So, what you´re telling me…
I detta inlägg raljerar jag kring vetenskapliga diskussioner. Jag vill inte på något sätt förminska allvaret i grundproblematiken, suicid och suicidprevention. Min önskan och strävan är att minska antalet självmord och den tragik som har samband med självmord. Däremot menar jag att den diskussion som förs kring ämnet inte gagnar målet.
I komediserien Black Adder inträffar följande ordväxling. Black Adder (Edmund) själv ska giftas bort med den Spanska Infantinan och hans obotligt korkade kamrat Percy försöker muntra upp honom:
Percy: You know, they do say that the Infanta’s eyes are more beautiful than the famous Stone of Galveston.
Edmund: Mm! … What?
Percy: The famous Stone of Galveston, My Lord.
Edmund: And what’s that, exactly?
Percy: Well, it’s a famous blue stone, and it comes … from Galveston.
Edmund: I see. And what about it?
Percy: Well, My Lord, the Infanta’s eyes are bluer than it, for a start.
Edmund: I see. And have you ever seen this stone?
Percy: (nods) No, not as such, My Lord, but I know a couple of people who have, and they say it’s very very blue indeed.
Edmund: And have these people seen the Infanta’s eyes?
Percy: No, I shouldn’t think so, My Lord.
Edmund: And neither have you, presumably.
Percy: No, My Lord.
Edmund: So, what you’re telling me, Percy, is that something you have never seen is slightly less blue than something else you have never seen.
Med denna inledning tänkte jag kommentera följande inlägg från läkartidningen av Jan Beskow och Ullakarin Nyberg.
Suicidpreventionen kan bli evidensbaserad och effektiv
Det finns flera kloka tankar i detta inlägg som jag stöder fullt ut:
- Att det är problematiskt med att man använder etiska argument för att förhindra seriös forskning om suicidprevention
- Att det är problematiskt att det inom psykiatrin finns en dominerande uppfattning att självmord är en följd av psykisk sjukdom
- Vikten av att se patienten som en kompetent aktör med ansvar för sitt eget liv
- Att klinikerns uppgift är att tillsammans med patienten nå en gemensam förståelse av dennes suicidalitet
- Att det är svårt att förhindra självmord i en traditionell vårdmiljö där åtgärdsförslag och övertagande av ansvar för patientens situation prioriteras och lyssnandet ofta inte betraktas som en professionell åtgärd.
- Att vi behöver nya modeller för att förstå suicidalitet, vilka kan ge ramar för patienten och klinikerna att nå delad förståelse av patientens suicidalitet.
Men även om jag tror på dessa tankar, och jag tror att det är rätt väg att gå, så väljer jag att ha ödmjukheten att framhäva att jag inte vet om det är rätt väg att gå. Och det är faktiskt så att Jan Beskow, Ullakarin Nyberg och Aeschigruppen inte heller vet vad som är rätt och fel när det gäller suicidprevention. Man framför idéer och teorier, precis som alla andra som intresserar sig för ämnet, men man vet inte vad som faktiskt minskar antalet självmord i ett land. Jag tror inte att vi kommer att lära oss någonting om suicidprevention förrän vi har förståelse för att vi faktiskt inte ens har basala kunskaper i ämnet.
Jag stöder Aeschigruppens tankar för jag har upplevt den skada som nuvarande suicidprevention orsakar i form av självdestruktivitet och läkemedelsberoende, medarbetares förtvivlan och närståendes bitterhet. men jag har ingen aning om Aeschigrippens tankar leder till färre självmord.
När jag läser inlägget ”Suicidprevention kan bli evidensbaserad och effektiv” kan jag inte låta bli att dra paralleller till Black Adder:
Percy: You know, they do say that the old method of suicide prevention are less effective than the famous Method from the Aeschi-group.
Edmund: Mm! … What?
Percy: The famous Method from the Aeschi-group, My Lord.
Edmund: And what’s that, exactly?
Percy: Well, it’s a famous new method, and it comes … from the Aeschi-group.
Edmund: I see. And what about it?
Percy: Well, My Lord, the old method of suicide prevention are less effective than it, for a start.
Edmund: I see. And have you ever seen any evidens of this method?
Percy: (nods) No, not as such, My Lord, but I know a couple of people who thinks it is effective, and they say it’s very very effective indeed.
Edmund: And have these people seen any evidens of the old method of suicide prevention?
Percy: No, I shouldn’t think so, My Lord.
Edmund: And neither have you, presumably.
Percy: No, My Lord.
Edmund: So, what you’re telling me, is that something with absolutly no evidence is slightly more effective than something else with absolutly no evidence…
dralbinsson 
Bra inlägg!
När jag läser studien ”Suicidprevention kan bli evidensbaserad och effektiv” kan jag inte låta bli att tänka på bluff studien ”Scientists find new disease.”
Den väl ansedda medicinska tidskriften British Medical Journal presenterade den 1 april 2006 en studie ”Scientists find new disease”. Studien visar att australiska forskare hade identifierat en helt ny sjukdom som kallades ”motivational deficiency disorder” (MDD), på svenska ”motivationsstörrning” eller motivationsbristtillstånd”. Sjukdomen förmodas, enligt artikeln, drabba ungefär var femte australiensare och kärnan i tillståndet är uttalad apati eller, med ett mera vardagligt ord, lättja. Åkomman anses vara kraftigt underdiagnostiserad men lyckligtvis kan forskarna rapportera att en farmakologisk behandling är på väg, som preliminärt visar goda resultat. En yngre man, som inte kunde komma upp ur soffan, arbetade sålunda som investeringsrådgivare efter att ha genomgått behandlingen. Ytterst är sjukdomen dödlig, såtillvida att patienterna riskerar att bli så slöa att de upphör att andas.
MDD är emellertid inte någon verklig sjukdom och det finns inte någon sådan evidensbaserad behandling på väg. Hela historien är en bluff, påhittad som ett aprilskämt som skulle ge folk något att tänka på, bland annat i samband med en kritisk konferens om ”sjukdomsmakeri”, som fokuserade på tendensen att patologisera eller sjukliggöra – och därför medicinskt behandla – allsköns mänskliga drag, tillstånd och reaktioner. Det intressanta med historien är inte så mycket det kluriga aprilskämtet som att så många människor till synes utan kritiskt sinne godtog att lättja nu var en sjukdom som kunde och borde behandlas medicinskt. Praktiserade läkare och patienter hörde av sig för att fråga närmar, och även om British Medical Journal snabbt avslöjade att det rörde sig om ett spratt tas åkomman alltjämt på allvar här och där, bland annat på diverse hemsidor som erbjuder olika behandlingsformer. Mannen bakom sprattet är Ray Moynihan som även är författare till boken Selling sickness, som handlar om hur läkemedelsindustrin enligt hans mening hittar på åkommor för att kunna sälja den relevanta medicinen till konsumenterna. Enligt Moynihan är många diagnoser, behandling, metoder helt enkelt konstruerade med profitmakeri för ögonen, och flera av dem är nästan lika absurda som lättja.
Kanske även studien ”Suicidpreventionen kan bli evidensbaserad och effektiv” av Jan Beskow och Ullakarin Nyberg är en bluff, påhittat som ett aprilskämt?
Studien ”Suicidpreventionen kan bli evidensbaserad och effektiv” är baserade på rena antaganden om vad som kan fungera som suicidprevention. Författarna ser suicidproblematiken och suicidpreventionen enbart ur ett naturvetenskapligt perspektiv. De kan i realiteten inte säga oss särskilt mycket om hur vi kan förebygga, förhindra eller begränsa självmord, eftersom självmordsproblematiken/suicidpreventionen sträcker sig över flera vetenskapsområden. Kanske är det lättast att tänka på det som medicinens eller psykologins problem. För samhällsvetenskapligt inriktade forskare blir det mer självklart att se det som ett samhällsproblem. Eller varför inte filosofiskt som Albert Camus antyder i Myten om Sisyfos: ”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet.” Med detta menar Camus att det är meningen med livet som är frågan. När någon väljer att ta sitt liv är det ett ställningstagande som ger insikt i svaret.
I sin studie Beskow och Nyberg lägger alltför stort ansvar på sjukvården/psykiatrin som, inte borde vara ensamma i arbetet för självmordsprevention. Författarna är okritiska och verkar ha en benägenhet att hålla sin riktlinjer och aeschimetod högt. Det är nog sällan som en enskild teori och metod passar till allt och alla. Människor som motsvarar kriterierna för självmord är inte homogen grupp utan tvärtom mycket olika.
Beskow och Nyberg ställer orimliga krav på psykiatriker och psykiatrin vad gäller självmord/självmordspreventionen. Suicid bland människor är ett komplext problem, ansvaret vilar på individen, samhället och alla system (myndigheter, skolor, familjer, arbetsgivare, arbetsmarknad, sjukvård etc) i samhället. Sista psykiatrikaren som träffar en patient som har suiciderat kan inte bli den person som skall ”anklagas” för mångåriga livslånga brister i en människans liv och utöva trolldom metod.
Psykiatrin ska inte ensam få rollen som självmordsförebyggare, då de flesta av riskfaktorerna ligger utanför psykiatrins ansvars- och kompetensområde. Kulturen, droger, vapen, kriminalitet, sociala problem, ekonomiska problem, arbetsmarknadsproblem/arbetslöshet etc. – problemen i samhället som påverkar självmordsbeteenden är många.
Med hjälp av Beskow och Nyberg studie/antagande får psykiatrin alltså rollen att hjälpligt ställa till rätta det som myndigheter, arbetsmarknad, arbetsgivare, fackföreningar, domstolar, massmedier och ”tidsandan” ställer till med för enskilda människor. Värderingar i samhället och trender i kulturen utgör oerhört viktiga bakgrundsfaktorer som påverkar hur människor mår psykiskt.
Vi behöver en breddare forskning om detta samhällsproblem. Självmordsproblematiken/suicidpreventionen är ett svårt område att undersöka och att skriva om, därför att dess komplexitet kräver att man för in många olika perspektiv från naturvetenskapligt, hälsovetenskapligt, kulturvetenskapligt, socialvetenskapligt, samhällsvetenskaperna etc…
Det är dags för statsmakterna att inleda en breddare satsning/forskning på suicidpreventionen. I trafiken dör cirka 300 personer om året och för att forska kring trafiksäkerhet satsar staten 100–150 miljoner årligen. Men trots att fem gånger fler dör i självmord satsar staten ynka 3 miljoner på suicidpreventionsforskningen. Det säger något om hur regeringen/statsmakterna ser på suicidprevention.