Nyårsmål 2017
För två år sedan ställde jag upp mål för det kommande året. Nu blev ju inte året 2015 riktigt som planerat och 2016 har till stor del fått gå till att reparera skadorna från 2015. Målen är fortfarande inte uppfyllda men en del har fortsatt röra sig i positiv riktning:
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. – Nej, så bra har det inte blivit. Enligt uppgift har IVO, åtminstone på min hemklinik, inte haft några åsikter om senaste årets ärenden. Detta kan bero på en förändrad inställning hos IVO eller möjligen att IVO samlar material och kraft för att bli totalt rabiata 2017. De senaste 15 åren har lärt oss att inte lita på kontrollmyndigheterna. Icke dokumenterad suicidriskbedömning noteras fortfarande som orsak till att patienter begår suicid.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Nej, och jag har inte intrycket av att vi kommer närmare någon lösning. Den patientgrupp (som både har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom) som är i störst behov av tydlighet och struktur i omhändertagandet ska fortsätta gå till två parallella enheter som gör i stort sätt samma sak fast på olika sätt. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd ska fortfarande utföras på två olika sätt beroende på var patienten råkar hamna först.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. – Jag trodde för ett år sedan att vi skulle vara i mål nu, men sedan dess har hela kliniken tagit upp detta som ett mål vilket innebär att alla patienter inom vuxenpsykiatrin ska ha vårdplaner och att man kommer att anstränga sig för att datorjournalsystemet ska stödja detta.
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Nej, egentligen händer ganska lite på den fronten. Möjligtvis har några tankar smugit sig in bland administratörerna som utför händelseanalyser. IVO har som sagt inte haft några åsikter senaste året. Det finns kanske en liten vridning från aktivt utpekande av enskilda medarbetare och rutinskrivarhysteri till en sundare bedömning av enskilda ärenden, men om detta är tillfälligt eller mer permanent för kommande år visa. Några nya metoder är inte aktuella i dagsläget.
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Nej. Jag har min definition klar men det tar nog ytterligare några år innan resten av psykiatrin inser behovet. Det första steget i patientsäkerhetsarbete är ju att veta vad en vårdskada är, det andra steget är att ta fram metoder för att förhindra dessa vårdskador. Psykiatrin idag jobbar motsatt – man försöker förhindra vårdskador men man vet inte vad en vårdskada är. Det är därför man inte lyckas.
Jag återanvänder mina mål ytterligare ett år
dralbinsson 
Bra inlägg!
En sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg är nödvändigt. Eftersom kunskapen om utvecklingsrelaterade neuropsykiatriska funktionshinder är relativt ny, har många som nu uppnått vuxen ålder inte blivit utredda och därmed fått rätt diagnos och behandling. Många har trots det kontakt med psykiatrin på grund av psykiatriska problem som kan vara sekundära till funktionshindret eller oberoende av detta. Oavsett orsaken så är ofta de psykiatriska problemen svåra att komma till rätta med om man inte har diagnostiserat det bakomliggande funktionshindret.
Varför skall man utreda och diagnostisera? En kvalificerat utförd utredning ökar sannolikheten för rätt diagnos, upptäckt av samsjuklighet och en väl underbyggd funktionsbeskrivning. Utifrån denna kan stöd och behandling erbjudas individen vilket ger honom/henne möjligheter att utvecklas optimalt utifrån sina unika förutsättningar. Individens omgivning kan anpassas, till exempel i frågor om studier, arbete och boende så att den stress personen utsätts för minimeras. Riskerna för psykisk och fysisk ohälsa minskar, vilket förhoppningsvis leder till minskad sjukvårdskonsumtion. Rätt diagnos är också viktig för att kunna ge korrekt behandling och bemötande inom psykiatrin. Diagnosen kan också ge möjlighet till upprättelse för personen själv och även för anhöriga genom att förklara patientens tillkortakommanden.
Vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder har ofta komplex problematik och behov som kräver insatser av både kommun och landsting. Till problembilden hör att den allmänpsykiatriska vården inom landstinget avvisar ofta patienter med hänvisning till att man inte har rätt kompetens. Neuropsykiatri habilitering som har lång erfarenhet av autism och utvecklingsstörning, saknar medicinsk/specialistpsykiatri kompetens. Neuropsykiatri habilitering avvisar också ofta patienter med hänvisning till att man inte har rätt kompetens. Inom patientgruppen finns det ett stort behov av medicinsk behandlingsplan, särskilda boenden, boendestöd i det egna hemmet, personliga ombud mm. Inom kommunerna pågår uppbyggnad av olika resurser för personer med autismspektrum tillstånd. I de flesta kommuner saknas det dock idag särskilda boendeformer och medel till att bekosta yrkesinriktade habiliteringsåtgärder.
De flesta psykiatriska tillstånd, framförallt depressioner och ångestsjukdomar (paniksyndrom, tvångssyndrom, fobier med mera), är vanligare hos personer med neuropsykiatriska funktionshinder än i normalbefolkningen men tar sig ofta annorlunda, atypiska uttryck. Medicinering är i dessa fall mera komplicerad eftersom individer med autismspektrumstörningar reagerar oförutsägbart på medicinering och är känsligare för biverkningar.
På sikt bör ansvaret för utredning och behandling av neuropsykiatriska funktionshinder ligga på de allmänpsykiatriska mottagningarna/beroendemottagning. Detta tror jag är nödvändigt för att undvika långa köer och för att tillförsäkra länets innevånare en likvärdig vård.
Genom en sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg uppstår synergieffekter som gör att antalet utförda utredningar och behandlingar kan öka utan att samtidigt medföra ökade kostnader. En central enhet får en tydligare identitet gentemot allmänhet och vårdgrannar. På så sätt ökar möjligheterna att skapa ett samlat centrum för psykiatrin med neuropsykiatri under ett tak, i linje med det som Föreningen Autism förespråkar.
Samverkan med forskningen underlättas. Ett större patientunderlag underlättar forskning och utvärdering av utrednings- och behandlingsmetoder. Sannolikt skulle detta också underlätta arbetet med att ta fram ett vårdprogram inom området.
Hoppas att dina verksamhetsmål uppfylls!