Psykiatridebatt
I tisdags 2016-11-15 var det öppet hus på vuxenpsykiatrin. Det fanns information om de olika enheterna och lite grafik över det kommande nybygget. Ett trevligt initiativ för att sprida information till den som är intresserad. Kvällen avslutades med en paneldebatt där ämnet handlade om hur specialistpsykiatrin ska se ut om tio år, 2027. I panelen fanns distriktsläkare, ST-psyk-läkare, Chefsöverläkare, representant för patientföreningar samt verksamhetschefen.
Jag har naturligtvis förståelse för att detta var ett första försök att sprida information och öka insynen i psykiatri, och att man får ha lite överseende med deltagarnas ovana vid formatet. Jag har också förståelse för att arrangörerna gärna vill ha lite reality-TV-känsla med affektutspel och kraftiga motsättningar för att det ska bli mer spännande för åhörarna. Att jag har förståelse för det senare innebär inte att jag tycker det är rätt!
Grundfelet genom hela debatten är det missledande uttrycket ”Psykisk ohälsa” som innebär ”att må dåligt”. Alla i samhället mår dåligt i perioder, d.v.s. alla människor lider av psykisk ohälsa emellanåt. Specialistpsykiatrin arbetar inte med psykisk ohälsa, specialistpsykiatrin arbetar med svår psykisk sjukdom. När specialistpsykiatrin ska debattera lite allmänt dåligt mående i samhället blir debatten hyfsat meningslös.
Onkologer arbetar med cancersjukdom. Cancer är en allvarlig sjukdom. Ibland slutar vården lyckligt, ibland inte. Onkologer sitter inte och debatterar vad som är bäst åtgärd vid träningsvärk efter ett fyspass!
Ensamhetsproblematiken i samhället dök upp som ett problemområde. Jag har ingen aning om vad det är tänkt att specialistpsykiatrin ska göra åt det problemet? Förebyggande arbete mot psykisk ohälsa var ett annat område, och publiken var enig om att detta är prioriterat. Förebyggande arbete mot psykisk ohälsa är: social rättvisa, bra uppväxt, bra skola och arbetstillfällen till unga (och äldre). Jag vet inte vad specialistpsykiatrin ska göra åt detta? Kanske ska vi vara tydligare med att vi är fel instans att påverka dessa saker.
Ett annat område som diskuterades var vikten av att lyssna på patienten. Jag vet inte om det Anders Printz utspel för några veckor sedan som har fått spridning? Det här kräver lite förklaring:
Felet med psykiatrin är inte att de inte lyssnar på patienten utan istället att man har lyssnat på patienten, vid fel tidpunkt i patientens sjukdom. Vården träffar vanligen patienten då denne mår som allra sämst. När vi människor mår som allra sämst så fattar vi inte de bästa besluten för vår framtid. Självklart ska vi lyssna på och samverka med patienten men detta ska göras när patienten är så stabil och välfungerande som möjligt. Vi måste alltså prioritera läkarbesök med patienten när denne är så välmående som möjligt och tillsammans lägga upp vårdplaner om vad psykiatrin kan hjälpa till med när patienten försämras. Ett budskap om att vi ska ”lyssna på patienten” leder till att vi upprepar samma fel som vi gjort i några decennier. Långsiktiga beslut i akuta skeden leder inte till bättre vård. Det är bara tarvligt mot patienten att låta dennes sämsta beslut styra vården.
En tredje underlighet under debatten var utropet om hur fantastiskt det hade varit om psykiatrin kunde komma hem till patienten istället för att patienten måste söka sig till sjukhuset vid var försämring. Min enda kommentar är att vi redan gjort detta i tio år. Häng med i utvecklingen!
Paneldeltagarna själva gjorde dock ett bra jobb med de sorgliga frågeställningar de fick. Inga klagomål där.
Min önskan för psykiatrin 2027 är att debatten det året innehåller något mer verklighetsförankrat och faktiskt handlar om specialistpsykiatri!
dralbinsson 
Bra inlägg!
Alltsedan det uppstod i slutet på 1700-talet har det psykiatriska fältet utgjort en gränstrakt som olika aktörer med olika perspektiv försökt skaffa sig herraväldet över, menar sociologerna Robert Castel och Andrew Scull
Kampen har förts genom löften om att man kommit på de psykiska problemens orsaker, deras utvecklingsmekanismer och framgångsrika sätt att lösa dem. Löftena har avlöst varandra, vilket kan ses som ett tecken på att de inte infriats. Vilka ord vi väljer när vi närmare oss det psykiatriska fältet är därför särskilt viktigt då det präglas av ideologiska strider iklädda vetenskapliga begrepp. Sociologen Peter Conrad skriver: ”Nyckeln till medikaliseringen är språket. Det vill säga ett problem definieras i bio-medicinska termer, beskrivs med hjälp av ett bio-medicinskt språk, förstås genom bio-medicinsk tankeram, eller ”behandlas” med en medicinsk insats”.
Redan begreppet psykiatri är fast förankrat i en medicinsk värld. Går man till wikipedia, kan man läsa; ”Psykiatrin som disciplin utgår från psykopatologi och kan betraktas som en avknoppning från neurologin, det medicinska området som handlar om nervsystemet”. Ett socialt- och samfälligt perspektiv på psykiatrin, blir då en sidoblick på en bio-medicinsk specialitet.
Den bio- medicinska modellen anspråk på att erbjuda en vetenskaplig bas för förståelsen av psykiska problem och deras behandling bör problematiseras. Bristerna i ett bio- medicinskt perspektiv har blivit tydligare i takt med att den bio- medicinska modellen stärkt sin dominans över tanken och praktiken inom både landsting och kommun och i allmänhetens förståelse av psykiska problem. Den bio- medicinska forskningen inte lett till några märkbara förbättringar för vården av personer med allvarliga psykiska problem.
Kritiken har berört flera centrala aspekter av den bio- medicinska modellen:
• Oförmågan att påvisa de psykiska problemens biologiska bas
• De psykiatriska diagnoserna svaga vetenskapliga grund
• De medicinska behandlingarnas bristande effekt och problematiska biverkningar
Den kritik som har riktats mot en bio-medicinsk definition av det psykiska lidandet är att, trots åratals forskning, så har man inte lyckats ge allvarliga psykiska problem en biologisk förankring. Det har framkommit och framkommer en rad hypoteser om den biologiska förklaringen till psykiska problem. Flera har hittills antingen förkastats eller förblivit obevisade.
Du skriver ”Grundfelet genom hela debatten är det missledande uttrycket ”Psykisk ohälsa” som innebär ”att må dåligt”. Alla i samhället mår dåligt i perioder, d.v.s. alla människor lider av psykisk ohälsa emellanåt” .Det vanligaste begreppet i dag är psykisk sjukdom och har en tydlig förankring inom medicin. Mer oklara är begreppet psykisk hälsa och ohälsa. Dock torde hälsobegreppet gör att psykisk hälsa och ohälsa knytas till sjukvården och därmed medicinen.
Psykiska problem har en dubbel natur. Människor lider, men människor lär sig också att tolka och formulera sitt lidande i olika termer. Den smärta som en ung person känner och som tolkas som ångest och depression i mötet med den medicinska psykiatrin kan även exempelvis ses som uttryck för en befogad oro inför de krav som ställs på den osäkra arbetsmarknaden som utvecklats, akademisk utbildning, självförverkligande och de miljö- och säkerhetshot som märks omkring oss.
Förekomst av psykisk ohälsa/problem påverkas av strukturella faktorer såsom olika former av orättvisor/förtryck. Förtrycket skapar situationer och livserfarenheter som kan ta sig uttryck i psykiska problem. Vid sidan av generella strukturella faktorer, finns en tilltagande evidens för att många som lider av psykiska problem/hälsa kan koppla deras start till problematiska sociala händelser eller erfarenheter.
Människor lever sina liv i strukturer som kan främja det psykiska välbefinnandet eller skapa risker för psykiska problem och en sårbarhet inför framtida påfrestningar. Övergripande frågor, som ofta inte direkt handlar om sjukvården/psykiatrivården, har tydliga konsekvenser för hur människor mår.
Människornas livsvillkor lyfts sällan fram som orsaker till psykiska problem i den psykiatriska litteraturen, men denna koppling har stöd i forskning. Forskning visar på ett samband mellan folkhälsan i ett samhälle, inklusive den psykiska hälsan, och graden av jämställdhet som förekommer i detta samhälle. Ju större skillnader mellan de sociala- och ekonomiska klyftorna inom ett land, desto större omfattning av psykiska problem.
För att uppnå kännbara förbättringar av den psykiatriska hälsan hos befolkningen, behöver vi uppenbarligen samhälleliga förändringar och implementera alla faktorer som främjar psykiska hälsa. Samhället bör erbjuda trygga och stödjande uppväxtvillkor, säkra freden inom och mellan olika länder, utrota fattigdomen, garantera goda utbildningsmöjligheter, sträva efter full sysselsättning, främja social sammanhållning och välfungerande lokalsamhällen, samt minska de sociala klyftorna. Dessa behöv är tydliga och avgörande. Förebyggande åtgärder mot psykisk ohälsa/problem finns alltså utanför psykiatrins domän.
Vi känner väl till det som bidrar till dålig psykisk hälsa: 1) Svåra uppväxtvillkor, krigserfarenhet, förföljelse och våld/tortyr, 2) Social isolering, ofrivillig ensamhet, arbetslöshet och social exkludering, fattigdom, låg utbildningsnivå och låg socialekonomisk status samt social ojämlikhet. Psykiatrisk ohälsa ska inte missbrukas till att dölja samhälleliga brister och problem.