Om nybyggnationen

Bra inlägg!

Jag håller med dig då du skriver att ”En grundregel vid ledarskap är ställ inte frågan om du inte är intresserad av svaret”. Men jag bedömer att justering är nödvändigt, hög kompetens ska vara samlad nära patienten. Psykologer, psykoterapeuter, kuratorer eller arbetsterapeut har fått, eller tagit på sig rollen som konsult som tillkallas vid behov, oavsett anställningsform. Ibland behöver medarbetarna vägledning av psykologer, psykoterapeuter nära patienten för att kunna klara av sitt ansvar. Att få ansvar är stimulerande men det kan också kännas betungande och upplevas av medarbetarna som att han eller hon hålls personligen ansvarig för vissa utfall ska nås, vilket lätt kan bli destruktivt. Om chefen, psykiatrikerna, psykologerna, psykoterapeuter klarar av att vid behov stötta ansvarstagande medarbetare, bibehålls medarbetarnas vilja att ta ansvar framöver. En viktig del av ledning och professionerna handlar om att visa förståelse, respekt och omsorg om medarbetarna.

I dag finns ett starkt och berättigat fokus på sjukvårdens/psykiatrivårdens utvecklingsförmåga. En rad omvärldsfaktorer, samhallsfaktorer, befolkningsstruktur, nya patient målgrupper, lagstiftningen gör att psykiatrivården står inför helt nya krav och möjligheter. Dessa faktorer innebär tillsammans att psykiatrivården behöver styras, omformas och förnyas om kvaliteten på vården ska kunna öka i takt med medborgarnas/patienternas förväntningar och behov. I ett snabbt föränderlig samhälle behöver psykiatriledare hantera styrsystem med stundtals motsägelsefulla värde, och möta ökade krav på öppenhet såväl utåt mot samhället som inåt den egna organisationen. För att kunna möta dessa krav måste psykiatriledare ha kunskap för att orientera sig själv och psykiatrivården i ett alltmer värdesammansatt samhälle, ha strategi och verktyg för det praktiska arbetet i vardagen.

På nationell och regional nivå görs en hel del för att bidra till en ökad utvecklingskraft. Samtidigt vet vi att psykiatrivårdens värde ytterst skapas där patienter, närstående, professioner och stödsystem möts i vardagen. Sett ur ett patientperspektiv innebär det att nödvändiga förändringar måste genomföras och få genomslag på verksamhetsnivå och ytterst omsättas i mötet med den enskilde patienten. Kravet på ökad förändringstakt ställs därför på sin spets på verksamhetsnivå. Cheferna på verksamhetsnivå har här en nyckelroll. De har i uppgift att utforma psykiatrivårdens styrande strukturer, processer och kultur. De beslutar om utvecklingsarbetets inriktning, hur det ska bemannas, prioriteras och följas upp i sina organisationer. Deras förmåga och förutsättningar att driva förbättringsarbete är avgörande för utvecklingskraften i psykiatrivård.

Psykiatriledningskunskaper är avgörande. Den som leder och ansvarar för en verksamhet med kunskap som idé behöver själv vara grundad i gedigna kunskaper för att vara trovärdig. Den egna professionens norm- och kunskapskällor är grunden i självförståelse – vetenskapligt och beprövad erfarenhet betonas. Kunskapsområdet kan i psykiatriledarens fall gälla behandlingsfrågor, psykiatriutveckling, organisationsfrågor, kvalitetsförbättringar, ekonomiska frågor, lagar och regelsystem frågor, patientsäkerhets frågor etc. Den professionella ledaren ska anse att politiska beslut ska grundas på fakta och forskningsresultat, inte utifrån amatörism, röstfiske eller opinionsmätningar.

Sjukvården/psykiatrivården är en professionstät organisation. Problematiken med den professionella organisationen är att det inte är chefen som är ansvarig för vad professionen utför. Det är de professionella som står för risken för sina handlingar och det komplicerar beslutsfattandet för ansvarig chef. I en organisation som inte har professioner kan den anställde alltid skylla på fattande beslut om något går fel. Det är självklart inte bra att göra onödigt fel men den anställde hamna inte i ett eget ansvarsförhållande utan formellt sett är det chefen eller styrelsen som fattar de beslut som medarbetarna arbetar efter. I en professionstät organisation finns det ett stort antal personer som kommer att arbeta på det sätt som de fått utbildning eller kompetensutveckling i för att vara säkra på att de utför arbetet på rätt och bästa sätt. Inom sjukvården/psykiatrivården har chefer möjlighet att följa upp de professionellas handlingar genom kvalitetsmätningar av olika slag och på det viset undersöka resultatet av arbetet.

I användningen av professionalitets begreppet finns en ambition att ringa in och avgränsa kvaliteter som kunskap, kompetens och etik på ett sätt som ger utövarna status och patienterna och allmänheten ett slags kvalitetsgaranti och skydd mot kvackare. Staten är beroende av olika professioner för att kunna tillhandahålla en god vård till medborgarna/väljarna. Professionerna ges därför ett handlingsutrymme för att göra arbetet efter eget huvud och utveckla ett professionellt omdöme – förmågan att bedöma vad som är ett gott arbete. Staten är dock inte intresserad av hur mycket frihet som helst för psykiatriledarna eftersom de skulle kunna bli ett hot mot politikens inflytande. Professionernas inre styrning ramas därför in av en yttre styrning. Staten har sålunda behållit ett mått av central styrning genom t ex Socialstyrelsen och ivo/vårdinspektionen. Regionala arbetsgivare vill också ha ett inflytande över sina chefstjänstemän och bestämmer uppdragen. I och med denna dubbla styrning och beroendeförhållandet mellan politiker och profession blir frågan om ledarskap styrning komplex.

För att medborgarna ska kunna känna tilltro till samhälles institutioner är det viktigt att våra gemensamma skattepengar hanteras på ett öppet, korrekt och moraliskt försvarbart sätt. Om denna tilltro sviktar, sjunker skattemoralen och det demokratiska samhällets fundament urholkas. Den informella ekonomin tar över. Den uppsättning moraliska principer som ska bära upp demokratins institutioner- vars syfte är att uppnå det gemensamma bästa. Detta är således en omistlig ledstjärna för små och stora beslut rörande offentlig verksamhet. Det betyder att de statliga och regionala tjänstemännens arbete ska ske utifrån fyra angelägna värden. En psykiatrichef/ledare ska följa lagen, vara lojala i styrning samt visa hänsyn mot samhällets medlemmar under beaktande av professionella/yrkesmässiga kunskaper. Alla chefstjänstemän oavsett nivå har skyldighet att betrakta dessa värden samtidigt i strävan att uppnå det gemensamma bästa. Det gemensamma bästa är således en huvudprincip som faktiskt står över lagen. Lagar, regler och förordningar som motverkar denna är därför inte acceptabla, utan rent av självmotsägande.

I praktiken visar det sig vara svårt att samtidigt tillgodose dessa legitima och rimliga krav på rättssäkerhet, demokratisk styrning och effektivitet. Offentliga ledares värdekonflikter brukar förr eller senare torna upp sig mellan rättssäkerhet och effektivitet eller mellan tjänstemännens långsiktiga organisationstänkande och politikernas önskan att attrahera väljare. Politiker och deras manöver och utspel bör betraktas med viss misstro, varför distans och autonomi är betydelsefulla. Politiker behöver hållas på armlängds avstånd så att rågången mellan politiker och verksamhet hålls öppen. Varje viktigt val som en offentlig ledare gör innehåller därför ett dilemma men ledaren måste hitta balansgång mellan olika demokrativärden.

De som direkt berörs, dvs patienten, anhöriga/närståendes och samhällsmedlemmar, ska ges betydande möjligheter att kunna påverka psykiatrivården/verksamheten. Psykiatriledaren ska vara välvillig och lyhörd för intressenter i psykiatrivården och ge dem ett direktinflytande genom samverkansgrupper, patientråd, förvaltningsråd etc. Att göra något annat vore inte demokratiskt korrekt.