Om psykiatrikerns roll på avdelningen

Jättebra inlägg!

När jag arbetade med dig i psykiatriavdelning, jag bedömde att du i din roll som psykiatriker är kunnig, analytisk, yrkesskicklig, engagerad, ansvarstagare och driver psykiatriutvecklingen framåt. Dessutom vågar du prova nya arbetssätt och har ett naturligt ledarskap förmåga.

Psykiatrin är en medicinsk specialitet inom sjukvården som omfattar utredning, bedömning, diagnostik, behandling och uppföljning samt omvårdnad och rehabilitering vid psykiska sjukdomstillstånd hos vuxna, där svårighetsgraden är av sådan art att den kräver specialistpsykiatrikerns samlade resurser. Det är riksdag och regering som beslutar vilka medicinska specialiteter som ska finnas. Socialstyrelsen bestämmer vad som krävs för att en läkare ska kalla sig för specialist. I både teori och praktik är det specialistläkarens utbildning som definierar en medicinsk specialitet. Specialistpsykiatrikerns utbildning och psykiatrikerns roll är basen för hela specialistpsykiatrin.

Patienten förväntar sig att välutbildade läkare ska vara nyckelpersoner i behandlingsarbetet, precis som en kroppsligt sjuk patient utgår från att doktorn på sjukhuset tar ledningen. I dag är många psykiatriker perifera personer, som skuggor i kulisserna, med makt att låsa in och att tvångsmedicinera. De ses av många patienter som ett nödvändigt ont, inte som allierande. Psykiatrikaren uppfattas inte alltid av patienter som deras allierade och företrädare. Många patienter tycker helt enkelt inte om sin psykiatriker och det kan finnas goda skäl till det.

De flesta psykiatriker uppfattar den psykiatriska vården som något bra och viktigt för patienterna. Vilket inte alltid är fallet. För att utveckla den psykiatriska vården måste psykiatrikerna genom sin position inom vården och sin auktoritet samt gedigna kunskaper och medicinska expertroll tar ledning. Psykiatrikern har som teammedlem, likväl som inom övrig sjukvård, det medicinska ledningsansvaret för den vård som bedrivs.

Psykiatriker ofta uppfattas av patienter som marionetter som låter sig styras av framförallt vårdpersonal. Det är ingen tillfällighet att psykiatrikern är ofta den som träffar en patient sist och minst i den slutna vården. Beslut om vård och behandling fattas vid behandlingskonferenser där all personal brukar vara med. Det betyder att när patienten väl får träffa psykiatrikern kan viktiga beslut redan vara tagna. Därmed har psykiatrikern accepterat andras bedömningar utan att skaffa sig en egen, oberoende uppfattning utifrån ett enkelt samtal med patienten. I samma stund går läkarens professionella integritet under.

Psykiatriker kan avvända olika strategier för att hantera en marionettposition. En del kanoniserar, förhärliga, omvårdnadspersonal och betonar hur skickligt de hanterar sitt svåra arbete. Att de gör sitt jobb, som alla vi andra, förvandlas till något storartat och därmed blir psykiatrikerns perifera roll i vårdarbetet mer begripligt. Ett annat sätt att undkomma marionettpositionen är att bli hyrläkare vilket betyder att de får träffa patienter, vilket de flesta psykiatriker tycker om, men slipper alla möten och engagera sig i verksamhetsutveckling. Personalvård, vidareutbildning och lönen hos uthyrningsföretag är bättre än hos landstingen. Dessutom träffar man personal som är vänliga bl.a. eftersom uppgift inte är att ha synpunkter på verksamheten. Hyrläkare är, enligt mitt sätt att se, ett resultat av en misslyckad sjukvårdspolitik. Få, om ens någon av läkare som utbilda sig till läkare, gjort det i avsikt att bli hyrläkare/stafettläkare och arbetar än här än där. De flesta ansvarstagande läkare/psykiatriker vill ha ett arbete där läkare kan träffa patienter, följa dem över tid och därigenom lära sig mera. De flesta av läkare vill också vara en del av den permanent arbetsgemenskap och delta i utvecklingsarbete både vad gäller behandlingsmetoder och organisationsutvecklingen.

Läkare har inte samma kunskapsövertag som förr utan träffar numera patienter som googlat om sina symtom på nätet. Det kan ställa till problem eftersom det kan vara svårt för en lekman att bedöma kvaliteten på det som finns på nätet. De flesta patienter acceptera läkarens kunskapsövertag, i varje fall när det är på allvar. Då är det lättare att vara läkare och då kommer också läkarens kunskaper bäst till pass. Läkare har mindre kunskap om vaga, diffusa, ospecifika besvär men det gör å andra sidan inte så mycket eftersom sådant oftast går över av sig själv.

På senare år har patient-läkarrelationen blivit mer av en tjänst som är till salu, precis som vilken produkt som helst. I en annons från ett vårdföretag som sökte specialister till en nystartad mottagning får detta synsätt sitt fulla genomslag. Man avslutar annonsen med:” Vårt fokus är den totala kundupplevelsen”. Det fria vårdvalet innebär att patienter kan välja läkare som om de var upplagda på närmsta varuhushylla. Det blir läkarens framtoning som avgör om det blir affär. Om han eller hon inte upplevs trevlig av patienten kan man gå till nästa. Det leder i sin tur till att läkare blir mer benägna att marknadsföra sig genom vänligt bemötande och bra service. Det är i och för sig inte oväsentligt men yrkesskicklighet är viktigare. Den som är akut sjuk och kanske måste åka ambulans hinner inte välja läkare. Min uppfattning är att det är bra. För patienten.