Suicidtal i Sverige 1911-2015

Jag har sedan en tid försökt hitta tillförlitlig statistik över suicidtal i Sverige under en längre tidsperiod än 30-40 år bakåt. Den statistik som finns att tillgå mäter nästan alltid siffror från 1987 och framåt.

Vi vet att suicidtalen i Sverige har minskat sedan 70-talet (och detta har ofta förklarats med olika psykiatriska insatser), men jag har undrat hur statistiken såg ut innan dess, och min fundering har varit att vi kanske ställer fel frågor. Frågan är kanske inte varför suicidtalen har sjunkit sedan 70-talet. Frågan kanske bör ställas: Varför ökade suicidtalen innan dess?

Då jag inte kunde hitta tillförlitlig statistik bestämde jag mig för att leta upp siffrorna själv, och göra mitt eget diagram:

Den sammanställning som presenteras ovan bygger på SCBs (Statistiska Centralbyråns) statistik över dödsorsaker från 1911-1996, vilka har dividerats med SCBs statistik över Sveriges folkmängd. Jag har alltså valt att dividera med hela folkmängden och inte bara individer över 18 år, vilket gör att siffrorna blir något lägre än i andra redovisningar.

Mellan 1997-2015 har jag använt siffror från NASP som dividerats med SCBs statistik över Sveriges folkmängd.

Från 1987 och framåt började SCB redovisa, inte bara självmord utan även, död av oklar anledning (även kallat ”osäkra suicid”), vilket representeras av de gula staplarna i diagrammet.

Siffror före 1911 är betydligt mer osäkra men antyder betydligt lägre frekvenser med 6-7 suicid per 100.000 invånare under första halvan av 1800-talet och 2-3 suicid per 100.000 invånare under andra halvan av 1700-talet.

Enligt statistiken ovan ser vi alltså en uppåtgående trend under hela 1900-talet till den absoluta toppen 1970 och därefter en nedåtgående trend till dagens nivåer.

Det går naturligtvis att spekulera kring dessa siffror men många faktorer är okända för mig. Alkoholförbrukning, arbetslöshet, skilsmässostatistik, demografi…

De båda världskrigen tycks dock ha inneburit nedgång i antalet självmord. Krugerkraschen och den efterföljande ”stora depressionen” tycks ha inneburit en uppgång. Jag hittar ingen bra teori till varför åren 1956-57 innebar en ökning av antal självmord (Korrigering 2021-09-15: Motboken försvann 1955, vilketärenmöjlig orsak) . Åren 1967-1970 präglades av relativt stora förändringar där en vänstervåg svepte över västvärlden, USA framstod som kallblodiga krigsförare i Vietnam och en sexuell revolution tog fart. I sig kanske dessa fenomen inte ska ses som negativa, men man kan spekulera i att många äldre invånare i landet uppfattade en oro över upplösningen av tidigare moraliska värderingar?

En tanke som antyds i den så kallade Lundbystudien är att urbaniseringen skulle vara en bidragande orsak till det ökade dåliga måendet mellan 1947 och 1972. Människor flyttar från en tidigare samhällsordning, med byar där alla känner alla, till mer anonyma städer. Kan den förändringen även ha påverkat suicidtalen? I Lundbystudien menar man också att de djupa depressionerna blir mer ovanliga medan de lätta och medelsvåra depressionerna blir betydligt vanligare. Det skulle innebära att det inte är de djupa depressionerna som leder till fler självmord.

De psykiatriska insatsernas betydelse tycks inte påverka dödstalen i nämnvärt. Under 50-talet kom både Läkemedel mot psykossjukdom (Hibernal) och mot depression (Tricykliska antidepressiva) även om dessa inte användes i större utsträckning förrän långt senare. Under 80-talet och tidigt 90-tal genomfördes den så kallade Sektoriseringen vilket bland annat innebar nedläggning av de stora mentalsjukhusen och en kraftig minskning av antalet psykiatriska vårdplatser (Från ca 35000 vårdplatser 1960 till ca 5000 idag, varav 1500 platser tillhör rättspsykiatriatrin). Även om detta kanske inte alltid slutade väl för de utskrivna patienterna så tycks det inte ha lett till fler suicid utan snarare färre (åtminstone på befolkningsnivå). Moderna antidepressiva läkemedel (SSRI) kom till Sverige 1992 men då hade suicidtalen redan minskat i 20 år och den fortsatta minskningen var knappast mer uttalad än den tidigare. Kognitiv terapi kunde visa positiva behandlingsresultat för vissa psykiatriska tillstånd i slutet av 70-talet. Behandlingsmetoden infördes långsamt i Sverige med start under 80-talet och sedan en spridning över landet. Fortfarande är den överväldigande majoriteten av terapeuter i Sverige psykodynamiska. Tidsmässigt är kognitiv terapi den psykiatriska insats som bäst sammanfaller med minskning av suicidalitet i landet (förutom sektoriseringen, som ju är en minskning av psykiatriska insatser), men det är viktigt att komma ihåg att tidssamband och kausalitet inte är samma sak. (d.v.s. bara för att två saker händer samtidigt behöver det inte finnas ett samband mellan dem)

2006 kom socialstyrelsens krav på Lex Maria-anmälningar efter vart suicid som inträffat efter kontakt med vården men under den följande tioårsperioden syns endast en marginell effekt ( som lika väl kan förklaras av invandring av folkgrupper med lägre självmordsfrekvens än infödda svenskar).

Detta är förstås bara spekulationer. Jag kan dock inte se någon självklar positiv effekt av psykiatriska insatser när det gäller att förhindra självmord, baserat på denna statistik.