Två artiklar om suicidriskbedömningen
En ST-läkare på kliniken tipsade mig om två artiklar i The British journal of psychiatry
The futility of risk prediction in psychiatry – Roger Mulder, Giles Newton-Howes och Jeremy W Coid – 2016
Predicting suicide following self harm: systematic review of risk factors and risk scales – Melissa K. Y. Chan, Henna Bhatti, Nick Meader, Sarah Stockton, Jonathan Evans, Rory C. O´Connor, Nav Kapur och Tim Kendall – 2016
Som den trogne läsaren kommer ihåg skrev jag och kollegan Dr Bernard Willems om ämnet i läkartidningen 2010.
I The futility of risk prediction in psychiatry summeras artikeln att: stora ansträngningar har gjorts för att identifiera riskfaktorer som kan associeras med självmord. Man menar dock att kategorisering av suicidriskfaktorer kan ha begränsat värde eller än värre, vara skadligt för patienten eftersom det förvirrar kliniskt tänkande. Artikelförfattarna förespråkar istället att fokus skiftas från suicidriskbedömningar till äkta engagemang för den enskilde patienten, dennes problem och omständigheter.
Artikeln Predicting suicide following self harm: systematic review of risk factors and risk scales är en genomgång av riskfaktorer som identifierats hos patienter som genomfört ett självmordsförsök. Artikeln går igenom tolv studier om riskfaktorer för suicid och sju studier om riskskalor. Fyra riskfaktorer för framtida fullbordade självmord identifieras (Tidigare självdestruktiva handlingar, självmordsavsikt, kroppslig sjukdom och manligt kön). Artikelförfattarna konstaterar dock att kunskapen knappast har någon praktisk nytta eftersom riskfaktorerna är så pass vanliga i populationen. Man menar vidare att skattningsskalorna är potentiellt farliga eftersom de riskerar att leda till falsk trygghet (för patienter som inte uppfyller riskfaktorer).
Intressant nog noteras varken psykisk sjukdom, hög ålder eller alkoholmissbruk som riskfaktorer för framtida självmord – vilket är tvärt emot vad psykiatrin idag, socialstyrelsen och IVO tror.
Sammantaget är det ytterligare två tunga artiklar som ifrågasätter suicidriskbedömningen. Jag undrar hur länge IVO, NASP och socialstyrelsen kommer att fortsätta tvinga specialistpsykiatrin att ägna sig åt denna vidskepelse?
dralbinsson 
Bra inlägg!
Hälso- och sjukvårdslagen anger att sjukvårdens verksamhet ska vila på vetenskaplig grund, vilket utesluter vidskepelse i vårdens innehåll, arbetssätt och organisation.
Två ovannämnda studier ifrågasätter suicidriskbedömningen. Även SBU-rapport nr 242 [3] visar att ”det saknas vetenskapligt stöd för att något skattningsinstrument har tillräcklig tillförlitlighet för att användas för att förutsäga framtida suicid”
Jag undrar vilken betydelse kan ett sådant kunskapsunderlag ha för sjukvården, för medicinskt ansvariga chefer och för dem som utarbetar riktlinjer och vårdprogram ?
Jag undrar vidare hur länge IVO, NASP och socialstyrelsen kommer att fortsätta tvinga specialistpsykiatrin att ägna sig åt denna vidskepelse och hur länge IVO och socialstyrelsen kommer tvinga specialistpsykiatrin att bryta mot Hälso- och sjukvårdslagen?