkningens beteende. Samtidigt knuffas andra patienttyper åt sidan: de omoderna” som inte är resursstarka, krävande och självmedvetna, de som inte har kontroll över sin livsstil.
Jag håller helt med dig att det stora bekymret är när vi har en hel sjukvård som är paralyserad av skräck inför att fatta beslut som kan tolkas negativt i media. Arbetar man i sjukvården/psykiatrin måste man inse till den mediala debatt som styr sjukvården/psykiatrin, är förrädisk i sin konstruktion. Sjukvården/vården måste välja en objektiv förhållningssätt till den mediala debatten.
Samhället förändras och sjukvården/psykiatrin måste våga fatta nya beslut för vidare utvecklingsarbete och patientarbete. Det ska vara tillåtet attityd inom sjukvården/psykiatrin att professionen våga prova sig fram i sökandet efter nya frågor, svar och perspektiv och att få göra misstag/fel. Hur skulle utveckling ske om vi aldrig får prova nytt?
Studien av Maria Wramsten Wilmar kan användas som underlag för diskussion i ledningsgruppen/läkargruppen, t ex. vad mötet med kritiskt granskande medier kan innebära för den som ”utsätts”, hur ska vi möta media och undvika personfokuserade drev? hur ska psykiatrin förhålla sig till kritiskt granskande medier? hur strategier, förhållningssätt och resurser kan underlätta mötet med media? Det är viktigt att diskutera även strategi för bra relationer till media och vad strategin innebär i praktiken?