IVO – En farlig kontrollmyndighet

Idag presenterade lokaltidningen åter en psykiatrinyhet. Det är samma typ av nyhet som brukar komma någon gång per år och som tycks vara en outsinlig källa till journalistik.
Jag har själv inte varit inblandad i ärendet även om det handlar om min arbetsplats.

Bakgrunden är en tragisk historia om en ung människa som väljer att avsluta sitt liv för egen hand.

Men vad handlar detta om egentligen?

En ung människa har sökt psykiatriska akutmottagningen med psykiatriska problem. Han har erbjudits, och tackat ja till, behandling och uppföljning och återvänder därefter hem efter överenskommelse. Några dagar senare tar han sitt liv. Jag för inte diskussion huruvida detta är tragiskt eller inte – jag tror att det flesta av oss är överens om tragiken.

Därefter har IVO fått in en anmälan och tittar närmare på fallet. Man hittar egentligen inga fel i handläggningen, men man beslutar sig för att anmärka på en sak: Den undersökande läkaren har inte dokumenterat att han eller hon har bedömt att tvångsvård inte kan användas för att låsa in patienten.

Detta är ett märkligt fenomen inom vården. I vissa fall ska vården inte bara dokumentera vilka uppgifter och statusfynd som uppkommit. Man ska också dokumentera att man varit duktig och tänkt på/frågat/undersökt sådant som inte har med sjukdomen att göra. Redan under utbildningen fick vi som studenter lära oss att dokumentera att: ”patienten förnekar bröstsmärtor” eller ”patienten förnekar andningsbesvär”, för att visa för en eventuell kommande utredning att vi åtminstone hade frågat patienten om dessa besvär – även om patienten sökte för en stukad fot eller en förkylning. Vården blir inte bättre av dessa försäkringar, den blir bara mycket, mycket dyrare.

I det ovanstående fallet från psykiatriska akutmottagningen i Växjö har IVO kommit på något nytt som bör förnekas. (Ingen kontrollmyndighet har tidigare tänkt på detta, vad jag känner till). IVO skulle i detta fallet vilja att läkaren hade noterat att: ”Patienten uppfyller inte kriterier för tvångsvård”. Det är redan uppenbart av sammanhanget att patienten inte uppfyllde dessa kriterier. Patienten nekade inte till erbjuden vård, vilket innebär att tvångsvårdslagen inte är tillämplig. Läkaren har alltså dokumenterat det som ska dokumenteras, men inte så tydligt som IVO har kommit på att man vill i detta fall.

IVOs resonemang är direkt patientfarligt. Man utgår, i och med detta, från premissen att: inlåsning inom psykiatrin har en livräddande effekt (vilket inte är bevisat och med stor sannolikhet falskt). Det enda IVO åstadkommer är att fortsätta driva myten om att tvångsvård räddar liv. Till detta ökar man den bitterhet som närstående kan uppleva vid ett självmord och man skrämmer bort vettig personal, som är vetenskapligt skolade, från att arbeta inom psykiatrin.

IVO är inte bara en inkompetent myndighet, de är direkt patientfarliga – och de räddar inga liv.

Som kuriosa kan det ju nämnas att det kanske är jag själv som givit IVO denna idé. Jag argumenterade om detta för drygt tre år sedan i inlägget Strukturerad suicidriskbedömning. I sådana fall förstod IVO inte andemeningen i inlägget