Inga brister i brandskyddet
Det är nu drygt tre veckor sedan brandtillbudet på allmänpsykiatriska avdelningen på sigfridsområdet. Under ett par veckor har den inneliggande vården skett i tillfälliga lokaler, men i förra veckan flyttade allmänpsykiatrin tillbaka och öppnade upp 75% av platserna. Det är fortfarande visst saneringsarbete kvar i delarna där branden startade.
I veckan rapporterade lokaltidningen SMP om huruvida brandsäkerheten hade varit tillräckligt hög. I onsdags rapporterades det att det var brister i brandskyddet, och den uppgiften stöddes av en polisutredning, där det konstaterats att brandsäkerheten inte var tillräcklig om det hade varit en nybyggd avdelning. Dessutom fanns uppgiften att en display, som visar var på avdelningen larmet utlösts, hade visat fel.
Igår svarade landstingets pressansvarige att Det fanns absolut inga brister i brandskyddet och hänvisade då till lagens föreskrifter om brandskydd. Brandskyddsansvarg i region Kronoberg förklarar närmare att ”Brandskyddskrav är inte retroaktiva. Det innebär att kraven som gällde på 70-talet när husen byggdesär de som fortfarande gäller och de är uppfyllda”
Displayen som skulle ha visat fel fungerade men listan på väggen med rutiner hade en felskrivning, som visade fel del av korridoren.
Om jag förstår nyheten korrekt så betyder det att: Om det hade varit en nybyggd avdelning så hade den varit olaglig ur ett brandskyddsperspektiv men nu är det en gammal byggnad och då är den laglig. Då kan man ha åsikter om hur lagen är utformad men det är svårt att rikta kritik mot brandsäkerheten. (…förutom tavlan som borde ha varit rättskriven)
En fråga som jag ofta får när det gäller denna typ av händelser är varför patienter tillåts ha tändare med sig på avdelningen. Svaret är att det varken är förbjudet eller tillåtet. Den överväldigande majoriteten av patienterna på en allmänpsykiatrisk avdelning är där frivilligt för att få behandling mot en psykisk sjukdom. De har, som andra patienter inom annan vård, möjlighet att lämna avdelningen för permission eller utevistelse. Detta är viktigt som botande insats och för att minska graden av hospitalisering.
Om det skulle införas ett generellt förbud mot t.ex. tändare på avdelning så skulle detta kräva kroppsvisitering, av alla patienter, efter var utevistelse för att kontrollera förbudet – ett oerhört intrång i den personliga integriteten.
Genom åren har psykiatrin prövat olika grader av generella förbud mot föremål på avdelning men resultatet blir det motsatta. Det blir fler insmugglade föremål och lika många incidenter med förbud än utan. Det blir också en påtagligt högre grad av hospitalisering.
Samma lagar som gäller i samhället gäller naturligtvis på en avdelning. Mordbrand är mordbrand, även om det sker på en avdelning.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Regiondirektör har det yttersta ansvaret för brandskyddet. Från och med den 1 januari 2004 gäller Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, vilken ersätter Räddningstjänstlagen. Enligt lagen har den som äger en byggnad och den som bedriver verksamheten, det yttersta ansvaret för brandskyddet. Byggnadsbrandskyddet är en del i region Kronobergs säkerhetsarbete. En brand i sjukhusmiljö kan få katastrofala följder. Ändamålsenligheten är beroende på sjukvårdsinsatser och fastigheternas brandskyddsäkerhet. Regiondirektör måste ta på allvar polisutredning, där det konstaterats att brandsäkerheten inte var tillräcklig om det hade varit en nybyggd avdelning.
Hälso- och sjukvårdsdirektör Per-Henrik Nilsson har det yttersta ansvaret för patientsäkerheten och leder arbetet. Min fråga är: Hur ska Hälso- och sjukvårdsdirektör Per-Henrik Nilsson försätta arbeta för att säkerställa patientsäkerheten och arbetsmiljösäkerheten i psykiatrin? Regionpolitiker/lekmän har uppdrag att garantera en god och säker vård för psykiatriska patienter och en bra arbetsmiljö för psykiatriska medarbetare. Regionpolitiker/lekmän måste nog ta ”kraftfull åtgärd” för att säkerställa patientsäkerheten och arbetsmiljösäkerheten.
Brandtillbud är vanligt förekommande vid psykiatriska vårdavdelningar. Oftast släcks dock de mindre bränderna av personalen genom snabba ingripanden med handbrandsläckare. En liten brandhärd på en psykiatrisk vårdavdelning får stora konsekvenser och skapar behov av synnerligen stora räddningsinsatser. Brand i sjukhusmiljö/psykiatrimiljö kan föranleda mycket kraftig rökutveckling som på ett allvarligt sätt försvårar evakueringen av patienter. På sjukhus/psykiatrin är det många speciella utmaningar när olyckan är framme. En av de största är att många patienter är svårt sjuka, tvångsintagna, destruktiva, sängliggande, ålderstigna eller av andra orsaker helt ur stånd att rädda sig själva vid en evakuering. En annan utmaning är att det inte alltid finns tillräckligt med personal på plats i förhållande till antalet patienter, detta eftersom personal måste sitta akut på extravak emellanåt. Inom psykiatrin vårdas allt fler svårt sjuka patienter och patientbehovet variera snabbt i psykiatriska vårdavdelningar. En brand vid psykiatriska vårdavdelningar kan få mycket allvarligare konsekvenser. Därför gäller det att utforma nybyggnader av psykiatrin där brandrisken minimeras och som ger tillräckligt med tid och bra utrymningsvägar så att alla hinner ut i tid.
Behovet av nybyggnation i psykiatrin där det kan bedrivas en modern psykiatrisk vård i linje med dagens humanistiska samhällssyn, är ytterst angelägen. Idag sker vården i byggnader från 1970, byggda under en tidsålder där patientsynen, patientsäkerheten och vårdmiljön vida skiljer sig från dagens, något som avspeglar sig i lokalernas utformning.
Ständiga förändringar samhället och inom hälso- och sjukvården inte minst inom specialistspsykiatrin, ställer stora krav på verksamhetslokalernas utformning. Det gäller bland annat nya och utökade myndighetskrav, samverka med vårdgrannar och andra instanser, nationella riktlinjer för vård, patienters och närståendes ökade delaktighet i vården samt höga krav på medicinsk kvalité, patientsäkerhet och arbetsmiljön.
Psykiatrin utgör en specialistfunktion. Psykiatrins vision och mål är att vara en specialistpsykiatri i framkant. Verksamheten ska ge länets befolkning tillgång till specialiserad psykiatrisk utredning, diagnostik, behandling och vård av hög kvalité och med god tillgänglighet, där välkomnande miljöer är en del av det goda bemötande som ska prägla vården.
En förutsättning för att uppnå det övergripande verksamhetsmålet är funktionella lokaler, väl anpassade för att bedriva modern och patientfokuserad psykiatrisk vård, i miljöer där god och läkande patientmiljö går hand i hand med god arbetsmiljö.
Psykiatrins nya lokaler ska upplevas som varma och välkomnande, signalera öppenhet och tillgänglighet, med en genomtänkt och omsorgsfullt utformad miljö som stödjer patienternas tillfrisknande och personalens arbete. Lokalerna ska också vara ändamålsenliga för den verksamhet som ska bedrivas, med hållbarhet, flexibilitet, generalitet och säkerhet som ledord.
Inom psykiatrin vårdas allt fler svårt sjuka patienter. Lokalerna ska vara säkra både för patienter och personal samtidigt som de har en god vårdmiljö. Miljön ska utformas så att byggnadsdelar eller inredning inte kan tas loss eller användas för självskada eller skada annan person. Lokalerna ska bidra till att ge god överblick.
Patienter inom psykiatrin befinner sig i en utsatt position, som kräver handlingsfrihet. Deras integritet är mer platskrävande än andra patienttypers och de reagerar oftare på oljud och oro. Vårdmiljön ska bidra till att lugna patienterna och få dem att stressa av.
Moderniseringen av länets psykiatrilokaler är en viktig del i arbetet med att förmedla en ljusare bild av psykiatrin och att minska och motverka fördomar gentemot psykiskt sjuka och psykisk sjukdom.
Lyssna gärna låten med Michael Jackson – They don’t care about us. Låttexten ifrågasätter den stora bristen.
Hela din text är intressant, men jag väljer att haka på dina två sista meningar, att samma lagar gäller på en avdelning som i samhället i övrigt.
I teorin är det förstås helt sant, men i praktiken? Det finns ju ett antal domar mot patienter som exempelvis blivit våldsamma mot personal eller tänt eld på en psykiatrisk avdelning. I vissa fall beslutar man om åtalsunderlåtelse, och i andra fall döms patienten för våld mot tjänsteman eller mordbrand. Fallen förs i de allra flesta fallen till domstol av psykiatrin.
Däremot tycker jag mer sällan att överträdelser från personalens håll prövas. Åtminstone rapporteras det sällan om det i media. Vårdåklagarna skulle väl få dessa uppgifter, men jag är osäker på hur deras arbete fortlöper.
Vissa frågor är förstås väldigt svåra och hör kanske snarare hemma i en etisk utredning än i en domstol. Dit hör kanske frågan hur mycket våld det är befogat att använda för att genomföra någon slags tvångsåtgärd. Andra frågor kan jag bli mer förbryllad av att de inte prövas juridisk. Dit hör när vårdpersonal uppenbart gått utanför sina befogenheter och brutit mot lagen. Patienter som utsätts för tvångsåtgärder som saknar stöd i lag. Patienter som utsätts för tvångsåtgärder trots att de vårdas på HSL. Läkare som inte ansöker om förlängning av tvångsvård men ändå fortsätter att tvångsvårda patienten. Hade det skett utanför en avdelning hade det sannolikt rubricerats som olaga frihetsberövande, men inom psykiatrin betraktas det inte som detta, och jag känner inte till något fall där psykiatrin har anmält sig själv.
Det tycker jag är mycket intressant.
T.E skriver ett intressant reflektion.
Psykiatrisk personal som arbetar inom sjukvården/psykiatrin har ambitionen att ge en god vård och har ingen avsikt att skada någon patient. Misstag och incidenser i vården/psykiatrin sker oftast omedvetet. Flera psykiatriska patienter har utagerande, aggressiva och destruktiva beteende och vissa har svårigheter i relation till andra människor. Arbetssituationen kan vara stressig emellanåt vilket kan bidra till misstag och missuppfattning. Bestraffning av enskilda yrkesutövare som gjort oavsiktliga misstag gagnar inte patientsäkerheten. Det kan få motsats effekt då risken för bestraffning motverkar en öppen dialog om risker och vilka tillbud som inträffar. Disciplinpåföljd för enskilda yrkesutövares misstag är inte en effektiv metod för att uppnå hög patientsäkerhet.
Däremot hälso- och sjukvården/psykiatrin är en högriskverksamhet med stort behov av fungerande säkerhetssystem. Arbetsgivare är skyldig att bedriva patientsäkerhetsarbete samt att systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten så att kravet på god och säker vård i hälso- och sjukvårdslagen uppfylls.
Tack för ditt svar AS!
Jag håller helt med dig om att det måste finnas utrymme för vårdanställda att göra fel. Det är helt mänskligt, även om konsekvenserna för patienten kan bli ödesdigra. Men att straffa varje yrkesutövare som gör en miss vore förödande. Det är inte alls vad jag efterfrågar.
Däremot vänder jag mig lite emot din beskrivning av vårdpersonal vs patienter, som jag upplever något svartvit.
Vi vet exempelvis att vårdpersonalen med enkla metoder kan minska tvångsåtgärderna på en avdelning drastiskt. Vill man vända på det, kan vi alltså säga att patientens agerande (t.ex. våldsamhet, aggressivitet, självdestruktivitet) är beroende av vårdpersonalens agerande. Om vårdpersonalen agerar korrekt, sjunker patienternas dysfunktionella beteenden, och därmed också tvångsåtgärderna. En patient som upplever kontrollförlust, känner sig trängd eller övervakad är mer benägen att ta till våld (mot sig själv eller mot andra). Det finns alltså ett tydligt samspel mellan å ena sidan patientens sjukdom och destruktiva beteenden, och personalens förmåga att hantera patientens sjukdom och destruktiva beteenden. Detta är kunskap som måste omsättas i betydligt högre grad i vården.
Men. Tillbaka till huvudfrågan. Min invändning gäller alltså fel i vården av annan karaktär än rena misstag. Ett färskt exempel från verkligheten: en patient avskiljs under 18 timmar på en psykiatrisk avdelning. Patienten vårdas på HSL, vilket gör avskiljande olagligt. Det fanns ingen grund för konvertering till LPT, och även om så hade varit fallet, uppfyllde patienten inte kriterierna för avskiljande enligt LPT. IVO kritiserade kliniken, och ärendet avslutades.
Hade samma händelse inträffat utanför sjukhusets väggar, hade en åtalsanmälan gjorts gällande olaga frihetsberövande. Det är ett brott där fängelse upp till 10 år finns med i straffskalan.
Att psykiatrisk vårdpersonal är väl förtrogen med den lagstiftning enligt vilken de arbetar menar jag är ett grundkrav. Det går inte att säga att ”jag visste inte att vi inte fick göra så”. Det här handlar inte om misstag, utan om oacceptabel okunskap. (Dessutom påtalade patienten upprepade gånger för personalen att de saknade lagstöd för sitt agerande). Den här typen av händelser sker regelbundet i psykiatrin, och i bästa fall orkar patienten anmäla och IVO tar sig tid att utreda. I sämsta fall vet patienten inte ens om att hen blivit utsatt för något som saknar stöd i lag. Vem tar då patientens parti?
Jag håller inte med dig om att ett system som inte kritiserar fel gagnar patientsäkerheten. Tvärtom, så tror jag att tysthetskulturen där alla håller varandra bakom ryggen är det största hotet. Vi vet att patienter som söker sig till psykiatrin för vård, riskerar att traumatiseras av den vård de får. Inte för att vårdpersonalen är ondskefull, men för att det saknas kompetens och ibland också vilja att göra rätt. Grundpremissen måste vara att vården gör så gott den kan, men när det blir fel, så måste vården ta sitt ansvar. Inte för att offentligt hänga enstaka anställda, utan för att upprätta ett sargat förtroende från patienterna.
Intressant reflektion av T.E
Jag tolkar att dina kommentar baseras på förutfattade meningar. Vi människor har ibland förutfattade meningar om varandra, varav några baseras på rena fördomar, andra på ens egna erfarenheter man gjort.
Psykiatrisk personal som arbetar inom sjukvården/psykiatrin har ambitionen att ge en god vård och har ingen avsikt att skada någon patient eller bryta mot lagen. Av erfarenhet vet jag att psykiatrisk personal ingriper om de upptäcker allvarliga missförhållanden. Personal håller god uppsikt över verksamheterna vad gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter. Om personal får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet vidta de åtgärder och, om det behövs, görs anmälan.
Psykiatriska personal vet att ökad patientsäkerhet leder till stora verksamhetsvinster och samhällsekonomiska vinster. Den omedelbara vinsten för patienterna, att slippa bli skadade i onödan, är givetvis den mest betydelsefulla, men patienterna kommer även att gagnas i ett längre perspektiv eftersom ett frigörande av de resurser som i dag används för att ta hand om konsekvenserna av vårdskador i stället kan användas för att exempelvis öka kvaliteten och tillgängligheten inom hälso- och sjukvården. Ökad patientsäkerhet får således enbart positiva effekter.
Inom s.k. högriskverksamheter arbetar man sedan lång tid tillbaka utifrån insikten att människor alltid kommer att begå misstag och att hög säkerhet därför bara kan uppnås om man bedriver ett säkerhetsarbete som tar hänsyn bl.a. till interaktionen mellan människa, teknik och organisation.
I arbetet för en säker vård ska det vara klart att fokus på yrkesutövarens misstag måste förändras från att leta syndabockar till ett säkerhetsystemtänkande. Disciplinpåföljd för enskilda yrkesutövares misstag är inte en effektiv metod för att uppnå hög patientsäkerhet. Bestraffning av enskilda yrkesutövare som gjort oavsiktliga misstag gagnar inte patientsäkerheten. Det kan få motsats effekt då risken för bestraffning motverkar en öppen dialog om risker och vilka tillbud som inträffar.
En förutsättning för att uppnå det övergripande psykiatri verksamhetsmålet och patientsäkerhets är funktionella lokaler, väl anpassade för att bedriva modern och patientfokuserad psykiatrisk vård, i miljöer där god och läkande patientmiljö går hand i hand med god arbetsmiljö.
Vi får nog enas om att ha mycket skilda åsikter i denna fråga, AS. Mina åsikter grundar sig bland annat på genomgång av hundratals anmälningar till IVO och tidigare Socialstyrelsen samt HSAN, och förstås samtal med personal, patienter och dokumentära granskningar. Samt förstås, vetenskaplig forskning.
Jag har, som jag redan påtalat, ingen önskan att svartmål all psykiatrisk verksamhet eller alla anställda i psykiatrin. Däremot kan ingen verksamhet förbättras, om den inte först inser och erkänner sina brister.
Du bemötte aldrig mitt konkreta exempel jag gav om patienten som utsattes för olaglig avskiljning. Skulle gärna ta del av dina tankar kring det, hur en sådan incidens förhåller sig till din uppfattning att psykiatrisk vårdpersonal ingriper om de upptäcker missförhållanden och håller god uppsikt över verksamhet och enskildas rättigheter. Jag menar inte att det inte stämmer, men däremot hävdar jag bestämt att det finns många undantag.
En fortsatt intressant reflektion av T.E
Jag ifrågasätter att du har kännedom på om alla dina åsikter och sanningar grundar sig i fakta? Mycket av dina åsikter och värderingar grundar sig troligen i högst personliga känslor samt upplevda egna erfarenheter (snarare än i kunskap och vetenskapliga argument) vilket format såväl din världsbild som dina åsikter.
Oavsett vad dina åsikter grundar sig på. Vi kan aldrig ställa oss helt objektivt till det som reflekteras, diskuteras, undersöks, granskas, studeras då våra tolkningar av det insamlade materialet/uppfattning/upplevelse påverkas av våra värderingar, normer och förförståelse. Med andra ord kan vi människor aldrig helt skydda oss ifrån övertolkningar eller feltolkningar. Vi kan därmed aldrig helt uppfylla kravet om objektivitet.
Du skriver ”Jag har, som jag redan påtalat, ingen önskan att svartmål all psykiatrisk verksamhet eller alla anställda i psykiatrin. Däremot kan ingen verksamhet förbättras, om den inte först inser och erkänner sina brister.” Jag tolkar att du har fastnat mellan ”vi och dom”- tänkande. Vi-och-dom tänkande är antagligen den starkaste kraften i människan, för det är så vi förstår vår värld: i motsatser. Vi-och-dom är en välkända strategier för att skapa fiendebilder. Du konstruerar vi (du/patienten offer) och ”dom (gruppen onda psykiatrisk personal mot patienten)”, dvs. du omänskliggör fienden och gör psykiatrisk personal till syndabock och anledning till alla problem. Sociologiska studier visar vilken stark kraft som finns i uppdelningen i grupper och hur enkelt det är att ställa människor mot varandra. Psykiatrisk verksamheten kan inte förbättras, om du fortsätter bedriva ett ”vi och dom”-tänkande.
När det gäller ditt konkreta exempel du gav om patienten som utsattes för olaglig avskiljning. Resultatet är inte statistisk generaliserbart då den grundar sig enbart om en patient (eller få patienter) som utsattes för olaglig avskiljning. Resultatet blir dock inte statistiskt generaliserbart för hela populationen. Resultatet kan inte appliceras i ett större sammanhang, däremot kan det bidra till en förståelse för de faktorer som kan vara betydelsefulla vid avskiljningsmomentet.
Vi måste förlita oss på att psykiatrikerna/experterna gör professionella bedömningar.
Jag börjar tycka dina kommentarer är obehagliga, AS. Du gör antaganden om mig som jag inte riktigt vet vare sig varför eller på vilken grund. Du tycks utgå ifrån att jag är patient och ifrågasätter den kunskap vars bas jag -till skillnad från dig – har redovisat. Min uppfattning är att du lite kastar sten i glashus då du själv har väldigt bestämda åsiker utan att underbygga dem med annat än just åsikter. Jag vill genom att redovisa grunden för mina påståenden samt det konkreta exemplet med IVO-anmälan visa att det bevisligen finns brister i psykiatrin. Istället för att bemöta det försöker du genom personangrepp att undergräva trovärdigheten i min kritik. En sådan diskussion är jag inte intresserad av att fortsätta.
/ TE
Tack för intressanta tankar!
…och jag uppmanar till att vi håller en respektfull ton mot varandra.
Mina kommentarer i det ursprungliga inlägget kom för att en psykiatrisk avdelning ofta är en sluten värld. Jag ser en risk med att en psykiatrisk avdelning blir isolerad från rättssystemet, där personal upplever att de saknar lagligt skydd och börjar ta lagen i egna händer, med övervåld mot patienter som resultat.
Det förekommer otrevligt, oetiskt och ibland olagligt beteende mellan patienter, från patienter mot personal och från personal mot patienter. Det förekommer att patienter skyller på sin sjukdom för att bete sig klandervärt och det förekommer att personal skyller på sin profession för att bete sig på samma sätt.
Oavsett vilket så tror jag vården förlorar på att den psykiatriska avdelningen blir en laglös zon i samhället. Våld, eller annan form av allvarlig kriminalitet, bör bli föremål för rättslig prövning på samma sätt som i övriga samhället.
Jag har själv aldrig upplevt rena lagbrott från personalens sida under min karriär (men jag har fått ta del av enstaka oroande patientberättelser). Jag tror, som ovan nämnts, att personals övertramp bättre skulle belysas i en etisk utredning än en rättslig prövning.
Med detta sagt bör jag betona att det tillhör ovanligheterna att övertramp och olagligheter sker. Det går rätt lugnt till på de psykiatriska avdelningarna i Kronoberg