För lite eller för dåligt sex

Bra inlägg!

Jag håller med dig då du skriver att ” Det tillhör god diagnostik att fråga om patientens partnerrelation./…/Kartlägga hur relationen ser ut och om detta är en belastning eller stöttning för patienten.” Sexuella problem är kanske inte något man lätt och otvunget talar om, ens med sin läkare. Därför kan problemet presenteras som oro, irritabilitet, sömnproblem eller koncentrationssvårigheter. Människan är ett socialt djur, och det är i samspel med andra vi blir en människa. Därför är det att vänta att sexuella problem, som ju handlar om den allra närmaste relationen, också påverkar vardagsfunktionerna.

Det finns stor spännvidd när det gäller sexuella problem. De kan te sig olika i olika ålder och i olika sammanhang. I en relation kan det t ex. handla om att man har olika stark lust, lust till olika sexuella handlingar, samlagssmärta eller erektionsproblem etc. För den enskilde kan det handla om en sexuell läggning som man uppfattar som avvikande eller som i lagens mening också är det, men även en osäker könsidentitet, pornografiberoende, prostitution och annat. Mycket kan upplevas som genant och pinsamt att prata om, men eftersom sexuellt välbefinnande är betydelsefullt för en människa ska känna harmoni är komplikationer viktiga att fånga upp.

Läkaren kan försöka hjälpa patienten på traven genom att fråga om relationen. Man bör helst använda ordet ”partner” för att låta patienten förstå att man kan tänka sig relationer utanför heteronormen. Är parterna i relationen överens om hur de ska leva, om framtidsplaner, ansvar för hemmet, barnuppfostran och ekonomi? Sedan kan man gå vidare och fråga hur de trivs tillsammans. Ofta förstår patenten då vart man är på väg och tar mod till sig. Annars kan man gå rakt på sak och fråga hur patienten har det sexuellt tillsammans med sin partner. Har patienten ingen partner kan man fråga om patienten tidigare haft en partner, om det finns en önskan om en ny relation, om vederbörande upplever det som ett problem att vara singel och så vidare.

Det kan finnas starka religiösa och kulturella överlagringar som skapar hinder för fritt tala om dessa känsliga och personliga ting. Ibland kan det vara bättre att tala kvinna till kvinna eller man till man, och då kan man behöva ta hjälp av kollegor, kurator eller annan lämplig person.

Till sexuella problem som kan få sjuklig omfattning kan man kanske också räkna internetdejting som tar sig sexuella uttryck. För de flesta är internetdejting bara ett sätt att få nya kontakter, men det finns beskrivet människor som i det närmaste blivit beroende och som inte kunnat hålla sig från det på jobbet och då också riskerat att bli av med sin anställning. Porrsurfande är det främst män som ägnar sig åt, och även det kan genom sin lättillgänglighet bli ett problem på liknande sätt.

Flera psykofarmaka påverkar sexuella funktioner. Vanliga yttringar kan vara försämrad lust samt försämrad förmåga till erektion etc. Ibland är det hormonella förändringar som spelar in, ibland direkt läkemedelseffekter. En depression nedsätter i sig den sexuella lusten, liksom lusten till annat som brukar vara trevligt och angenämt, men även flera antidepressiva läkemedel gör det.

Precis som det antidepressiva svaret är individuellt är även biverkningspanorama individuellt, och en patient får mer besvär medan andra inte märker någonting. Det verkar dock som om så som 40-50 procent av patienterna drabbas.

En erfarenhet är att patienter inte spontan rapporterar om sådana problem. Det är lite pinsamt och svårt att föra på tal, men om problemen inte hanteras är de en vanlig orsak till dålig behandlingsföljsamhet. Man bör alltså informera patienten i förväg och även aktivt fråga efter det vid behandlingsuppföljningen.

Barnmorskan/sexologen Helena Cewer och läkaren jona Eling utgår utifrån egna antaganden och postulat.

Frågan är om sexologer verkligen hjälper oss att förstå sexualiteten. Eller är det snarare så att de förvirrar, försvårar eller till och med förvanskar sexualiteten ? Sociologen Jeffrey Weeks menar i sin kritik av sexologin, som syftar till att öka kunskaperna om sexualiteten, att den snarare leder till ökad repression och att kategoriseringar inordnar människans sexualitet i fack i stället för att frigöra henne eller honom. Socialpsykologen Thomas Johansson och Nils Hammarén poängterar att vetenskap är en reflexiv process, där både de forskare som studerar sexualitet som vetenskapligt område och de som studeras själva är med och skapar sexualiteten samt formar och utvecklar synen på sexualiteten. Sociologen Michel Foucault menar att det skett ett utbrett förvetenskapligande av sexualiteten. Sexologin har helt enkelt medverkat till nya kombinationer mellan makt, kroppsligheter och sexualitet genom att skapa kategoriseringar som i sin tur omvandlas till ”sanningar”. Och som forskare och därtill sexolog är man en del av denna maktapparat, väl värt att notera.

Men måste vi då förstå sexualiteten? Ja, åtminstone är det största vikt att de som arbetar professionellt med sexualitet ägna en djup förståelse för den. Det kan vara intressant för de flesta att fundera närmare över hur vi människor agerar och förhåller oss till oss själva och varandra. Det är angeläget för dem som arbetar professionellt med sexualitet och skapar normer att reflektera över hur dessa påverkar människor. Det finns en rad yrkesgrupper som antingen specifikt fokuserar på människors sexuella problem eller som av olika skäl ”måste” förhålla sig till sexualiteten hos den målgrupp de möter i sitt arbete: barnmorskor, psykologer, läkare, familjerådgivare, kurator, kriminologer och gynekologer är bara några exempel. Andra är präster, historiker, socialantropologer, journalister, jurister, poliser och författare.

Sexualiteten är således inte enbart den enskildes ensak. Den är en gemensam ensak, där ibland några bestämmer över andras sexualitet och sätter gränser genom uppfostran och socialt bemötande men också mer explicit genom utformandet av lagar, riktlinjer och förordningar. På så sätt är makt nära knuten till sexualitet, vilket är ett skäl till att titta närmare på sexualitet som fenomen. Sett ur ett historiskt, kulturellt och samhälleligt perspektiv ter sig lagar och normer olika för skilda grupper beroende på bland annat kön, ålder och etnicitet. Ofta har samhället en kontrollerande funktion men också en upplysande, rådgivande och tillåtande utifrån de kulturella normer som gäller vid den specifika tidpunkten.

Men sexualiteten kan väl heller inte släppas helt fri? Hur skulle det se ut om allas lustar fick fritt utrymme? När som helst, var som helst, hur som helst och med vem eller vilka som helst? Så vitt vi vet har samhällen i alla tider haft gränser och tabun för sexualiteten, många gånger för att skydda den värnlösa och/eller den svage, exempelvis barn från vuxnas sexualitet och särskilt sådana som de har blodsband till. Men andra gånger har det gällt att stärka makten, inklusive den sexuella, hos den överordnade gruppen över den underordnade, som ofta har definierats utifrån social och ekonomisk ställning, kön och ålder. Så frågan är om det verkligen finns eller någonsin har funnits en så kallad fri sexualitet? Det är snarare så att sexualitet formas; den existerar inte i ett socialt eller individuellt vakuum, utan vi lär oss alla sexualitetens när, var, hur, med vem och varför.

Sexuella problem/dysfunktioner tycks öka, enligt sexologerna. Hit verkar räknas exempelvis nedsatt, låg eller ingen sexuell lust, samlagssmärta, erektionssvårigheter av olika slag, många verka ha svårt att få livspusslet att gå ihop, etc. Men samtidigt kan dessa svårigheter ingå i normalvariationerna för en persons sexualliv, så det är först när dessa består under en längre tidsperiod som de räknas som dysfunktioner. Dessutom förändras både klassifikationer och benämningar över tid. Hur man upplever dysfunktionen är därtill individuellt, tillika huruvida man lider av den eller inte. Ett liv utan sexuella dysfunktioner är inte heller en garanti för ett tillfredsställande sexualliv. Ett par kan uppleva sexuellt problem ändå, det kan bero på att känslorna, passionen och attraktion svalnat.

Vad vet vi då om dem som arbetar professionellt med sexologi i Sverige i dag? Vilka är de, vilka målgrupper möter de och vilka arbetsmodeller/teorier utgår de ifrån? Går det även att säga något om vilka sexuella skript de arbetar utifrån, det vill säga vilka beteenden och sexuella uttryck som klassas som normalvariationer och vilka som ska behandlas/botas? Eller annorlunda uttryckt: Utifrån vilka normer och kulturella skript agerar professionella som ska bemötas, stöttas och informera om agerar professionella som ska bemötas, stöttas och informera om sex- och samlevnadsfrågor i det svenska samhället?

För att komma i närheten av svar på dessa frågor, de flesta som arbetar idag som sexologer i Sverige är medelålders, heterosexuella kvinnor. De flesta som studerar och/eller arbetar med sex- och samlevnadsfrågor har en grundutbildning inom en människovårdande utbildning med en vidareutbildning i sexologi. Då det i Sverige inte är möjligt att läsa direkt till sexolog, har hälften en grundprofession som läkare eller sjuksköterska/barnmorska och den andra häfte som socionom/psykolog med terapeutiska vidareutbildningar. Utifrån dessa grundprofessioner kan man dela in sexologerna i medicinska och terapeutiska. De medicinska perspektiv, vilket innebär att fysiologin förvisso sätts i fokus men i ett socialt och psykologiskt sammanhang. Kritiken mot den medicinska perspektiv riktas främst mot att sexuellt välbefinnande hamna i bakgrunden då sexuellt riskbeteende och ohälsa fokuseras, vilket kan ge svårigheter i det preventiva arbetet som riktas till målgruppen. De terapeutiska sexologerna beskriver en mer eklektiskt förhållningssätt till arbetsmodeller och teorier, som är kopplat till grundprofessionen och/eller till vidareutbildningar i psykoterapi eller kognitiv beteendeterapi. De terapeutiska perspektiven och/eller den freudianska tolkningen av sexualitet kritiserades också. Det finns ingen sanning eller något som kan kallas normalt, utan utgångspunkten är alltid de diskurser som för tillfället råder i samhället och därmed styr samtalet.

Utifrån nya problemställningar förändras även arbetsmodeller och professionella skript som sexologerna utgår från i bemötandet och behandlingen. Den sexologiska kompetensen bör inte utgå enbart från de medicinska och terapeutiska perspektiven. Den sexologiska kompetensen ska motsvara även de samhälleliga förskjutningar som ständigt sker rörande sexuella normer, kategoriseringar och beteendemönster.

Det professionella skriptet tycks alltså skapas utifrån ett komplext samspel mellan olika aspekter tillsammans med den enskilda sexologens egna utgångspunkter och postulat. Det samhälleliga svenska skriptet rymmer då normer som innefattar ”socialt godkända, ömsesidigt tillfredsställande sexuella relationer mellan två vuxna eller unga vuxna som är mer eller mindre exakt socialt jämlika”. Utanför skriptets ramar hamnar den ”dåliga/perversa” stigmatiserade sexuella variationer etc. väcker oro och debatt såväl bland politiker, myndighetspersoner och forskare som bland

På samma gång tvingas de professionella, myndighetspersoner, forskare, politiker att granska sin egen moral och förändra sitt förhållningssätt utifrån de kontinuerligt gradvis förändringar som hela tiden sker i samhället. De professionella som arbetar med könsbyten, homo-, bi- och transpersoner etc. tvingas i högre grad till ett än mer reflexivt professionellt skript, då dessa målgrupper i sig redan bryter mot heteronormativa beteendemönster och handlingsuttryck.