Nybyggnationen – bemötandeargumentet
Debatten om psykiatrihusets framtida lokalisation fortsätter på Smålandspostens debattsida.
Vi får oss en historielektion av Karin Wernow, pensionerad psykiatriker, som var verksam inom psykiatrin i Kronoberg mellan 1985-2000. Det var inte bättre förr får vi veta, och framstegen inom psykiatrin beror på samlokalisation med somatiken, på flera platser i landet.
Bygg inte nytt ”hospital” på Sigfridsområdet
Stämmer detta?
Nej, det är naturligtvis rent nonsens. Den somatiska vården höll på med ett stort antal märkligheter på 50-60-talet som man har slutat med idag (operera spädbarn utan bedövning eftersom de inte känner smärta, separera nyfödda från mödrar, absolut stillaliggande vid blodpropp i benet, tron att magsår kommer av stress o.s.v. – listan kan göras lång). Man kan naturligtvis resonera så att somatiken har kommit så långt som man har, eftersom de i ökande utsträckning varit samlokaliserade med psykiatrin, vilket hade varit ett lika absurt resonemang. I verkligheten har en utveckling skett inom all sjukvård, och den hade skett oavsett placering av kliniker.
De som är huvudspåret i argumentationen är att måla upp den gamla skräckbilden av psykiatrin, som en specialitet där utsatta människor blir illa behandlade av känslolösa vårdarbetare. Det finns en gammal myt att psykiatriska patienter bemöts sämre än somatiska patienter. Det är bara att titta på en film som utspelar sig inom psykiatrisk verksamhet (t.ex. Gökboet) för att förstå denna myt. Massmedia spär gärna på myten. När massmedia rapporterar om somatisk sjukvård koncentrerar de sig gärna på feldiagnoser eller felbehandlingar – när de rapporterar om psykiatrin är fokus istället dåligt bemötande eller felaktiga förutsägelser om framtiden.
För något år sedan hade lokalpressen rapporter om organiserat dåligt bemötande inom psykiatrin i Kronoberg. Ett par månader senare visade det sig att uppgifterna var felaktiga, men innan dess hade alliansen hunnit plocka upp argumentet att bemötandet, inom psykiatrin, säkert skulle bli bättre om psykiatrin samlokaliserades med somatiken. Dr Wernow driver på myten ytterligare och antyder att utvecklingen skulle gå bakåt om psykiatrin förläggs till Sigfridsområdet. Hon vill undvika att det byggs ett ”hospital” på Sigfridsområdet.
I verkligheten är inte bemötandet inom modern psykiatri dåligt. I patientenkäter är psykiatrins patienter lika nöjda med vården som somatikens patienter. Psykiatrin får inte ta emot fler klagomål via IVO eller patientnämnden, än somatikens kliniker. Gökboet är bara en film. Så ser inte verklighetens psykiatri ut.
Dr Wernow tänker sig slutligen att patienter med neuropsykiatriska diagnoser skulle gagnas av en samlokalisation mellan psykiatri och somatik. I verkligheten kommer inte neuropsykiatriska enheten att få plats på sjukhusområdet vid en samlokalsiation (Jag såg ritningen och ställde frågan till ansvariga 2013 – neuropsykiatrin kommer inte att få plats på sjukhusområdet). Om det blir ett politiskt beslut att bygga psykiatrihuset på sjukhusområdet så har man effektivt förhindrat en framtida sammanslagning av psykiatri och neuropsykiatri i Kronoberg. Just detta skulle vara särskilt olyckligt.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Vi får oss en ”ytlig” historielektion av Karin Wernow, pensionerad psykiatriker. Wernow vill nå ut genom medier med felaktiga föreställning om psykiatriområdet.
Den svenska psykiatrins historia är en berättelse om medicinska framsteg men även om samhällets utveckling. Äldre tidens tankar kring internering och segregation har ersatts av en modern uppfattning om att även människor med psykiska sjukdomstillstånd/funktionshinder kan finna sin plats i samhället. Attityderna har förändrats så att vi nu inom psykiatrin med självklarhet använder ord som delat beslutsfattande och patientmakt/brukarmakt, begreppet som ännu i mitten av 1980-talet kändes helt främmande. Den som för 30 år sedan arbetade inom sjukvården/psykiatrivården och den som då var patient kan beskriva en vårdmiljö som speglade ett annat samhälle än det vi lever i idag.
Psykiatrireformen i mitten av 1990- talet förändrade synen på den psykiatriska patienten. Då uppstod en debatt som handlade om människors rättighet till vård och stöd utanför sjukhusen. Psykiatrireformen medförde en inriktning mot samverkan mellan i första hand sjukvården och socialtjänsten. Detta har präglat psykiatrin, dess medarbetare och patienten sedan dess.
Svensk psykiatri står inför en stor och spännande utmaning. Både den samlade kunskapen och forskningsrönen som ligger till grund för de psykiatriska behandlingsmetoderna har ökat. Samtidigt som framstegen ger förbättrade behandlingsmöjligheter så tilltar förväntningarna på vården då effektivitets- och samordningskraven intensifierats.
Den samhällsbaserade öppenvårdspsykiatrin förväntas numera vara den viktigaste arenan för psykiatriska vårdinsatser. Patienterna med allvarlig psykisk sjukdom ska integreras i samhället. De bör tillförsäkras en god psykosocial funktion, meningsfull sysselsättning och tillfredsställande livskvalitet. Modern psykiatriöppenvård förutsätts, pga. ökad kunskap och förbättrade verktyg, i högre grad än tidigare motverka försämring/återfall, sjukhusinläggning och kognitiv funktionsnedsättning.
Det har skett förändringar inom psykiatriområdet som motiverar uppmärksamheten i media/nyhetsrapporteringen. Förutom att vårdens och stödets organisering har förändrats, skulle den ökade uppmärksamheten kunna bero på att psykiatriområdet har blivit en viktigare samhällsfråga, att den har betydelse för fler människor än tidigare. Den ökade uppmärksamheten hänger även samman med att psykiatriområdet har blivit mer kopplat till och synligt inom olika områden i samhället; inte bara hälso- och sjukvård utan också sociala frågor, rättsväsendet och politik. Oavsett vilket, så har en förändring skett inom psykiatriområdet.
Men det tycks också vara så att genom att vissa frågor kring psykiatriområdet uppmärksammas, blir även andra uppmärksammade. Det finns också försök att väcka frågor via medierna, patient- och andra intresseföreningar har till exempel haft strategier för att nå ut med sina budskap och politiker/lekmän uttalar sig mer kring frågor gällande psykisk sjukdom och psykiatri utformning. Just politikernas roll är förmodligen dubbel och kan förklara att de förekommer oftare i slutet av perioden än i dess början. När vården inte längre sker avskilt från det övriga samhället blir det tydligt en fråga som journalisterna kan ställa politikerna till ansvar för. Det blir också viktigt för politikerna att visa upp att de är dugliga att hantera frågan och de kan därför vilja visa detta för medierna. Det tycks alltså som om psykiatriområdets mer framträdande plats på mediernas dagordning hänger samman med större uppmärksamhet inom politiken. I och med att frågan uppmärksammas i medierna behöver politikerna agera – i och med att politikerna agerar blir det en viktigare samhällsfråga för medierna att bevaka.
Människor med psykiska sjukdomar förekommer frekvent i medier, och i olika genrer. Vanliga bilder av människor med psykiska sjukdomar är att de är farliga, underliga, människor i utsatta situationer eller i behov av hjälp. I media/nyheterna kommer människor med psykiska sjukdomar sällan själva till tals, ofta är det istället politiker eller chefspersoner som uttalar sig eller närstående. Nyheter om psykiatriområdet handlar ofta om våld och kriminalitet eller om vård och hälsopolitisk. Bilderna som ges har inte samstämmighet med verkligheten, till exempel i det kan verka som att människor med psykisk sjukdom ofta begår våldsbrott eller inte bemöts bra inom vården.
Varför blir bilderna av psykisk sjukdom, psykiatri och annan vård och av människor med psykiska sjukdomar som de blir i medierna? Finns orsakerna i medierna, hos journalisterna, i psykiatriområdet eller i samhället? Även om det finns forskning som visar att medieinnehållet om psykisk sjukdom kan handla om att ge information om sjukdomar och behandling och att följa olika processer inom psykiatrin så visar forskning också att det inte är ovanligt att innehåll i medier om psykisk sjukdom handlar om våld och kriminalitet eller utsatta människor. Det tycks också som om människor med psykiska sjukdomar ofta förknippas med farlighet, oberäknelighet eller att vara offer. Hur blir det så?
Är media/journalisterna negativa gentemot människor med psykiskt sjukdom och psykiatriområdet? Statsvetarna menar att media/journalisterna använder sig av tre strategier för att hantera att de inte gör som de säger sig vilja göra. En strategi är av pragmatisk natur, hittar man inte den typ av källa man vill ha lägger man inte tid på att söka vidare utan väljer istället det näst bästa alternativet. De andra strategierna handlar om distansering och standardisering och får som konsekvens att formen styr innehållet. Psykiatriområdet passar standardberättelser väl, det är enkelt att till exempel lyfta en konflikt och visa på polarisering eller att använda sig av parallella roller som offer/förövare eller den sjuke/staten. Sådana standardiserade roller tycks vanliga.
Media/nyhetsrapporteringen har förändrats i så motto att psykiatriområdet förekommer oftare, får större utrymme och genomslag. Är det av godo? Eller finns det problem relaterade till nyhetsrapporteringen?
Ett stort problem skulle vara om nyhetsrapporteringen innehåller rena falsarier och ger en missvisande bild av verkliga sakförhållanden. Att små felaktigheter kan förekomma behöver inte innebära att den övergripande bilden av sakfrågorna påverkas. Däremot kan ett enstaka sakfel få stor betydelse om det handlar om avgörande fakta.
Psykiatriområdet är ett komplext område, där det råder skilda uppfattningar kring vad som är sjukdom, hur den skall behandlas och vilka andra insatser som bör erbjudas från samhällets sida och hur det ska utformas. För att mediepubliken skall ta del av denna mångfald och bilda sig en egen uppfattning skulle många olika aktörer behöva framträda. Det finns en grupp som dominerar när det gäller att uttala sig om psykiatriområdet och det är psykiatrikerna. Journalister därför söker just olika psykiatrikers syn.
Statsvetarna visar på en sorts pragmatism där journalisterna vänder sig till de källor som de kan få tag på även om de inledningsvis hade ambitionen att låta människor med psykisk sjukdom själva komma till tals. Det är vanligt att man vänder sig till en ”säker” källa som man kan få tag på och som man vet kan uttrycka sig. Mediernas sätt att arbeta kan påverka varför en händelse blir en nyhet, men också vilka som intervjuas om händelsen.
Såväl aktörer som sakfrågor förekommer i stor utsträckning i negativa sammanhang. Nyheterna ofta har en negativ vinkel, vare sig det handlar om våldsbrott eller om psykiatrisk vård. Detta hänger samman med huruvida händelser i sig anses ha nyhetsvärde t ex. händelser som är dramatiska och oväntade nyhetsvärde, liksom det som skildrar något avvikande. Negativa nyheter, som våldsbrott, har ett högt nyhetsvärde och tenderar att toppa nyhetssändningarna, så också nyheter om psykiatriområdet. Den som bara ser inledningen av ett nyhetsprogram, eller för den delen bara tittar på tidningars förstasidor, kan därför få intrycket av att nyhetsrapporteringen domineras av våld.
När det gäller problem, vare sig det handlar om våldsbrott eller bristande samhällsinsatser, kan medierna påverka tittarnas/läsarnas tolkning genom det sätt som frågan lyfts och presenteras. När problemen skildras som enskilda händelser är det större chans att tittarna/läsaren ser individer som ansvariga än om de hade presenteras som en del i ett sammanhang. Nyhetsrapporteringen om psykiatriområdet utgår oftast från ett samhällsperspektiv, undantaget är dock nyheter som handlar om våldsbrott som oftast utgår ett individperspektiv. En tolkning blir då att nyheterna presenteras på ett sådant sätt att tittarna uppfattar individer som ansvariga för våldet och samhället som ansvarigt för brister i vård.
Om bilderna i nyhetsrapporteringen är missvisande, skrämmande och diskriminerande kan det på olika sätt innebära problem, till exempel för hur människor med psykisk sjukdom uppfattas av andra. Människor med egen erfarenhet av psykisk sjukdom framträder i större utsträckning över tid. Det kan leda till att bilden nyanseras. Däremot kan man konstatera att mycket våld i nyhetsrapporteringen om psykiatriområdet, anses kunna leda till att publiken kan göra kopplingar mellan psykisk sjukdom och farlighet, är något som gäller nyhetsrapportering generellt, sådana händelser har nyhetsvärde.
Med tanke på att psykiatriområdet i betydligt högre utsträckning hamnat på nyhetsagendan anser jag, att det finns fog för att anta att psykiatriområdet i större utsträckning finns på allmänhetens dagordning, att allmänheten uppfattar detta som en viktig samhällsfråga och därmed har åsikter om den. Genom att politiker i högre utsträckning framträder i nyheter om psykiatriområdet tycks frågan även i större utsträckning ha hamnat på den politiska dagordningen. Dessa tre dagordningar förstärker troligen varandra; allmänheten uppfattar frågor på mediernas dagordning som viktiga, då behöver politiker agera och eftersom politiker agerar får frågan ett nyhetsvärde och så vidare.
Att de förändringar som skett i samhället uppmärksammas och att frågan blir tydligare i media/nyhetsrapporteringen när den berör fler (som psykisk sjukdom hos befolkningen) är rimligt med tanke på mediernas roll i samhället. Ett problem är dock om de bilder som ges är felaktiga, både när det gäller sakfel och tendens. Om bilden som presenteras är att människor med psykiska sjukdomar är farliga och bör undvikas, kan det naturligtvis få negativa konsekvenser för många människor. Däremot kan ses som negativt att människor med psykiska sjukdomar i så stor utsträckning förekommer i nyheter som handlar om negativa förhållanden. Men att istället försöka att särskilt visa fram något som normalt kan dock motverka sitt syfte, eftersom medier ju fokuserar på det som så att säga sticker ut.
En annan konsekvens är den indirekta påverkan medier kan ha genom sin existens, sitt sätt att ”arbeta och tänka”, och som gör att aktörer anpassar sig till denna medielogik. Mycket tyder på att så är fallet när det gäller psykiatriområdet. Olika intressegrupper arbetar bland annat för att nå ut genom medier. Att aktörer utanför mediernas försöker anpassa sig till medielogiken för att nå publikens uppmärksamhet kan göra att medierna värjer sig. Detta kan i sin tur leda till att aktörerna tar till mer raffinerade metoder för att nå fram och så vidare i en medialiseringsspiral. I detta torde ligga att psykiatriområdets aktörer själva medverkar till att förstärka sådana faktorer som har nyhetsvärde, som dramatik och personifiering.
Psykiatriområdets uppmärksamhet ökar betydligt över tid och att det har skett faktiska förändringar inom psykiatriområdet som kan förklara detta. För att det troligen är en process där journalistik och samhälle samverkar. Mycket tyder på att psykiatriområdet, liksom andra viktiga samhällsinstitutioner, har medialiserats. Psykiatriområdet är en viktig samhällsfråga, men en viktig samhällsfråga bland andra.