Fast vårdkontakt
För att stärka kontinuiteten i vården slår både hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen fast att en patient som behöver det, eller själv önskar det, ska ha en fast vårdkontakt (FVK).
Men trots att bestämmelsen har mer än fem år på nacken är genomslaget fortfarande klent. Det visar en enkätundersökning som Läkarförbundet gjort bland ca 1 800 läkare inom 13 specialiteter där läkarkontinuitet bedöms vara en viktig kvalitetsfaktor (svarsfrekvens 32 procent).
Fast vårdkontakt har haft liten effekt på kontinuiteten
Läkare kan inte lagen om fast vårdkontakt
Jag hade själv turen att sitta med på något möte för 4-5 år sedan där lagändringen om fast vårdkontakt diskuterades. Sedan hade jag turen att sitta med på ett annat möte där jag kunde driva igenom frågan att Fast vårdkontakt skulle in som ett sökord i datajournalsystemet. Som MLA har jag kunnat driva frågan om att alla patienter ska ha fast vårdkontakt så länge de har kontakt med psykiatrin.
Jag ser det som en självklarhet att alla patienter som behöver ha kontakt med specialistpsykiatri också behöver en fast vårdkontakt. Det ska finnas minst en personal inom kliniken som känner till patienten och som patienten vet att det går att vända sig till utan att behöva upprepa sin sjukhistoria var gång.
Det är också en resursfråga. Genom åren har vi ägnat orimligt mycket tid till att slussa patienter mellan olika tillfälliga (hyr-) läkare som bytt diagnoser och läkemedel på patienter utan att det funnits någon röd tråd i behandlingsarbetet. Detta har lett till mångåriga, kostsamma och resultatlösa vårdkontakter. En fast vårdkontakt som har kännedom om mål och innehåll i behandlingen ökar möjligheterna för att behandlingar följs och följs upp på adekvat sätt.
Läkarförbundet önskar återinföra PAL (Patientansvarig läkare) istället. Ett argument för detta är att det finns för lite kunskap om lagändringen till fast vårdkontakt. Det är ett klent argument då åtgärden i sådana fall är att informera bättre eller kräva bättre följsamhet till lagen. Ett annat argument är att läkaren har mer helhetssyn än de flesta andra yrkesgrupper – vilket i och för sig stämmer – men det stämmer bara när det finns fastanställda specialister. Den tillfällige läkaren är ingen bra PAL.
Det finns naturligtvis ett fackligt argument att införa PAL-systemet. Om det finns krav på PAL, så ställer detta högre krav på verksamheten att ordna villkor som gör att läkare väljer fast anställning hellre än hyruppdrag. Eftersom det inte bara är på verksamhetsnivå som arbetsvillkoren behöver förbättras så blir ett sådant krav bara ett slag i luften vilket resulterar i att verksamheten producerar ett antal rutiner för att dölja de egna bristerna. Ska vi få till fungerande arbetsvillkor så behöver myndigheterna se över sina bristande IT-system och åtgärda inkompetensen hos tillsynsmyndigheterna. Detta gör man inte på verksamhetsnivå.
För mig förblir patientnyttan det viktigaste argumentet. Inom allmänpsykiatrin i Växjö ska alla patienter ha en fast vårdkontakt.
dralbinsson 
Bra inlägg!
En vård av god kvalitet innebär ofta att patienten känner sig trygg i sitt möte med hälso- och sjukvården. Trygghet åtminstone i den bemärkelsen att patienten har förtroende för personalens kunskaper och bedömningar. En inte oväsentlig aspekt av denna trygghetskänsla härrör ofta från att få träffa en och samma person. Särskilt viktigt är detta för de patienter som lider av psykiskt sjukdomstillstånd, neuropsykiatrisk tillstånd etc. Dagens samhälle erbjuder ett enormt utbud av information. Att orientera sig i vårdapparaten är komplicerat för denna målgrupp.
Tidsbeställning, uppringning och kontakt med sjukvården kan ofta vara svårt för personer med psykiatriska sjukdomstillstånd och neuropsykiatriskt tillstånd. För personer med psykiatriskt sjukdomstillstånd/funktionshinder kan kontakterna med vården bli tålamodsprövande. Många kan behöva hjälp av fast vårdkontakt för att det inte skall bli oöverstigligt besvärligt. Personer med psykiatriskt sjukdomstillstånd/funktionsnedsättning kan ha svårare för att beskriva, klargöra och tolka sina symptom oavsett om besvären är fysiska eller psykiska till sin natur. Information från olika vårdpersonal kan också vara svår att inhämta, komma ihåg och förstå. All kommunikation försvåras av stress och tidspress. Att då inte behöva upprepa t ex. tidigare lämnade uppgifter, kan innebära att själva vårdtillfället kan ta mindre tid i anspråk genom att såväl patienten som personal inte behöver ”börja om” vid varje nytt besök. Kontinuitet i mötet mellan patienten och behandlande personal kan således vara en indikator på vård av god kvalitet.
Några formella kompetenskrav på vem som kan utses till fast vårdkontakt finns inte (med undantag för patienter med livshotande tillstånd). Det finns inte heller några bestämmelser som anger vilka uppgifter och ansvar som ingår i uppdraget som fast vårdkontakt. En bedömning om vem som bör utses till en patients fasta vårdkontakt ska grundas på patientens medicinska och övriga behov. För patienter med vissa sjukdomstillstånd kan en fast vårdkontakt behöva vara en läkare. Patientens egna önskemål om vem ska vara den fasta vårdkontakten ska också beaktas och tillgodoses så långt det är möjligt.
För patienter med vissa kroniska sjukdomstillstånd behöver en fast vårdkontakt inte vara en läkare. Till exempel vanlig samtalskontakter, så kallad stödsamtal, har ibland setts över axeln som en icke-evidensbaserad metod, utan inriktning och målsättning. Jag tycker ändå att den har sin plats för patienter med kroniska tillstånd och kanske en livslång skörhet. Att ibland ”få prata med någon”, vårdpersonal, kan vara ett sätt att klara en påfrestande vardag. Att få sätta ord på sina tankar och sin oro, och på så sätt lära si hantera svårigheterna som sjukdomen eller tillståndet ger upphov till, kan vara nog så viktigt och kan minska sjukvårdskonsumtionen i andra led. Ambitionen att ”alla ska bli bra” är vällovlig. I realiteten finns det dock människor som har en livslång skörhet och som av och till behöver stöd för att, så att säga, inte bli sjukare. De har mer nytta av det än att bli utsatta för ytterligare energi-, resurs- och tidskrävande utredningar av någon välmenade entusiastisk doktor.
Ett växande problem för många patienter i dagens hälso- och sjukvård är den fragmentisering av vården som riskerar att inträffa för de patienter som har behov av vårdinsatser av flera vårdgivare inom eller utom olika organisatoriska enheter. Det huvudsakliga problemet för dessa patienter är att få kunskap om vem eller vilka som är ansvariga för personens vård i olika situationer. I allmänna kraven som gäller all hälso- och sjukvård HSL, framkommer att vården skall tillgodose patientens behov av trygghet och kontinuitet. Hur skall då detta uppnås i en fragmentiserad vårdmiljö?
Du skriver ”Genom åren har vi ägnat orimligt mycket tid till att slussa patienter mellan olika tillfälliga (hyr-) läkare som bytt diagnoser och läkemedel på patienter utan att det funnits någon röd tråd i behandlingsarbetet”. Att slussa patienten mellan olika tillfälliga hyrläkare/läkare är inte till nytta för psykiatriska patienter. Att vara hyrläkare innebär att anlitas för vissa bestämda uppgifter för dagen och att svara på frågor som ställs. Rollen innebär att inte ha något övergripande och långsiktigt ansvar för en patientgrupp eller en verksamhet. Det är inte bara hyrläkare som kan ha en konsultroll i psykiatrin. Även kurator, psykolog eller arbetsterapeut kan få, eller ta på sig rollen som konsult som tillkallas vid behov, oavsett anställningsform.
Läkarutbildningen ger sina studenter ett väderkorn för möjliga diagnoser. Ofta hinner patienten knappast börja tala förrän läkaren i sitt inre börja bläddra i diagnoskartoteket. Man kan ana dessa sekunder av inåtvändhet hos läkaren just när patienten i sin osäkerhet söker ett gensvar på sin berättelse. I trängda lägen tar de reflexmässiga tankemönstren lätt kommandot, särskilt om tiden är knapp. Sammansatta situationer och svårfångade upplevelser kan då i den biomedicinska reflexen förlängning krympas till sifferdiagnoser, som i praktiken ofta också är åtgärdsförslag: vid depression SSRI och KBT och sjukskrivning etc. Finns en diagnos är ett sjukskrivningsbeslut dessutom lättare att motivera. Diagnosen ger läkaren ett manöverutrymme för stunden och en genväg förbi ifrågasättanden och dess följder.