Peter Gøtzsche på krigsstigen mot psykiatrin
Peter C Gøtzsche, professor vid Köpenhamns universitet och högste chef för nordiska Cochrane-centret i Köpenhamn delar ut en rejäl käftsmäll till psykiatrin och än mer till den psykiatriska läkemedelsindustrin.
”Läkare och myndigheter korrumperas av läkemedelsbolagen och ljuger för patienter och medborgare, 98 procent av dagens psykofarmakaanvändning är onödig och man bör förbjuda läkemedelsbolagen att göra kliniska studier” är några av åsikterna han för fram.
Gøtzsche är naturligtvis påläst och använder ett drastiskt språkbruk för att föra fram sin poäng. Det kan jag relatera till.
Har Gøtzsche rätt? Både ja och nej. Sett ur ett mycket smalt perspektiv så har han faktiskt rätt, men psykiatri kan inte ses ur ett smalt perspektiv. Det som är spännande, men utmanande, med psykiatri är att hänsyn måste tas till ett stort antal variabler varav vissa är mätbara hårddata, medan andra variabler är svåra att mäta eller till och med svåra att beskriva. Om vi ägnar oss för mycket åt hårddata så blir psykiatrin kall och steril, vilket motverkar syftet att hjälpa människor. Ägnar vi oss istället för mycket åt ”mjuka” värden så blir psykiatrin en flumspecialitet utan möjlighet till utvärdering, vilket också motverkar syftet att hjälpa. Både på gruppnivå och i varje enskilt fall måste vi hitta en gyllene medelväg.
Peter C Gøtzsche zoomar in på bristerna i hårddata, förstorar det han hittar och levererar sin kritik. Jag hade föredragit en mer nyanserad bild.
Läkemedelsbolag är vinstdrivande företag som gör reklam för sina produkter. De framhäver inte tveksamma eller negativa effekter av sina produkter. Det är inte det vi brukar kalla för korruption. Läkaren förmedlar i god tro den information de fått, bland annat via läkemedelsbolagen. Det är inte det vi brukar kalla för att ljuga. Däremot finns det en viss övertro på psykiatriska läkemedlens positiva effekter (och en okunskap eller oförståelse om riskerna med läkemedel) hos läkare, patienter och allmänhet.
Hade Gøtzsche nöjt sig med att uttala att en tredjedel av psykofarmakaanvändning är onödig (eller till och med skadlig) och att ytterligare en tredjedel hade kunnat ersättas med andra insatser, så hade han hamnat närmare den kliniska verklighet jag upplever. Läkemedel används tyvärr ibland för att täta luckor i samhället som urbaniseringens effekter, droganvändande, bristande arbetstillfällen, nedslående nyhetsrapportering, dåliga levnadsvanor och allmän tarvlighet. Gøtzsche utgår från tanken att människor automatiskt skulle reda sina liv bättre om de inte fick psykiatriska läkemedel – men det vet han inget om.
Att förbjuda läkemedelsbolagen att göra kliniska studier är vanskligt. Även om det förekommer en stor cynism från bolagens sida i många fall så bidrar dessa ändå till medicinska framsteg. Man kan undra om myndigheterna hade lagt ner samma summor på forskning om inte läkemedelsbolagen hade funnits.
Gøtzsche har även tankar om effekten om antidepressiva på risken för självmord: -”Jag förstår heller inte hur man kan använda antidepressiva läkemedel i syfte att minska risken för självmord. Det stämmer ju inte alls, antidepressiva läkemedel ökar risken för självmord!”
På befolkningsnivå finns det ingenting som visar på några tydliga effekter av SSRI på självmordsstatistiken, varken en ökning eller minskning.
Sammantaget tycker jag att det är olyckligt att Gøtzsche är så kategorisk då han framför sin kritik. Han kommer att hyllas av de som annars är kritiska till psykiatrin. Han kommer att motarbetas och ignoreras av de han kritiserar. Risken är att hans bok bara blir ett slagträ mellan två skilda läger. Detta är olyckligt för det finns mycket i hans uttalanden som är väl värt att tänka på, och som skulle kunna bidra till en bättre psykiatri.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Peter C. Gøtzsche är specialistläkare/professor inom internmedicin och bygger sin nya bok på statistik och meta-analyser. För att boken ska bli tillförlitlig/trovärdig, det krävs en statistiker för att kontrollera boken evidens och en läkare/professor med psykiatrisk inriktning för att utvärdera Gøtzsches slutsatser.
Gøtzsche har ett kategoriskt sätt att skriva, full av påstående och han slår larm mest hela tiden. Tonläget är högt, vilket riskerar att till slut göra läsaren tondöv. Han hade tjänat på att nyansera sitt språk bättre. En del text baseras på selektiva läsningar av litteraturen, en del är helt tagna ur förutfattade meningar. Boken är inte vetenskapligt bärkraftigt och kunskapsmässigt försvarbart.
Historiskt har man kritiserat psykiatrins vårdmetoder/behandlingsformer, både från höger och vänster, kritiken är inte något nytt. Jag tolkar att Gøtzsche är målmedveten och kritiserar psykiatrin för egen vinning. Han har nog siktat att bli en historisk tongivare. Sociolog Michel Foucault, sociologen, Goffman, sociologen Thomas Scheff, psykiatriker Franco Basaglia etc. har blivit historiska genom att kritisera de stora institutionerna.
Gøtzsche vet att de stora institutionerna inte existerar länge och han vet att psykofarmaka används i psykiatrivård som behandlingsform. Han även vet att psykofarmaka har förbättrat situationen för både patient och läkare, men han är välmedveten om att medianerna och några anhängare är negativt inställt till läkemedel/läkemedelsindustrin och för den delen även psykiatrin.
Frågan om medicinering skapar problem. Men om inte psykofarmaka funnes vore situationen för de psykiskt sjuka inte bättre än den var på 1950-talet. Även läkarens och övrig personals arbetssituation skulle vara påfrestande. Att stå bredvid en ångestfylld, galen psykotiske är närapå outhärdligt. Psykofarmaka har därför förbättrat situationen för både patient och läkare. Psykiatriska patienter lever sida vid sida med andra samhällsmedborgare, tack vare läkemedel. Ett problem är ibland att patienterna på grund av sin sjukdom eller funktionsnedsättning inte helt inser och förstår betydelsen av att ta sin medicin enligt ordination. För de patienter som är utskrivna från vården innebär dessutom medicineringen en kostnad, som kanske inte alltid prioriteras av patienten. Det är lätt hänt att patienten avbryter sin medicinering och försämras psykiskt, ifall medicineringen inte delas ut av sjukvårdens personal, som håller uppsikt över situationen.
Gøtzsche slår larm mest hela tiden som Sagan om pojken och vargen.
Det var en gång för längesedan en ung pojke som bodde i en liten by. En dag fick pojken i uppgift att arbeta som herde och vakta bybornas får i utbyte mot en summa pengar.
Arbetet som herde var långsamt och trist. Dagarna gick och fåren tuggade gräs, och livet gick sin stilla gång.
Till slut tröttnade pojken, och ville spela folket ett spratt. Han störtade upp på fötter från stenen han suttit och vilat sig på, och skrek: ”vargen kommer, vargen kommer”
Och det dröjde inte länge innan byborna kom farande så fort benen bar dem för att hindra vargen från att äta upp deras får. Men när de kom fram syntes ingen varg till. Bara pojken som skrattade åt dem som panikslagna kommit springandes.
Trots förmaningar och varningar om att han skulle låta bli att lura dem igen kunde han inte hålla sig i skinnet, och det dröjde inte många dagar innan han på nytt vrålade: ”vargen kommer, vargen kommer”
Återigen kom byborna springandes för att rädda pojken och fåren undan vargen, men möttes av den hånflinande pojken som vred sig av skratt på marken.
Några dagar senare satt pojken åter i sin lilla glänta där fåren strövade omkring och gnolade för sig själv. Han skrattade gott åt sitt vargskämt och mindes hur rädda byborna sett ut när de störtade till hans räddning.
Plötsligt bräkte några av fåren till och han kände hur håren reste sig på hans armar. Inne ibland granarna, när han tittade noga, glödde ett par gyllengula ögon till bland snåren.
Skräckslaget skrek han så högt han kunde: ”Rädda mig från vargen, vargen kommer”
Men inga klapprande träskor hördes längs stigarna, och inga högafflar kom i högsta hugg ifrån byn. Allt var tyst och stilla, förutom inne mellan granarna och snåren, där vargen, med grå, rest ragg gjorde sats att anfalla.
Lögnen dödar sanningen (ursäkta ordvalet)