”Det bästa för patienten”
I veckan som gick snubblade jag åter över uttrycket: ”det bästa för patienten”. Det är ett uttryck som jag har funderat mer och mer på ju längre jag arbetar.
För den som inte är så insatt i vårdarbete så kanske det är självklart att en vårdarbetare alltid tänker på det bästa för patienten, eller åtminstone borde göra det. I verkligheten är det också så. Vårdarbetare är vanligen hyggliga människor som gör sitt arbete så bra som möjligt för att patienten ska få så bra behandling som möjligt. Det är så självklart att det inte behöver diskuteras. Det man kan fundera på emellanåt är om tänkta insatser är det bästa för patienten på lång sikt eller på kort sikt.
Det jag tänker på, i detta inlägg, är när argumentet dyker upp mellan vårdarbetare; -”Vi måste tänka på vad som är bäst för patienten!”. Jag har aldrig hört detta uttryck uttalas i den betydelsen det har. När någon vårdarbetare påpekar att vi ska göra ”det bästa för patienten” så följs detta alltid av ett resonemang som slutar i att sagda vårdarbetare inte vill göra jobbet själv. När man uttalar orden: ”det bästa för patienten”, så innebär det att man, som vårdarbetare, vill slippa en arbetsuppgift. Det är lika fascinerande var gång, och resonemanget kan vara långt och fyllt av patos och hänvisningar till etiska principer, men det slutar alltid med att talaren vill undvika att anstränga sig.
Det kan finnas lite olika orsaker till att vårdarbetaren vill slippa arbetet. Det vanligaste tror jag är att vårdarbetaren upplever att den egna kompetensen inte riktigt räcker till och att man tror att någon annan har bättre kompetens. Man vill således undvika att råka ut för kritik, klagomål eller händelseanalyser för att man inte utfört arbetet tillräckligt väl. En annan orsak är att vårdarbetaren anser sig ha tillräckligt mycket att göra ändå och inte ser några moraliska hinder för att dumpa en arbetsuppgift på en kollega.
Jag har hört orden användas korrekt när man diskuterar ett hypotetiskt fall, d.v.s. när det inte rör sig om en riktig patient utan bara en fallbeskrivning på ett papper. Det innebär inget extra ansvar och inget extra arbete när diskussionen är färdig.
Eftersom jag är mån om att man bör uttrycka sig så tydligt som möjligt så har jag egentligen inga problem om någon skulle argumentera med ”jag är så rädd att göra fel” eller ”jag känner mig på gränsen till utarbetad” under diskussionen. Däremot blir det närmast komiskt när man försöker göra det till en fråga om patientsäkerhet eller respekt för människan. Det bästa för en psykiatrisk patient är nästan alltid att slippa bli remitterad till nya medarbetare allt för ofta. Det bästa är således nästan alltid att den medarbetare som har träffat patienten fortsätter och träffa den, särskilt om det har varit flera möten med patienten.
Så när jag hör någon uttala ” det bästa för patienten” så vet jag med säkerhet att det följande resonemanget inte kommer att handla om vad som är bäst för patienten.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Jag tänker filosofera lite kring patientens bästa…
Det bästa för patienten eller patienten/kunden har alltid rätt, sägs det. Det stämmer inte alltid inom ”människorarbete”. Visst är det viktigt med nöjda patienter/kunder oavsett om det gäller enskilda personer eller offentliga huvudmän som köper externa välfärdstjänster, men frågan är inte helt okomplicerad – åtminstone inte på individnivå.
En hel del insatser måste ske helt och hållet mot ett patentens/klientens vilja. Det gäller exempelvis kriminalvård och tvångsvård vid missbruk eller psykisk sjukdom eller omhändertagande av barn som far illa. Tvånget färgar och försvårar kontakten mellan patienten/klienten och ”hjälparen/behandlaren”. Men även utanför tvångsvården uppstår situationer där det inte går att hjälpa eller tillmötesgå en patientens/klients behov eller önskningar. Tvärtom, i många lägen tvingas personal agera direkt mot ”patientens” vilja.
Mycket konkreta uttryck för patientens/brukarens värdering av en verksamhet eller enskilda medarbetare är hot och våld. Ibland rör det sig om en ilska som bottnar i patientens/ klientens behov av en projektionsduk för att tampas med ett oblitt öde eller i en förvrängd verklighetsuppfattning på grund av droger eller psykisk sjukdom. Ibland ett uttryck för vanmakt. Andra gånger finns det en berättigad kritik i bakgrunden, inte nödvändigtvis gentemot den personal som hamnar i skottgluggen utan gentemot ”systemet”. Sedan finns också patienter/klienter som lärt sig att hot går hem. Förekomsten av hot och våld är ett vanligt inslag i hjälpande och myndighetsutövande verksamheter.
Nöjda patienter/kunder har ett värde som ett av många mått på en verksamhets effektivitet och som ett konkurrensmedel, men inom områden som vård, omsorg/socialtjänsten och skola finns det ytterligare en poäng: nöjda patienter/klienter tillgodogör sig olika insatser bättre. Men en i slutändan nöjd patient/kund, exempelvis inom psykiatrivård, missbruks- eller ungdomsvård, har säkert varit en missnöjd patient/kund många gånger under resans gång. Patienten/klienter har sin rätt att påverka den service eller hjälp de får, men samtidigt förväntas personalen påverka utifrån sin yrkesroll och profession. Inte sällan leder det till en konflikt eller friktion i samspel mellan patienten/klient och personal; i många situationer är den själva nyckeln till positiva resultat.
Du skriver ”Det kan finnas lite olika orsaker till att vårdarbetaren vill slippa arbetet.” Jag tror också att den professionelle vill undvika att råka ut för kritik, klagomål eller händelseanalyser. En annan orsak är att den professionelle tänker på karriären. Välfärd är en trasslig historia, som inte enbart handlar om sakförhållanden – behandling och omsorg – utan även ingår i ett komplicerat spel om pengar, makt och karriär. Det är normalt att målet i ett spel blir medel i ett annat. Välfärd är ett mål i sig själv, men också ett medel för att göra karriär, tjäna pengar etc.
En tredje orsak är den professionelle är mindre skicklig yrkesutövare. Personer inom ett och samma yrke skiljer sig åt när det gäller teoretiska kunskaper, social förmåga och olika färdigheter. Då de mer eller mindre använder sig själva som arbetsinstrument spelar den individuella skickligheten en avgörande roll för resultatet. Prognosen för en patient som träffar en skicklig läkare blir betydligt bättre än för den som råkar få en mindre skicklig.
Insikten om den egna betydelsen ger arbetet en mening men kan också upplevas som skrämmande. Men det finns sitt att värja sig. Ett är att förneka olikhet. Alla är olika bra sägs det – även om var och en har sina styrkor och svagheter så blir summan av ”dugligheten” densamma. Ett annat är att skapa normer i arbetsgrupper som inte tillåter någon att sticka upp genom att vara duktigare, flitigare eller mer populär än någon annan.
På organisationsnivå minimeras utryck för personliga skillnader genom detaljerade regler, arbetsplaner och manualer, något som kännetecknar både den traditionella byråkratin och många av dagens NPM-influerade verksamheter. Trots detta blir inte deras medarbetare utbytbara. Även om samhällets resurser fördelas utifrån en jämlikhets- och rättviseprincipen, så blir det orättvist. Prognosen för en patient som träffar en skicklig läkare blir betydligt bättre än för den som råkar få en mindre skicklig.
Även om psykiatrikaren har redskap i sin verksamhet – test, metodik, manualer, teori, läkemedel etc. – är psykiatrikaren själv ”instrumentet” i arbetet. Detta gäller i princip alltid, oavsett om psykiatrikaren arbetar som handledare, diagnostiker eller behandlare etc. Psykiatrikarens personliga egenskaper och hållning har stor betydelse för hur uppdraget går att genomföra.
Psykiatrikaren måste ha gedigna psykiatriska/psykologiska/medicinska kunskaper integrerade i praktisk erfarenhet. Psykiatrikaren måste arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och eftersträvar en kontinuerlig professionell utveckling genom att inhämta mer och ny kunskap om den vetenskapliga och yrkesmässiga utvecklingen.
Men det räcker nog inte med enbart kunskaper – psykiatrikaren måste kunna sätta sig in i andras situationer, tankar och känslor, förstå problem och konflikter, vara medveten om sin egen roll i relationen och med bibehållen professionell distans kunna möta människor med förståelse och inkännande. Psykiatrikaren måste vidare ha god förmåga att skapa kontakt, både ytligt och på djupet.
Ytterligare en sida av ”psykiatrikaren som instrument” är att man ofta har en idealbild av hur en god psykiatriker bör vara: alltid förstående, accepterande, saklig och välvillig. Men i sin yrkesutövning möter psykiatrikaren många människor/patienter som inte väcker just dessa känslor till liv. Det finns patienter och andra uppdragsgivare som är krävande och kritiska, som kanske är påträngande, som kanske ljuger och luras, som är hotfulla eller avståndstagande, passiva eller omotiverade och inte visar tecken till vare sig insikt eller subjektivt lidande trots allvarliga symtom, grava beteendestörningar eller konfliktsituationer – människor som väcker helt andra känslor än förståelse och tolerans.
Psykiatrikaren upplever då, som alla andra, ibland känslor av irritation, ilska, maktlöshet, rädsla, lust att överbeskydda, beskäftighet etc. I dessa sammanhang vill nog de flesta psykiatrikaren bli av med patienten och väljer kanske skicka remiss vidare. Men tyvärr det är inte det bästa för patienten och inte heller rättvis mot kollegan. Psykiatrikaren måste nog ha självkännedom att han eller hon känner igen sina reaktioner och vet att vissa signaler hos andra brukar väcka speciella känslor. Man har ofta lättare eller svårare i kontakten med olika personer.
Flera psykiatriker möter patienter som gått eller går i behandling hos en kollega och är missnöjda med denna. Patienten beskriver saker som kollegan har sagt eller gjort och som verkar uppenbart felaktiga eller orimliga antingen i sitt ursprung eller i referatet. Det kan vara fråga om en patient som prövar den ena psykiatrikaren efter den andra och är missnöjd med alla. Ibland kan det vara ett motstånd mot behandlingen som ageras ut. Ibland går eller har patienten gått i behandling hos någon som använder en metodik/behandlingsform som psykiatrikern kanske är starkt kritisk mot. Ibland är det uppenbart fråga om att kollegan verkligen har betett sig oskickligt och oprofessionellt. Att inför patienten ställa upp på kritiken utan att först höra den andra parten är inte till hjälp för någon, särskilt inte för patienten.
Att ta sitt professionella ansvar i mötet med patienten innebär att vara tydlig både inför sig själv och inför patienten med vad man kan ta ansvar för och att inte överskrida den gränsen och att aldrig ta ifrån patienten ett ansvar som han och hon själv klarar av att ta. Samråd med kollegor i situationer där den egna kompetensen eller förutsättningar inte räcker till är också nödvändigt.