Behovet av vårdplaner

Vuxenpsykiatrins, i Kronoberg, huvudsakliga mål 2017 är att införa vårdplaner för alla patienter. Jag har själv varit drivande i den frågan och är mycket positiv till målet. Jag ska försöka ge ytterligare bakgrund till varför jag ser att behovet finns:

I egenskap av Medicinskt ledningsansvarig läkare för allmänpsykiatrin i Växjö har jag läst en stor mängd patientjournaler under flera år. Syftet med journalläsning, i min roll, är att se om vården som ges är adekvat och om dokumentationen är acceptabel. Jag läser inte bara journaler när det uppstått allvarliga problem eller klagomål, utan om någon fråga uppstår kring vad nästa åtgärd är i ett patientärende.

Några iakttagelser har jag gjort under de gångna åren:

Journaler vid ärenden som slutar lyckligt skiljer sig inte på något sätt från journaler där ärendet slutar olyckligt. Vid händelseanalyser i psykiatrin är journalgranskningen helt onödig. Det är inte där man hittar eventuella orsaker till händelsen. Journalgranskning inom psykiatrin är enbart till för att upprätthålla en illusion av patientsäkerhetsarbete – inte för att skapa bättre vård.

Det som har fått mig att reagera vid genomläsningar är otydligheten om vad vården egentligen går ut på. Det beskrivs symtom och livshändelser och det terapeutas, remitteras och byts läkemedel om vartannat. Jag kan få intrycket att var medarbetare som träffar en patient tänker att den är den förste som träffar patienten och att behandlingen börjar om från noll i och med besöket. Tidigare psykiatriska behandlingar och resultat av dessa missas. Dessutom kan jag förvånas över bristen på utvärderingar av given behandling. Det kan någon gång konstateras att patienten är nöjd med eventuell insats men det nämns sällan något om förbättrad funktion. Det är inte sällan patienter har parallella behandlingar som inte samverkar med varandra.

Att det inte går att utläsa förbättrad funktion är inga konstigheter om journalen är några månader gammal, men blir mycket märkligt efter flera års behandling inom psykiatrin. En patient som kommit till psykiatrin tio år tidigare med sänkt funktionsnivå (t.ex. oförmåga att arbeta eller destruktiva beteenden) kan ha genomgått massor av läkemedelsbyten, ett par psykoterapier och ett par gruppbehandlingar, några inneliggande vårdtillfällen och någon stödkontakt under längre tid. Funktionsnivån och de destruktiva beteendena, efter tio år, ligger dock på samma nivå som när patienten kom in till psykiatrin. Vid genomläsning framstår den givna behandlingen som slumpmässig och utan effekt, vilket troligen också stämmer med verkligheten.

Psykiatrin själv menar ofta att patienten hade fungerat ännu sämre utan given behandling eller kanske inte ens hade varit vid liv. Det finns dock ingenting som stöder de argumenten och de får anses vara dåliga ursäkter av en specialitet som inte har haft verktyg att utvärdera given behandling. I många fall menar jag att patienten hade fungerat på samma nivå eller en högre nivå om psykiatrin inte hade inlett och/eller fortsatt behandling.

Kanske bör förtydliga att jag inte tror att många patienter lidit allvarlig skada på grund av detta. Den stora förlusten är för psykiatrins trovärdighet som modern medicinsk specialitet.

Naturligtvis finns det patienter där psykiatrin har gjort vad man förväntar sig av en vårdgivande instans. Patienten har kommit in med en avgränsbar sjukdomsbild, erhållit behandling och blivit frisk eller stabil. Det finns naturligtvis också patienter där långvarig kontakt med psykiatrin är nödvändig utifrån diagnosen och behandlingen, och där målet mycket väl kan vara: bibehållen funktion.

De senaste fyra åren har vi arbetat aktivt med vårdplansarbete och ovan beskrivna felaktigheter blir mer och mer ovanliga. De flesta patienter nu för tiden har någon form av vårdplan, relativt sammanhållen behandling och behandlingen utvärderas med rimliga mellanrum. Det som händer 2017 är att vi hoppas kunna få stöd för arbetssättet i journalsystemet, samt att förenkla vårdplansupplägget. Jag tror att detta kan leda till en riktigt professionell psykiatrisk vård, fullt jämförbar med den somatiska vården.