Ett paradigmskifte i det tysta
Idag tänkte jag kommentera en enstaka rad i ett märkligt inlägg i Läkartidningen. Hela inlägget är märkligt då rubriken utropar det uppmuntrande budskapet att: ”Antalet självmord kan minskas – evidens finns”, medan att artikeln senare inte kan leva upp till den glädjande rubriken. Hoppas kunna återkomma till mängden fel i artikeln vid senare tillfälle.
Det jag tänkte uppehålla mig vid idag är en enstaka mening i artikeln, nämligen: ”I dagsläget finns ingen metod som med vetenskapligt stöd kan förutse suicid i den psykiatriska vården”.
Jag har ju själv påpekat detta under hela min specialistkarriär men de som nu erkänner detta vetenskapliga faktum är företrädare för den vetenskapliga expertisen, NASP, som i åratal envist hävdat motsatsen.
Låt mig förklara konsekvenserna av en sådan utsaga:
I stort sett allt patientsäkerhetsarbete inom psykiatrin har handlat om att förebygga självmord, eftersom man har utgått från den icke bevisade premissen att självmord är en följd av psykisk sjukdom. Den enda metoden som har använts för att förbättra patientsäkerheten har varit att granska enstaka fallbeskrivningar där en människa har tagit sitt liv, en så kallad händelseanalys/Lex Maria-anmälan. Händelseanalysen/Lex Maria-anmälan ska, enligt socialstyrelsen, beskriva orsaken till händelsen, d.v.s. orsaken till självmordet.
Det som regelmässigt anges i händelseanalyser som den viktigaste orsaken till självmord är frånvaron av suicidriskbedömning i journaltexten. Kontrollmyndigheter som HSAN (Hälso och Sjukvårdens Ansvarsnämnd), socialstyrelsen och IVO (Inspektionen för vård och omsorg) har i analys efter analys hävdat att utebliven suicidriskbedömning orsakar suicid. Den vetenskapliga expertisen som NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) har ivrigt hejat på detta absurda resonemang.
I decennier har alltså psykiatrin, en modern medicinsk specialitet, haft som (i stort sett) enda patientsäkerhetsarbete att försöka skriva mer och fler suicidriskbedömningar i journaltext.
När företrädare för den vetenskapliga expertisen nu helt plötsligt gör en tvärvändning så innebär det ett fullständigt paradigmskifte. (I stort sett) ALLT patientsäkerhetsarbete som utförts de senaste decennierna kan kastas i soporna. Alla händelseanalyser som utförts (efter suicid) har varit helt värdelösa. De miljardbelopp som politiker har plöjt ner för att minska antalet suicid i samhället visar sig vara i stort sett bortkastade pengar.
Professor Wasserman och medförfattare ber inte om ursäkt för att man vilselett psykiatrin och kontrollmyndigheterna under all denna tid. Man skriver in en enstaka mening som man hoppas ska försvinna i en uppräkning av tveksamma studier, men det är fortfarande en mening som innebär en fullständig tvärvändning i synen på suicid, suicidforskning och suicidprevention.
Vågar vi som arbetar inom psykiatrin hoppas på en sundare syn på suicidprevention framöver?
Så småningom: ja! Men först ska socialstyrelsen och IVO förstå att ett paradigmskifte håller på att ske och ingen av de myndigheterna har gjort sig kända för någon högre tankeförmåga. Min gissning är att skiftet ännu ligger några år in i framtiden.
dralbinsson 