Lämnade psykvården – Knivskar två personer

I torsdagens (14/1) SMP kunde vi läsa följande tragiska rubrik:

För den som har tillgång till SMP går artikeln at läsa här:

Lämnade psykvården och knivskar två personer

Det rör sig om en otäck historia där en man har larmat polisen men när polisen kommer till platsen upplever de att mannen förmodligen har någon psykiatrisk problematik. Han körs till psykiatrin men lämnar platsen, och några timmar senare angriper han ett par i deras hem. Man får intrycket, när man läser artikeln, att det ifrågasätts varför en blivande våldsverkare släpps ut från psykiatrin. Borde inte psykiatrin låsa in farliga människor?

Jag var själv inte inblandad i historien men jag hade kunnat vara. Hade det hänt en vecka tidigare så hade det varit jag som haft jour under natten.

Jag har tidigare kommenterat en liknande rapportering och rubrikerna återkommer med ojämna mellanrum. En person har kontakt med sjukvården, ofta psykiatrin, och någon gång därefter skadar han eller hon sig själv eller någon annan. Artiklarna slutar på rubriknivå med den outtalade frågan: – Varför gör inte vården/psykiatrin någonting? Varför stoppar man inte den kriminalitet, eller självdestruktivitet, som kommer att ske i framtiden?

Så vad händer då när polisen tar en person till psykiatrin för bedömning?

I SMP får vi veta att polisen körde mannen ”till Piva för psykiatrisk vård”, men det är inte vad som händer i verkligheten. Polisen kör en person till psykiatriska akutmottagningen för bedömning. Om det rör sig om en person som begått ett brott stannar polisen vanligen kvar under bedömningen. Skulle det visa sig att personen inte bedöms vara akut sjuk tar polisen personen till häktet istället. Om det rör sig om en person som är aggressiv och stökig (men inte begått något egentligt brott) stannar polisen också kvar under bedömningen som en säkerhet. Om personen är lugn för stunden kommer polis och läkare överens om huruvida polisen kan lämna akutmottagningen. Jag upplever polisen i Kronoberg som professionell och hjälpsam, men deras kompetens behövs på fler ställen än psykiatrin

I det aktuella fallet var mannen inte skyldig till något brott och vi kan misstänka att mannen inte upplevdes som farlig eller hotfull. Men hur vet man att en person inte blir hotfull och farlig i framtiden?

Det läkaren bedömer är: Har personen en psykisk sjukdom som behöver akut behandling?. Till sin hjälp har läkaren journaluppgifter (om personen redan är känd inom psykiatrin). Annars bedömer läkaren den sammantagna bilden av polisens berättelse och patientens berättelse. Om patienten bedöms lida av en psykiatrisk åkomma erbjuds behandling, inte sällan inneliggande behandling. Att utföra psykiatriska farlighetsbedömningar på okända patienter är omöjligt. Det finns inga instrument som ger någon tillförlitlighet. Läkarens bedömning är på samma nivå som vilken medborgare som helst. En aggressiv person som skriker och hotar bedöms vara farligare än en person som sitter lugnt och samtalar. Den professionella bedömningen är i först hand huruvida personen är sjuk, inte framtida farlighet.

Om personen bedöms vara akut sjuk men tackar nej till den erbjudna behandlingen gör läkaren ytterligare en bedömning; Är personen så sjuk att det går att tillgripa tvångsvård? Läkaren får inte tvångsvårda någon hur som helst utan detta är reglerat i lag. Ett antal kriterier behöver uppfyllas för att vårdintyg ska skrivas – uppfylls inte kriterierna är tvångsvården olaglig och personen är fri att lämna psykiatrin.

Att bedöma typ av sjukdomstillstånd, hur akut sjukdomen är, lämplig behandling, behov av inneliggande vård, om tvångsvård kan tillgripas – är svåra, komplexa bedömningar. Att förutspå hur enskilda individer tänker agera i framtiden är omöjligt.

Det som kommer att hända i det nu aktuella fallet är att mannen som begått brottet med all säkerhet kommer att dömas för det. En rättspsykiatrisk undersökning kommer att göras och den läkare som gör undersökningen har då hela bilden av hur personen agerade efter besöket på akutpsykiatrin. Med stor sannolikhet överlämnas personen i fråga till rättspsykiatrisk vård. Någon form av utredning kommer att ske på vuxenpsykiatriska kliniken där huvudfrågan är: ”Har rutinerna följts?”. Svaret på frågan är egentligen ointressant eftersom det inte går att skapa några rutiner för att bedöma framtida farlighet, och då spelar det ingen roll om dessa rutiner följs eller inte.

Det som skulle vara intressant är att bokföra dessa händelser i ett nationellt kvalitetsregister för att på sikt kanske kunna få fram beteendemönster som kan leda fram till möjligheter att bedöma farlighet. Intresset, från kontrollmyndigheterna, för att få faktaunderlag är dock svagt. Professionen är inte helt skuldfri i detta då vissa medarbetare tror att det går att spå i framtiden. Tror man att det går att spå i framtiden kanske man i och för sig bör söka sig till psykiatrin- inte för att arbeta där, utan för att få behandling.