Samhällets möjligheter

Bra inlägg!

Pressen på de feta ökar i takt med att allt fler drar fördel av den negativa fokuseringen på övervikt och fetma och därför energiskt bidrar till den. När övervikt och fetma betraktas negativt finns det en betydande risk för att de feta börjar uppfatta sig själva negativa. Problematiseringen av fetma har gett upphov till en rad nya icke-somatiska sjukdomar som därefter har dykt upp i listan över motiveringar till att det bör göras en insats mot fetma. Utöver de fysiska problemen åtföljs övervikt också av en rad psykosociala problem (social isolering, låg självkänsla, depression och ångest). Dessa är de traditionella strategier mot fetma inte utformade för att avhjälpa. Tvärtom förstärker de dem. Fetma problemet har inte förts fram av omsorg om de fetas livskvalitet, utan först och främst av ekonomiska skäl. Från statligt håll finns det ett uppenbart intresse av att begränsa ökningen av hälso- och sjukvårdskostnaderna som förväntas bli en följd av att utnyttja de kommersiella möjligheter som ligger i fetman.

Resonemanget tycks vara detsamma som alltid när nya lukrativa marknader öppnas: problem påpekas och lösningar annonseras. En del ger efter för marknadsföringen av problemet och medger att de behöver den annonserade lösningen. Det betyder att de som avstår från lösningarna faktiskt blir pådyvlade problem som görs verkligt med hjälp av den sociala press som kommer från dem som omedelbart accepterar det. Alltså: tillståndet fetma synliggörs och problemet har skapats. Det öppnar en väldig marknad inom hälsoindustrin. Olika aktörer erbjuder var för sig sina särskilda lösningar. Med budskapet är gemensamt för dem. Man bör göra något åt sin fetma, eftersom den är (har gjorts till) en sjukdom som igen (därför längre) kan leva med. Inte ens de fysiskt friska feta personer som till följd av samhällets intensiva kampanj mot fetma i ökade grad drabbas av låg självkänsla.

Du skriver ”Jag ser med ökande oro på hur samhällets resurser satsas på att leta upp enstaka individer som drabbas av psykisk ohälsa och skicka dessa till vårdapparaten….”. Massmedierna förmedlar dagligen historier om att utsatta grupper, vilka kort sammanfattas som ”de svaga”, inte får den hjälp som de har behov av och rätt till. Krav på mera hjälp kommer inte enbart från de svaga själva, som inte alltid känner till vägar och lagar. Men de har starka partner i form av professionella som förtiger att de själva har intressen med i spelet och bara utger sig för att vara inriktade på att hjälpa de svaga, så kraven har inte några gränser. Att säga stopp är att avslöja sig som medlem av de onda makternas falanger.

Det är dock inte svårt att avslöja det lilla tricket. Professionella och politiker har var för sig sitt perspektiv på de svaga och var för sig intresse av att stödja dem. Den professionella tänker på karriären, politikern på väljarna, så när de gör gott för andra gör de också gott för sig själva. Är man expert på barn med låg självkänsla ser man dem överallt och blir upprörd. Det går att göra så mycket och vem är bättre på det än man själv?

Välfärd är en trasslig historia, som inte enbart handlar om sakförhållanden – behandling och omsorg – utan även ingår i ett komplicerat spel om pengar, makt och karriär. Det är normalt att målet i ett spel blir medel i ett annat. Välfärd är ett mål i sig själv, men också ett medel för att göra karriär, tjäna pengar, lockar väljare.

Det är en lycka för ett land att vara tillräckligt rikt och generöst för att erbjuda sina medlemmar sjukvård/läkarhjälp, samhällsinsatser och ett anständigt minimum. Dess medborgare slipper ifrån sjukdom och en omänsklig kamp enbart för att överleva.

Emellertid finns det, som alltid, ormar i paradiset. Ormen i välfärd i välfärdens paradis är välfärdens flykt mot himlen, där välfärd på ytan är ett varmt mål i sig själv, medan det under ytan böljar strategiska strider för att använda den som medel för krassa mål – att vinna väljare, att sälja välfärdens redskap och att trygga yrkesmässig tillväxt och karriär.

När allt fler får lov att utträda ur arbetsmarknaden, hjälpta av professionella som inte kan se något slut på behovet av mer hjälp till de svaga, får vi ett samhälle med en mycket stor grupp beroende och osjälvständiga människor. Även om igen vill avvisa att välfärd ska genereras finns det orsak att fråga om det vid slutet av välfärdens regnbåge står ett livskraftigt samhälle och en duglig människa. Man kan som framtidshorisont föreställa sig ett klassamhälle, där överklassen arbetar hårt för sin rikedom medan underklassen har blivit politiska konsumenter, vilkas insats utgörs av deras inkompetens- deras sjukdom, bristande förmåga att klara vardagen och uppfostra barnen, förlust av motivation och mening samt, som slutstation, missbruk och kriminalitet. Att vara politiskt aktiv är inte att delta i samhällets beslutsprocess utan att ställa krav på behandling och på ersättning, ifall behandlingen inte förlöper som förväntat. En ny klasskamp kommer därefter att handla om hur mycket solidaritet underklassen kan förvänta sig, när den framhärdar med sjukdomar som är mera rotade i en svag vilja än i stark sjukdom.

Det är svårt att se hur politiska partier, som kämpar om väljarnas gunst, kan göra annat än att anpassa sig till väljarnas krav så att välfärdens kravmaskin ska fortsätta att rulla. Inte heller de professionella kan stoppa sina krav. En ny politisk formel är inte inom synhåll. Men politik är ett oförutsägbart område, så kanske kommer det förändringar från oväntat håll. Nya problem kan ge upphov till en ny dagordning, så att klimatproblem, brist på pengar och arbetskraft eller kanske flyktingströmmar framtvingar en dämpning av kraven på välfärd. Mest sannolikt är det att statens problem med att skaffa fram pengar kommer att göra en nedskärning av välfärden ofrånkomlig. De enorma underskotten gynnar en nykter blick.