Att förstärka en myt…
Kanske är det olyckligt att publicera detta just denna dag men detta är inte på något sätt ett aprilskämt.
Förra veckan presenterade lokaltidningen åter en psykiatrinyhet. Det är samma typ av nyhet som brukar komma någon gång per år och som tycks vara en outsinlig källa till journalistik.
Jag har själv inte varit inblandad i ärendet även om det handlar om min arbetsplats
Bakgrunden är en tragisk historia om en ung människa som väljer att avsluta sitt liv för egen hand. Jag för inte en diskussion huruvida detta är tragiskt eller inte – jag tror att de flesta av oss är överens om tragiken.
Centrumchefen för psykiatrin svarar på frågor och kommenterar att: ”-det är otroligt svåra bedömningar” att avgöra huruvida en annan människa tänker ta sitt liv. Egentligen kanske jag borde vara nöjd med det svaret. För några år sedan hade centrumchefen pudlat och svarat någonting i stil med att: ”-vi har gjort fel och vi ska ta reda på var felet ligger”.
Men jag är inte nöjd. Sanningen är att dessa bedömningar inte är svåra – de är omöjliga! Det kan vara svårt, inte minst emotionellt, att ta in den informationen. Men att avgöra vilken enskild människa som tänker ta sitt liv i framtiden är omöjligt. Det handlar inte om slarv, lättja eller ansvarslöshet från bedömarens sida. Det är en uppgift som inte går att utföra.
Och det är tyvärr ännu värre, för det finns ingen insats, som vi känner till, som kan minska risken för att en människa tar sitt liv. Så även om det gick att göra en bedömning så skulle vi som arbetar med detta fortfarande inte ha någonting att erbjuda.
Det psykiatrin kan är att bedöma vilken typ av psykisk sjukdom som leder till ett lidande eller en funktionsnedsättning. Vi kan inleda behandling som ofta kan leda till lindring, stabilisering eller bot. Men vi kan inte spå framtiden och vi kan inte förhindra människor att göra sina egna val.
För mig är det en gåta att detta fortfarande leder till braskande rubriker, men en bidragande orsak är chefers och kontrollmyndigheters otydlighet. Suicidriskbedömningar är inte otroligt svåra bedömningar – de är omöjliga bedömningar. Det är bara en myt att dessa går att utföra.
dralbinsson 
Jag håller helt med dig! Du är en fyrbåk av förnuft i ett land där kännande övertrumfar tänkande. /Antoinette, slutenvårds-psykiatriker i Stockholm
Bra inlägg!
Suicidriskbedömningar är en omöjligparadox.
Den person som verkligen har bestämt sig för döden söker inte vård/hjälp. En patient kan uttrycka självmordstankar för att inte bli utskriven, avfärdad eller vill kanske ha hjälp med annat. Om någon kommer in upprepande gånger kan man troligen utgå från att det handlar om att personen vill ha hjälp med annat och/eller har ett annat intresse, den som verkligen vill dö utför handlingen på ett sådant sätt att det lyckas.
Det finns många olika intressen med i spelen i dagens tävlingar om sjukliggörande och patologisering – patienten tävlar både om:
• ett dokument från professionella som bevis på sjukdom
• ett säkerhetsnät vid övergången från självständig till patient
• en inträdesbiljett till välfärdssystemet
• ett carte blanche för rättigheter
• friskrivning från ansvar
• om erkännande, etc.
I det moderna samhället sker för närvarande en omfattande patologisering av både vårt psykiska och vårt organiska liv. Något som tidigare uppfattas som ett vanligt mänskligt problem, en särskild livsstil eller enkel en avvikelse från någon norm, nu görs till en sjukdom eller en störning som kräver medicinsk eller psykoterapeutisk behandling.
Generellt har diskursen om sjukdom och hälsa blivit en ny samhällelig megadiskurs som pekar ut nya vägar och har stora konsekvenser både för enskilda och för grupper. Hälsa har blivit det nya överordnade värdet i de västerländska samhällena och att sjukdomsbegreppet utvidgas så att alla möjliga nya diagnoser växer fram, inte minst inom det psykiatriska området. Denna utveckling täcker in en mera allmän medikalisering eller patologisering av tillvaron som även slår igenom utanför psykiatrin, till exempel i utbildningssammanhang, i arbetslivet och i privatlivet.
Det moderna välfärdsfolket saknar disciplin, kan inte hålla fast vid mål, inte sätta sig i respekt, inte motstå lätta frestelser. Därför misslyckad deras utbildning, deras karriär och deras uppfostran, kort sagt deras ordning. Och med viljan till ordning uppges också den sakliga orienteringen.
Det moderna välfärdsfolket måste disciplinera sig för att upprätthålla en balans mellan arbetsliv och privatliv. De måste ta ansvar för sin egen situation, utveckla sin kompetens, hålla sig till en tidsplan och arbeta tillsammans med andra.
Just denna disciplin kan välfärdsfolket inte leva upp till. Bakom sig har de en lång historia om att inte leva upp till krav, att inte komma i tid och kanske att markera sig starkare på gatans inofficiella planer. De lever inte upp till kravet på ansvar för sin egen situation, och när de ansöker om hjälp har de ingen orsak att tona ned sina brister och problem. Det är svaghet som legitimerar deras roll som patienter/klienter, så att nedsättning på ett egendomligt sätt blir en viktig resurs: det är på grund av att de sviktar som de är svaga.
Det moderna välfärdsfolket har problem med viljan. Principen ”ju mera viljesvaghet, desto mera hjälp och omsorg” skapar inte enbart en accelererande hjälplöshet utan också en accederande narcissism – att vara upptagen av sina egna känslor- som följs upp med accelererande krav på staten.
Du skriver: ”För mig är det en gåta att detta fortfarande leder till braskande rubriker, men en bidragande orsak är chefers och kontrollmyndigheters otydlighet.” Är det en groda och en padda? Dessa förväxlingar motsvarar att man, liksom därför att grodor och paddor liknar varandra, definierar dem som om de tillhörde samma familj. Chefer låtsas vara regerings/socialstyrelsens förlängda arm i landstingen.
Socialstyrelsen/ivo är byråkrater. Byråkratins grund handlar om att organisationen har en hierarkiskordning/tjänsteordning där de lägre står till befogenhet och i kontroll till de högre stående i ordningen, detta maktförhållande speglas i verksamheter som anses byråkratiska. Bland dessa verksamheter finns de landsting organisationerna. Arbetet förväntas följa strikta regler, rutiner och riktlinjer genom hård disciplin och kontroll. Regelmässiga aktiviteter och lydande präglar ledarens uppdrag.
När socialstyrelsen/ivo ska lämnar in sin rapportgranskning från vårdbesöken är det huvudmannen som ska kritiseras, inte läkare, sjuksköterskor och/eller sjukvårdsledare. Detta sätt att indirekt rikta kritik mot en enskild verksamhet, via huvudmannen, ska ses som ett sätt att skydda den enskilda läkaren, sjuksköterska, sjukvårdsledaren och ge huvudmannen ansvaret för att förklara bristerna. Det ställer krav på huvudmannen att ha en organisation som kan driva vårdförbättringar. Huvudmannen har löst detta på olika sätt. Ett relativt nytt fenomen är införandet av mellanchefer, verksamhetschef, centrumchef, hälso- och sjukvårdsdirektör, utvecklingsdirektör, hr-direktör, regiondirektör etc. Att införa fler beslutsnivåer mellan sjukvårdsledare/sjukvårdschefer förändrar skolledarnas/chefers bestämmande- och beslutsrätt och kan ses som ett sätt för huvudmannen att begränsa den makt som sjukvårdsledaren/chefer har enligt hälso- och sjukvårdslagen. Den svenska styrsystemet är ett flernivåsystem med ett flertal olika aktörer som interagerar på ett tämligen komplicerat sätt. Detta leder på brister i kommunikationen mellan de olika nivåerna.
Ett öppet klimat med bra kommunikation är ett måste för att en organisation ska vara effektiv. Men ändå minskas effektiviteten genom omständliga chefshierarkier. Hierarkier fungerar inte längre i dagens samhälle. Det finns inte längre tid att gå igenom alla olika led som krävs, om man ska kunna fatta viktiga beslut snabbt. Öppenheten motarbetas av hierarkier och på en del verksamheter bestraffas till och med den som försöker kommunicera effektivt genom att gå förbi den rådande hierarkin.
Socialstyrelsens/ivo i sin frustration och oförmåga att gå igenom alla olika led som krävs, vänder istället mot enskilda läkare, sjuksköterskor med hot och straff. Socialstyrelsen har genom åren inte varit lyhörd mot profession och har använt enbart envägskommunikation. De har skapat mycket frustration, osäkerhet, rädsla och stress bland ett antal läkare och sjukvårdspersonal. Det råder brist på förtroende mellan olika aktörer i styrsystemet och att positiv feedback på arbetet som fungerar väl är sällsynt för både läkare och sjukvårdspersonal.
What? Vad är ni för ena. Förstår inte ert andefattiga idiom.
Svar på tal från anhörig med fullmakt, kommer nu:
1. Se till att ni svenska människor ger era avkommor en god start på livet.
2. Märker ni något som felar hjälp till allihopa.
3. Låt inte människor som utbildats nyligen till psykiatriker, inleda er anhörig att tro att anhöriga inte får vara med(som i Malmö psykiatrin)
4. Lär er själva och er kära med ev. Icke upptäckt medfött funktionshinder, alla möjligheter och alla slags rättigheter i psykiatrin.
5. Ställ krav. Vår vuxna son, välutbildad drabbades sent i livet samsjuklighet.
Vi ställer krav på landet lagom som ligger långt efter andra västländer i utredningsfaser, behandlingar, humanism och vår erfarenhet skrämmer de flesta. SKÄMS SVERIGE OCH NI SVENSKAR I PSYKIATRIN